Make something good

Lilla H väcker mig klockan sex och är helt sprallig över att jag ska följa med honom till ridskolan idag. Jag är så trött att jag inte ens orkar skälla på honom för att han väckt mig två timmar innan jag behöver gå upp. Utanför öser regnet ner, det blåser och är mörkt. Jag har ingen lust. På bibelkunskapen håller vi på med en interpretation och vår lärare varvar med Hassan för att muntra upp stämningen lite. Prov på Kultur och idéhistorian, efteråt jämför vi svar och alla har skrivit olika på allt. Vad göra förutom skratta? Skratta och ta på sig stövlar och åka ut till Billdals ridklubb med Lilla H.

Ha ha.

De frågar om jag har någon hästvana (senast jag var nära en häst var jag väl sju eller något), jag säger att njae, men jag är inte rädd för dem i alla fall (om de inte kommer för nära). Hur ska de här gå egentligen?

Jag rufsar om i mitt hår, det flyger damm i rummet, jag rufsar, det dammar osv. Är det jag eller omgivningen som dammar?  Jag har ingen aning. På golvet ligger en picknickfilt, en fäll, en gitarr, en brun resväska och 259 andra grejer. Fröken Hagman var här igår och skrev monolog innan vi gick och firade Pernilla som fyllde arton (egentligen i går natt då jag tog mitt nittonåriga mentorskap på allvar och var med henne på Viktoria). Därav filtarna. Jag och Fröken Hagman spårade självklart ut och slog över från feminism till visioner och egenkomponerade låtar om manshat på fyra sekunder. Därav gitarren. Sen gick vi ut i snöstormen.

Min helg bytte ifrån på spåret till uteliv på en millisekund. Jag vet fortfarande inte var det ena dygnet slutar och det andra tar vid. Hade tänkt läsa lite kultur och idéhistoria. Hade tänkt att kompensera ut skammen över att på samhällsprovet glömma bort vad parlamentarism var.

1. Lilla C som somnar på mig när jag äter frukost och är sådär jättesöt som bara han kan vara.

2. Godisnappar och kaffe på filosofin.

3. Tanken på att jag har två lektioner de närmaste två dagarna.

4. M som fick moderskänslor för mig för att jag knäppt min kofta fel.

5. C som kläcker att hon är i Göteborg lite sisådär och vi får till en superduper fika som var ungefär precis det allra bästa som hänt på veckor och dar.

6. Chokladen som låg kvar i asken och väntade på mig när jag kom hem.

Rummet byter karaktär såhär om

kvällen, hotfulla klädhögar

ordredan stör mig på ett sätt den inte

gör om dagen när jag inte
är här utan artikulerar mig
igenom horder av ansikten

Jag har sparat dem på min hårddisk
den externa också för säkerhets skull
med extra backupkopior på det viktigaste
de fina leendena, dina händer
mina sönderältade minnesfragment

ifrån hus och lägenheter
jag inte satt min fot i
på fyra månader
snart

Försöker måla, det blir fult

Försöker sjunga, det låter förjävligt

Försöker tro, vem hindar mig?

Tusentals minspel jag aldrig

glömmer, såklart
omöjliga att radera från alla
förbannade lagringsutrymmen som
fyller hyllmeter efter hyllmeter

Fack efter fack av intravenöst lagrad information

under huden

Jag kommer ihåg din tröja som var alldeles för stor.

Men jag lånade den ändå.

Så länge jag skriver så finns jag

(upprepas tyst i mitt huvud *3)

så länge vi låtsas att det fungerar

är jag fri att hata (dig, dig, dig)

Min TV står avstängd, släpper inte in

världen i min privata sfär det

vet man ju hur det går. Jo jag tackar, bara

åtta handslag från presidenten, alltid.

Ni finns här allihop,

jag behöver ingen TV.

Jag behöver skrika. Som Ronjas vårskrik

fast i februari framför 30 gråa män i kostym.

Är det inte konstigt att vår tidsuppfattning är linjär

när vi kretsar i cirklar runt varandra och

alltid slutar upp precis som vi började.

Små. Jag har sparat för mycket

kläder på golvet, djuren kommer bita
hål i dem sa alltid min mamma till
mig Malen kommer, Malen kommer!

(Som Ryssen kommer man skrek när

man var liten)

fast jag brydde mig aldrig

om hålen.

Igår var jag på en föreläsning om antisemitism. Min och Gustavs närvaro fick nog inte ner medelåldern nämnvärt, den låg och skvalpade på uppskattningsvis sisådär 54 bast. Till min stora fasa äntrar Kd-kärringen/paddan/mitt största hatobjekt (se länk) scenen för att presentera föreläsaren och jag känner genast hur jag börjar tugga fradga och få aggressionspuls. Men föreläsningen var som tur var bra. Det är så svårt det där. Och det är så himla aktuellt på ett sätt med tanke på Israel-Palestina konfliken. Fast ändå inte, för man fattar ju inte längre vad som har med vad att göra. Och ju mer jag lär mig desto mindre förstår jag.

Första gången jag sattes in på allvar i konflikten var i tvåan då vi i samhällskunskapen ägnade i princip hela höstterminen åt att försöka förstå alla knepiga förhållanden och den historiska utveckling som eskalerat i något katastrofalt (och nej min skola står inte med den Israeliska flaggan i handen och proklamerar för en judisk stat bara för att vi råkar ha en kristen profil). Vi hade rollspel och jag blev placerad i ledningen för arabförbundet "Vårat mål är att Israel ska bli fritt från Judar, men med tanke på omständigheterna har vi valt att sträcka oss så långt som till en tvåstatslösning". Jag var påläst som fan med argument och tyckte väl egentligen att det är ju inte för mycket begärt att araberna kräver tillbaka det land som judarna en gång tog. Jag drog paralleller till apartheid, förbannade muren och Israels missilskjutning.

Examination två innebar att konstruera en fredslösning och jag skrev att Israels attityd gentemot både Palestina och övriga länder måste ändras på. Det måste bli en öppenhet utåt som gör att vi kan lita på dem, veta att de inte har kärnvapen tillexempel. Även araberna måste visa en öppenhet för att det på allvar ska finnas en chans att lösa konflikten. Det har skapats stora ekonomiska problem i Palestina på grund av detta krig, de har ingen fungerande infrastruktur, delvis på grund av att de inte ens har en egen stat. Jag tog upp flyktingfrågan och murbygget som det viktigaste, förespråkade en tvåstatslösning med landfördelning utifrån befolkningsmängd. Båda staterna måste erkännas, vattenfrågan lösas, Jerusalem bli neutral mark vaktad av FN, ekonomisk kompensation till 48 års flyktingar. Och tänkte att varför fattar inte de som bor där att det inte är svårare än så då?

Men som sagt. Att bara kolla på nutidshistoria funkar inte. Europa koloniserade arabvärlden och förtryckte de som bodde där, samma gjorde de med judarna. För araberna påminner judarna om det förtryck som de har behövt utstå tidigare, de påminner om Européerna som kom och gjorde anspråk på deras land, och ignorerar deras behov. För judarna så agerar araberna på precis samma sätt som européerna gjort, när de rensat ut den judiska befolkningen och slängt ut dem ur Europa. Man skulle kunna förklara det med att det finns en djup okunnighet ifrån båda sidor, kanske inte politiskt eller religiöst, men historiskt sett, en okunnighet om de båda folkens bakgrunder och vad de behövt utstå. 

Varken Palestinier eller Judar har varit särskilt välkomna i andra länder, palestinier har inte kunnat bosätta sig i några kringliggande arabiska länder på grund av sin "palestinskhet" och Judarna har ju som vi alla vet blivit förföljda under långa tidsperioder i framför allt Europas historia. Båda parterna har alltså i princip bara ett land de kan kalla hem, där de kan leva utan förtryck, i alla fall inom deras egna gränser.

Eller som Amos Oz uttrycker det. Det är ingen kamp mellan gott och ont, som det är i vildavästernfilmer, och som vi européer gärna vill få det till. Det finns ingen part som har mer rätt än någon annan i den här konflikten, det är en marktvist som uppstått just på grund av att två undantryckta folkgrupper vill göra anspråk på samma landområden. Det är en kollision mellan rätt och rätt. För palestinierna är Palestina deras hemland för att de alltid har bott där och för de israeliska judarna är Israel deras hemland för att det är det enda land som någonsin utpekats som deras egna. Det är svårt att ställa någons sanning eller någons behov gentemot den andra partens sanning eller behov.

Jag vill vara bra på allt. Skriva, sjunga, måla, snickra, sy, mecka, jogga, vissla, umgås, vara avspänd, vara rolig, dikta, tala, räkna, slåss, organisera, vara förnuftig (mm mm mm). Jag är så upptagen av att på in en fot lite varstans att jag liksom inte gör någonting utan hamnar mitt emellan och är halvdan istället. Nu är det helhjärtat som gäller. Jag tror jag börjar med att helhjärtat äta upp prinsesstårtan som står i min kyl.

Och sen var det fint att ni kom igår och lagade mat hos mig.

Jag firar min nittonårsdag ute med mina tjejkompisar. När stället stänger går vi mot spårvagnen på Järntorget i samlad tropp, vi traskar längst med Andra Långgatan som är kantad med klungor av män som står utanför barer och hänger. Med ens krymper jag en smula, drar i kjolen som känns alldeles för kort och tycker mig per automatik lite närmare vännen jag går bredvid. När vi traskar förbi en strippklubb tystnar skaran av män i 35 årsåldern och spridda kommentarer och visslingar når oss där vi går. Jag fäster blicken rakt ner i trottoaren och ökar på stegen med bankande hjärta.

Dagen efter sitter jag hemma hos en vän och diskuterar feminism. Gårdagens incident kommer upp och jag svär över äckelgubbarna utanför strippklubben samt vad de får mig att känna mig som. Jag känner mig inte bara underlägsen och objektifierad utan även som en inkräktare på deras revir. Göteborgs gator ägs av männen om natten. Som tjej får du ständigt tänka på vart du går, har du för kort kjol eller går ensam får du också vara beredd på konsekvenserna. Hur kommer det sig att jag som bor i världens mest jämställda land, där kvinnor betraktar en egen ekonomi, utbildning och arbete som självklarheter, ska behöva stå ut med sexistiska skämt och förväntas ta ett nyp i rumpan som en komplimang så fort vi byter arena? Och hur kommer det sig att jag, på grund av att jag är kvinna, ska vara rädd så fort jag går hem på kvällen?

Min kompis lånar mig en bok, den heter "Ta betalt" och är en feministisk överlevnadsguide skriven av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström. Den behandlar oerhört viktiga ämnen och tar upp vanliga situationer som kan uppstå på skola och arbetsplatser samt konkreta tips på hur man ska göra. För att skaffa sig kontroll, och hur du som tjej ska ta sig ur det som begränsar dig i din vardag. Den ger fantastiska och konkreta tips på hur enkelt det kan vara att förändra, att det ibland bara handlar om att upptäcka och tillämpa en hop regler och lagar som redan finns.

Men, som boken tar upp och som jag och min vän diskuterar några dagar senare. Det är ju inte så enkelt. Det handlar inte bara om att göra sin röst hörd. Det handlar om respons också. Förvånansvärt många tycker inte att det behövs feminister och jämställdhetsgrupper och att säga att man är feminist i vissa sammanhang skapar en reaktion motsvarande om man kläckt att man var Sverigedemokrat. Att vara ung, kvinna, feminist och dessutom bli tagen på allvar är inte lätt. Du blir jobbig. I värsta fall en jävla feminist. En feministohora. Manshatare. Flata. Listan kan göras oändlig över definitioner på vem jag är eller hur jag förväntas bete mig som feminist. Men för er som känner er träffade, jag ska berätta en hemlis. Håll i er för detta kan nog kännas både förvirrande och stötande. Det är nämligen så att du behöver varken vara kvinna, låta håret växa ut under armarna eller bli lesbisk för att få kalla dig feminist. Feminism handlar om en åsikt.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för folk att feminism inte handlar om att jag vill hämnas på alla män och att kvinnorna ska ta över makten. Det handlar om att jag inte vill utsättas för sexistiska skämt, ha lägre lön eller vara skiträdd när jag går hem själv på kvällen, på grund av att jag är kvinna! Jag är varken bitter eller manshatare, jag är bara förbannat arg över att känna mig begränsad på grund av mitt kön. Förbannad på allt motstånd och oförstående. Förbannad på att vi i världens mest jämställda land inte har kommit längre än vi gjort.