Make something good

Vi startade dagen 04.45 för att gå till Gravkyrkan, och hamnar på en katolsk nattvardsgudstjänst i förmaket utanför Jesu grav. Mycket speciellt. Går tillbaka till hotellet, äter frukost och åker 07.00 tilltunneln vid Västra muren. Motti guidar igen på sin katastrofalt roliga och grammatikbefriade svenska och säger att tunneln inte är farlig alls. Efter en del guidning runtomkring kommer vi fram till tunneln .Den är pytteliten och kolsvart och när jag kikar in känns det som att någon trär en plastpåse utanpå mitt huvud.  Andreas kommer fram och säger; du vil nog inte gå in där. Inser att han har aldeles rätt och väntar utanför med Josefina och Lisa medan de andra går den mer än 35 minuter långa vandringen.


Sen åker vi till tempelinstitutet där man tillverkar grejer att placera i det tredje templet som vissa/många judar önskar och tror ska resar på tempelplatsen någon gång iframtiden. Någonting som gör mig väldigt konfunderad. Dock en intressant guidning med ytterligare en helt fantastiska guide. Vi käkar och åker sedan med bussen en bit utanför staden till förintelsemuseet Yad Vashem. Muséet är överväldigande både estetiskt och innehållsmässigt. Särskilt två rum gör mig helt förundrad. Det första rummet ser ut som en cylinder, med böjda väggar i form av hyllplan, där det stod tusentals pärmar instuckna fulla med namn över de judar som dödades under andra världskriget. I takets mitt var en konformig vägg nedsänkt full med foton över de döda. Tittade man ner i mitten av rummet som bestod av ett ca 8 meter brett hål såg man en konformad grop i sten som var säkert 10 meter djup med en vatten brunn längst ner. Det andra rummet var en minneslund för de barn som död under kriget. Rummet var helt nedsläckt och du gick i en cirkelformad gång med glasmontrar staplade på varandra i mitten med levande ljus i. Totalt fanns det kanske bara 3 ljus, men överallt satt speglar som gav illusionen om att du var omgiven av tusentals ljus som fortsatte upp och bort i en oändlighet. Troligt stämningsfullt, ingen pratade och många grät när vi kom ut därifrån.



Kvällen avslutas med att vi går ut och äter tillsammans, sen andakt och samtal till långt in på natten. De flesta har ingen lust att lägga sig - ingen vill åka hem imorgon. Hotellväckningen står på 02.30 och vi lämnar israel innan solen har vaknat.

Efter en natt med för lite sömn sov jag förbi besöket uppe på tempelplatsen. Går iväg runt elvatiden och möter som tur var Josefina och Louise i foajen, annars vet jag inte hur jag skulle hittat. Vi gick till en affär i gamla stan som ägdes av de två judiska börderna Moshe och Dov Kempinski som var vänner till Emanuel. De pratade om sitt "kall" och vi fick lov att ställa vilka frågor vi ville. Helt galet sköna killar med världens bästa inställning till religion och kloka svar på svåra frågor. Sen var vi på Davidssons center, kollade historia och sen vidare till Davids stad med en störtskön guide som pratade engelska i 200 km/h.

Sen gick vi ner i Hiskias tunnel. I börjarn var det lugnt. Vi bara traskade på, men efter något timmes guidning skulle vi ner i en smal och vattenfyllt gång som var flera hundra meter lång. Gången var så pass bred att en fullvuxen man knappt kunde gå där, höjden varierade mellan flera meter och 150 cm, vattnet gick bitvis halvägs upp på låren och det var fullkomligt becksvart. Jag som tror att jag är mycket modigare och tuffare än vad jag i själva verket är tvekade ju inte en sekund på att jag skulle med ner. Efter bara några meter  fick jag klaustrofobi och ville  vända om men lät mig övertalas att fortsätta. Jag har a l d r i g  i hela mitt liv upplevt något liknande. Det fanns hela tiden ett ljud av forsande vatten, jag hade människor både bakom och framför mig, runtomkring mig var berg, vi var långt under marken och det gick varken att röra sig särskilt fort framåt eller bakåt. Josefina som gick bakom mig var tvungen att hålla om mig och sjunga under hela den totalt 30 minuter långa vandringen. Det var hemskt och fullkomligt panikslaget. Jag kände mig som fången i en av mina värsta mardrömmar och insåg att jag inte bara kunde dö av kvävning utan även, dunkning eller att tunneln rasade. Efteråt var jag aldeles skakis och darrade i hela kroppen. Efte ungefär 30 minuter började det släppa och jag kunde känna mig stolt över att jag faktiskt klarade det.

Efteråt gick vi på basarerna och jag köpte en brun skinnväska, två sjalar och en vit tunika. Vi kom tillbaka till hotellet vid sju och hängde på några som hade blivit inbjudna till en tydlingen jättekänd konstnärinna som bodde här (jag kommer inte ihåg hennes namn). Hon bodde i ett fantastiskt hus med utsikt över Sionsberget och den gamla porten in till staden. Hon var jättespeciell, jag skulle nog kalla henne för ett original, och hon berätade om sitt liv och sit yrke. Lite självupptagen, trångsynt och för principfast för min smak (bögar och femenister var inget att ha) men det var ett mycket intressant besök hur som helst.

Vi börjar dagen med att gratta Alex på födelsedagen genom att sjunga, frukost sen 15 minuter vandring från hotellet till gyllene porten och Östra muren. 09.30 har vi tagit oss till Betsedadammen; platsen där Jesus sägas ha botat en sjuk man genom att säga "res dig upp, ta din madrass och gå". Hans första under. Vi gick sen Via Dolorosa och till gravkyrkan. Varmt, packat och alldeles för mycket folk. Skönt att komma därifrån. Lunch med falafel (som vanligt) sen frivillig samling för oss som ville gå till Hinnomsdalen (helvetesdalen) och Schindlers grav. Graven var stängd, men det blev en helt otrolig vandring som gick utanför muarna mellan Oljeberget och stadsmuren i en dödande värme med världens goaste gäng på ca 15 pers. Vi traskade på och vandringen tog ungefär två timmar. Galet. Vi tog en tripp på em väg som gick uppe på själva stadsmuren också, innan vi gick tillbaka till hotellet för att snabbt tvätta av oss och sticka iväg för att käka.

På kvällen gick vi på en Gudstjänst i Svenska kyrkan som var helt förfärligt tråkig, Men efteråt var det kyrkkaffe och jag Clara och Alex hamnade bredvid ett snoffsigt par ifrån stockholm där mannen jobbade för FN och en alldeles underbar tant som hette Brita! Fast att säga tant är missvisande. Hon totalvägrade säga sin ålder, var knivskarp, kritisk och full av liv. Hon brann verkligen och var så förfärligt rolig att prata med. När vi alla var tvungna at gå för kvällssamling på hotellet bjöd hon med sig mig och Clara hem till sig. Men först gick vi en sväng på stan och hon köpte creps åt oss. Hon bodde i en helt fantastisk våning bara några kvarter ifrån vårat hotell. Hon hade varit gift med en judisk läkare, våningen var sparsamt men vackert möblerad med mönstrade mattor över hela golvet och kristallkronor i taket. Vi drack the ur svenskt 50-talsporslin och pratade om allt. Livet, utbildning, framtid, dåtid och dagsläget i Israel. Hon berättade faschinerande saker om sit liv och jag har stött på få människor med en sån livsglädje. Jag och clara blev följda halvvägs hem och kindpussade, vi hade bytt mailadresser och lovade att skriva. Sen gick vi hem helt lyriska, glada och uppe i varv och knackade på dörren till Emanuel för att berätta att vi kommit hem ordentligt. Vi fastnade där och pratade svenska kyrkan, religion, Runar Sörgaard och LM Engström till 00.15. Då höll Emanul på att somna och vi tassade vidare till våningen under för att prata med Alex som redan hade somnat.

Hej och hå vilken bra helg jag har haft. Massor av trevligt folk, utehäng i Slottskogen, Flygarns, Karneval och kort sagt världens bästa lördag. Knallade upp för frukostfika på con letche och det slutade med att jag var kvar och jobbade till fyra. Hade det väldigt lugnt och pratade med C & J, var glad att jag hade ett skäl till att slippa vara i solen (min förkylning gör det olidligt). Åkte hem lite rikare och pluggade franska. Har skrivit en halv sida. Det skulle vara 1-2. Avslutade det hela med "det här blev inte så långt, men ibland är livet aldeles för stort och viktigt för att man ska kunna skriva en uppsats på franska". Jag hoppas att det är en godtagbar ursäkt.