All I know is that you´re so nice
Jag har kommit i tid till två bibelkunskapslektioner under hela terminen, jag ber om ursäkt och min lärare svarar att han tycker att det är fint att mina föräldrar gett mig en så bra uppfostran. Jag har kommit i tid till desto fler mattelektioner, ändå skäller läraren där på mig när jag kommer in två minuters en retard och får det att låta som en katastrof att jag inte är punktlig. Jag hade velat förklara för henne att det inte är så enkelt och okomplicerat som hon får det att låta att kunna passa tider. Det är någonting jag är fast övertygad om att vi föds med, precis som ögonfärg och genuppsättningar. Tyvärr Majjan, min inbyggda timer går för långsamt. Veckans snyggaste är den röda baskern som jag konfiskerade från mina bröder när de lekte Aladin. Veckans roligaste är Lilla H och C:s morgonkonversation angående om våra rosor var rosor eller blivande apelsiner (Lilla H var övertygad om att det var apelsiner).Veckans bästa är Kate Nash med Nicest Thing. Veckans näst bästa är jag, för jag har gått upp ur sängen varje dag trots att jag haft ingen lust.
Har tvättat, städat, bäddat, pluggat och därmed uppfyllt dagens duktig-kvot. Har surfat runt på massor av olika bloggar och blivit superinspirerad. Vet bara inte vart jag ska göra av min kreativitet. Helgen försvinner för fort igen. Fredag med träning och sen Smyrna med Eva och Gus. Träffade även Karin för första gången på en evighet. Match på lördag, sen kom Madde och sen åkte vi hem till Lisa i Lindome. I morgon har jag sovmorgon, jag ska gå upp i tid och ta på mig myskläder, glida runt hela morgonen och bara ta det lugnt. 
Anna är för tillfället min inspirationskälla. Hon är tjejen som svarar "Kaka" i lagom töntig röst när hon tror att det är jag som ringer och får en fnissande telefonförsäljare i örat istället. Hon är Fröken svår precis som jag och dessutom feministisk och kreativ. Jag har en fredagskväll för mig själv och jag vill skriva något skitfint men jag har bara ludd i hjärnan och jag vill skriva om den här katastrofala veckan fast jag vill inte verka allt för negativ och jag vill vara så där coolt oberörd av saker, ta livet med en klackspark, bara ha kul och göra det jag känner för. Jag vill pierca tungan igen och åka till Hultsfred nästa år bara för att jag är arton då och jag vet att mina föräldrar inte vill. 
Okay. Jag var jävligt pepp tills jag satte högerfoten i ett djupt svart jävla hål. Okay det går över. Okay jag har vänsterfoten fri och resten är ypperligt bra. Fika med Madde i flera timmar tills jag med mina förbannade fasta måltider fick akut blodsockerfall och var tvungen att åka hem och äta alternativt svimma eller börja grina. Sov hos Eva och diskuterade chokladpudding på avancerad nivå, drack smoothie och var precis sådär odrägligt slapp man får lov att vara en lördag efter en grym match och en mamma-middag. 
Jag vet inte om det är adrenalin, enzymer eller endorfiner eller vad skillnaden är dem emellan över huvud taget. Jag vet bara att det funkar jävligt bra mot novemberångest. Matteprovet avklarat, i morgon är det fredag och inga svarta hål att trilla ner i finns i sikte. Jag är speedad och funderar på om det är en blandning av övertrötthet och glädje eller om jag bara försöker surfa vidare på den positiva vågen jag för tillfället befinner mig på för att slippa ramla ner i måste-träsket igen. Matteprovet avklarat och i morgon är det bara veckarklocksmonstret som ska besegras och jättefrukosten som ska klaras av och jag har sjukt lite tid att sitta här just nu för jag måste fixa mat som jag ska äta innan och efter och jämt och min tränare tittade på mig med den blicken som bara min tränare kan och nöp mig i magen och sa ät och jag sa jag ska och sen var det köttbullar och makaroner hemma och jag ville spy men åt upp allt och i morgon ska jag gå upp i tid och koka ägg och gröt och äta smörgås med leverpastej.
Var nere på träningen igår och kollade och blev helt glad. Bara för att jag tycker om så många i mitt lag och för att jag är så glad att jag aldrig la av med handbollen. Ska börja träna så smått igen i morgon och hålla tummarna för att det går bra. Vill ha någonting att tipsa om bara för att jag känner mig så inspirerad själv. Fast jag vet inte riktigt av vad. Det skulle vara en fantastisk låt som jag snappade upp på en annan blogg i så fall. Den har stått på repeat hela kvällen: 
Jag har en pärm full av ord jag valt att förvara där i stället för att säga. Det finns alltid en längtan efter den ultimata formuleringen, den som tar en närmast det man så gärna vill få ner svart på vitt. Det behöver inte vara något viktigt eller stort. Bara det går att känna, antingen så att hjärtat svämmar över, pulsen börjar banka eller att det gör så obeskrivligt ont att man bara vill skrika. Då har man lyckats. När man lyckas beröra någon. Ofta känns den biten så långt borta att jag väljer att inte skriva alls, för att det inte är någon idé, eller så finns inte tiden, eller orken eller inspirationen eller något annat som egentligen inte är en orsak nog. Ord är det vackraste vi har. Ord sätter mening åt en tanke och gör tanken hanterbar och möjlig att överföra åt någon annan. Den som lyckas förvalta orden bäst vinner mitt hjärta. Än så länge har Jonas Hassen Khemiri, Navid Modiri, Bob Hansson och Jonathan Safran Foer lyckats rätt bra. När jag blir stor ska jag bli ordtämjare och resa land och rike runt och tillslut vinna prinsen och halva kungariket. 
Jag vill ha större text och lite smalare kolumn så att inte texten blir försvinnande liten så fort jag inte skriver en roman. Jag vill ha en ny och superbra kamera som jag kan gå runt och terra min vackra bekantskapskrets samt Göteborgs gator med. Jag vill ha en alldeles egen försäkrad ipod som jag kan gå runt och lyssna på hela dagarna och jag vill ha ett bättre immunförsvar. Ja, jag är en materialist och tror att prylar gör mig lycklig precis som mina nya kläder gör mig glad som jag hängt upp på galgar och testar runt med olika andra kläder i garderoben. 
Fin dag med matte och superfrukost hemma hos Fanny borta i Partille. Även munkar, skräckfilm, Jenny och Adeline. Dock feberkänningar och sjukkänsla som tvingade mig att ställa in konserten med bandet från Mali i toppensällskap. Grymt besviken på min kropp och försöker skriva bort den ständiga sjukångesten istället för att fundera. Spelade första a-lags matchen igår. Galet grym känsla med massor av publik och någon som ropar upp ens namn i högtalarna när man kommer in. Kände mig som värsta kändisen. Kommer ihåg alla gånger man suttit där själv och tänkt att ?en dag ska jag spela där? och helt plötsligt är det sant. Allt gick jättebra, fram tills domaren bestämde sig för att ta fram det röda kortet. Men det är en annan historia och jag fick iaf. höra att jag var bra i försvar.