Make something good

Jag är ute och joggar, jag vet inte vad det är som driver mig, inte är det min kondition i allafall. Spyr inte av utmattning längre när jag ramlar in innanför dörren (jag och viljan tävlar alltid den sista biten), - framsteg.

Sedan ringer jag Hän med flåset i halsen och föreslår en tur till fiskebäck, springer barfota till torget och hinner köpa fritidskortet. Bussen går inte dit vi vill så vi kliver av vid Näset och badar där i stället. Eller vi badar inte, för det är för långt till stranden ifrån där vi ligger, Hän vill bryta sig in på den privata stranden, jag avböjer. Vi solar och Hän köper en glass som jag hjälper henne att äta upp. Inga världsproblem lösta men en del ilska över saker som är glömt får släppas fri, och vi kan ägna oss helhjärtade åt somarlovet utan masor av idiotiska lärare och obetalda skulder på näthinnan.

Blir inte uppringd och tar mig på eget intiativ till affären för att köpa godis och senare ner till Beryll där jag våldgästar Syster (ha). Vi har det jättemysigt och tar oss en promenad, fastnar uppe på en tunnel där vi blir sittandes. Efter massor av härligt prat skuttar vi vidare till Pernilla som inte är hemma. Vi sitter inne på hennes rum och väntar tills Johanna är tvungen att springa hem, ringer och möter Pernilla ute på cyckelbanan, stannar och pratar tills jag är tvungen att dra mig hem. Det är lite dumt när man glömmer hur mycket vissa människr betyder, dumt att man glömmer att umgås, att man går förbi varandra. På lördag åker jag till Bohuslän. J-a-g v-i-l-l i-n-t-e å-k-a-!

Jag är på förfärligt löjligt och dåligt humör. Jag stör mig på precis allting och allting är bara fel. Istället för att ta tag i det hela och rycka upp mig eller i alla fall göra någonting kreativt av min ilska har jag valt att ha en tjurdag. Jag är gnällig och allmänt sur mot min omgivning som får skit av mig varesig de förtjänar det eler ej. Det hela har ju inte blivit direkt bättre av att jag är yr och mår illa och har blivit tvungen att hoppa över löpträningen i sisjön. Till min tröst regnar det i alla fall ute, ett krav för att man ska kunna vara inne och tjura en hel dag utan att bli förintad av sitt dåliga samvete. Dessvärre kan jag inte tröstäta eftersom jag mår illa. Snart är det juli och jag hade tänkt att det här skulle bli ett jättebra sommarlov, det började ju lovande men tog en usväng. Skönt att det fortfarande finns saker att se fram emot. Frizon, och på onsdag kommer John hit.

"Det blir inte bättre", och jag var nästan beredd att tro dig. Städat hos farmor och farfar sovit i soffan mått illa och försökt att känna mig hemma. Försökt att inte längta bort. Hatar att aldrig vara i form när jag som mest behöver det. Gula gummistövlar, längtar efter de gula gummistövlarna och tror naivt nog att allting kommer att ordna upp sig, bara jag kan få köpt dem. Mariaplan hägrar bortom horisonten. Idag skulle jag ha varit där. Men nu är jag här. Mår illa.

Borde väl skriva några rader om midsommar som var jättemysig, den såg precis likadan ut som den gjort de senaste 16 åren jag har varit med, det kan vara så otroligt skönt ibland med vissa punkter som står absolut stilla i en tillvara där det mesta andra rör sig.

På tal om ingenting kom jag att tänka på build me up buttercup och dagen på amundön för ett år sedan nu när jag läste johannas blogg. Det känns längesedan. Bara för att ge Johanna lite dåligt samvete kan jag även tillägga att jag har tränat fyra dagar i rad nu.

Det finns så mycket att skriva, så många ord jag aldrig sagt. Men jag sparar dem, jag sparar dem lite till, tills himlen har antagit en ljusare ton och musiken hittat rytmen till blodet. Lillebror bli aldrig som jag.

Det var det här om att göra saker för andras skull, hur sunt är livet på en skala från 1-37? Köpt vita skor och tänker att jag förhoppningsvis kommer att vara försiktigare, kanske inte trampa i skiten helatiden längre nu när jag har någonting att vara rädd om. Sprang runt på stan bland förvirrade människor, blev förvirrad och senare mutad för att jag skulle stanna hemma och inte beblanda mig med den sjudande massa som kallas Göteborg när England möter Sverige i kvällens VM-match. Pappa tror att hela den engelska (och Svenska) hulliganligan är ute efter just MIG ikväll, känns ioförsig ganska smickrande att han tror att jag är så eftertraktad. Men det betydr dessvärre inget möte inne vid operan.

Kände att jag behövde ett mellanslag för att något så när ordna upp och strukturera. Jag läste i en bok att man sklle sitta ner och andas, inte bara flaxa omkring. Jag är ett hopplöst fall. Krävs år av träning för att jag ska klara av det där. Johanna kom till mig i ett ordnat kaos. Jag hade städat mitt rum för första gången på två år och hon verkade upriktigt shockad. Behöver inte dra upp det där talesättet nu. Men jag tänker på ett som stämmer väldigt bra in på mig och mitt rum. Känns skönt med en stunds paus.

I morgon ska jag köpa skjortan som jag egentligen inte har råd med och egentligen inte behöver men som jag kommer ångra hela livet om jag inte köper. Dör jag i morgon gör jag det i alla fal med en snygg skjorta, känns tryggt att veta.

Introduction. Båt och båtar och småsystrar och rosa flytväst och motorsyckel och myggskitar och Winnerbäck och sandiga fötter och bullar och solvarm brygga och skratt och muscovadoglass och bokantikvariat och solnedgång och knak i skogen och sandstrand och femhundra och kamomillthe och nattprat och segling och sommardans och glädjeyra och vind i håret och liv liv liv

Det rör mig inte åt vilket håll vinden blåser åt längre. Kaosteorin har lovar att hålla mig i handen där jag behagar sätta mina vingliga ben, pilutta dig. Du är välkommen att vingla bredvid.

Little Yellow Spider och det dåliga humöret existerar inte längre, Devendra Banhart sjunger mig tillbaka till frankrike ikväll.

En del människor har helt enkelt inte det du behöver. Så varför slösa bort tid på att knacka på deras dörrar, ringa på deras dörrklockor eller be dem om hjälp?

Jag har slutat nian. Jag har överlevt nio år i grundskolan, nu är det bara resten kvar. Gårdagen och dagen var stora.

Det var kramar och leenden, det var sentimentalt och det var varm asfalt under mina bara fotsulor. Det var besvikelser och överraskningar, det var kärlek och hat och fotboll. Det var glada människor det var fest och lite nattstrand med några galna utomhusbadare. Det var en båt i önnered och en sommarvarm morgonbrygga, det var rimi, frallor, livsfarlig moppeåkning och annorlunda vyer. Det var en försmak av sommaren.

Efter att under gårdagen ha kommit på mig själv med att ha önskat dåligt väder istället för att bli frisk får jag en lättare shock och vaknar lite friskare idag. Jag går upp aldeles för sent och får med mig alldeles för lite grejer och springer aldeles för långsamt för att hinna med bussen, jag panikringer och mor kör mig till en annan busshållplats så jag kommer med avtalad buss. Väl nere i önnered är vi bara 7 stycken och får ändå sitta och vänta i en tre kvart på vissa andra, jag som aldrig annars kommit i tid blir lite besviken över att ha valt absolut fel tillfälle att göra det på. Vi åker iväg långt efter avtalad tid, men är aldes för uppspelta för att bry oss närmare om saken. De två båtarna vi åker med är ägda av två i klassen, och mitt vardagsrum ser futtigt ut i storleksjämförelse. På Jennys fjorton meter långa båt får vi utan problem plats nitton stycken, i fören. Vi tillbringade en solig och skön dag på Kungsö (tror jag den hette). Till och med jag badade, dock inte frivilligt.

Efteråt åkte vi in till torget och jag har äntligen hittat skor som passar till min klänning och inte gör mig fattig. Köpte även en förskräcklig tubtop, jag vet inte varför jag gjorde det. Livet är fullt av överraskningar. På tal om överraskningar, snuvan har börjat bli en del av min vardag och sådant som ont i huvudet stör mig inte längre.

Lyssnar på Belle and Sebastian. Lyssnar efter små små mirakel de kanske har klämt in mellan raderna... Man får aldrig sluta hoppas.

Kanske är jag starkast i världen, kanske finns det ingen som är så svag som jag så kan du vara min horisont,
kan du vara det rosa i luften när himlen rodnar?

Om jag ska dö vill jag göra det med stil
som Thelma och Louise som en sista utväg undan
Harvey Keitel och resten av snutarna,
sluta lipa och köra min bil ut för ett stup,
så ska jag dö som rockbrudarna i filmen gör,
med en sista blick på varann Ah det är vackert,
när jag dör blir det i tusen kilometers fart ned för backen.

- Navid Modiri/ om jag ska dö

Dagar solen orsakar sådant som rynkade pannor och inbördeskrig i hjärtat borde inte få finnas, borde åtminstone få spolas över. Människan överlever en dryg vecka utan vatten, ytterligare två utan mat, men hur länge överlever hon utan kärlek? Rastlösheten har virat sig tre varv för långt och mitt huvud hotar att sprängas i vilken sekund som helst. Jag är förkyld och trött. Jag önskar att solen inte skulle skina så hysteriskt varmt in genom mitt fönster, jag önskar att jag haft en orsak att få vara inne.

Dagen igår var minst sagt nostalgisk. För första gången sen hos Josefine var alla samlade, Bifrost och Fiskebäckare. Vi såg på den inspelade filmen ifrån Hönö och blev lite snyftiga fram emot slutet, ser fram emot ett par härliga dagar på Frizon. Hoppas det kan mäta sig med förra sommarens upplevelse. Klockren avslutning med tomtespring (?) i skogen, då vi blev som en skock femåringar på grönbete. Jag drog på mig myggbett och en kraftig förkylning liggandes i blåbärsriset och bakom alla stubbar. Önskar mitt liv hade sett ut mer som tomtespring, hyfsat okomplicerat.

Hur kommer det sig att tankarna virrat in sig i en återvändsgränd och alltid söker sig tillbaka till samma ställe? Exakt hur mycket kan man skriva innan man blottar sig för mycket?
Vi är just så små som vi förväntas vara tänker hon och sprider ut sina drömmar över golvet. Människan överlever en dryg vecka utan vatten, ytterligare två utan mat, men hur länge överlever hon utan kärlek?

Remember me as a time of day, she said.

Att känna är inte så svårt, att förstå är desto svårare. Jag saknar Spanien, jag saknar friheten. Här krymper lägenheten och Göteborg för varje nytt andetag. Snart kommer jag inte klara av att gå upprätt längre. Allt är för litet. Vem pra Bahia Elin, kom igen vi struntar i att vi inte är 18.

Det är så svårt att veta hur man ska hantera vissa saker. Jag orkar inte ens prata i klartext, jag orkar nog inte ens vara ärlig mot mig själv (förlåt John) när allting kryper för tätt inpå vill jag bara skrika. När folk kommer för nära mig vänder jag mig ut och in när ingen vill komma nära går jag sönder. Menar inte något speciellt som hänt och det jag skrev var inte riktat till någon speciell. Bra, ville bara ha det sagt. Längtan ligger raklång, sträcker sig över en kontinent, lyser gul som rapsfälten. Jag längtar till tiden då hemlängtan inte längre kommer att sträcka sig bortåt, utan hem.

Träffade Johanna för en stunds solning på altanen och prati lördags. Var sen ute med tjejerna i klassen och sov hos Eva. I morgon är det återträff med Hönötjejerna och bifristfolket. Vi ska umgås, ha trevligt och kolla på filmen som spelades in under vår vistelse där. Känner att jag skriver torrt och tråkigt nu. Sorry. Jag har ironiskt nog fått soleksem över mina armar nu när jag kommit tillbaka till Sverige. Det vore ju mer logiskt om något sådant inträffat i Spanien. Men icke sa nicke.

Molnen har skingrat sig där jag gått och spanien smakar cocos. Jag har upplevt lycka i ösregn under en pressening på en marknad i Benidorm. Jag har fått höra ungefär lika många omtolkningar av mitt namn som jag fått kindpussar, ätit mer per dag än jag vanligtvis gör på en vecka, sovit längre och haft roligare än jag haft på mycket, mycket länge. Jag har fått ett minne att försiktigt lägga ner i den vackra asken med silvrigt lock för attsedan knyta om med ett rött sidenband och förvara under sägen för att snabbt kunna plocka fram vid speciell tillfällen när dagarna blir för långa och svåra.

Ska försöka skriva mer sen om jag hinner.