Make something good

står det tryckt på min tröja och i går var en sån dag när inte ens jag som vill klämma in minst två grejer för mycket varje dag för att hinna göra allt jag tycker är roligt kunde bli missnöjd med mig själv. Jobbade, tränade och hann dessutom med världens superhäng hemma hos Jenny som fyllde år. Dessvärre kommer smällen dagen efter (varför alltid detta bakslag så fort man har haft roligt) och jag pratar inte baksmälla nu utan trötthet. Gick och la mig sex timmar innan jag skulle upp och började tänka så mycket på hur mycket jag behövde somna att jag inte kunde somna. Klassiker jag vet. Har känt mig som ett vrak hela dagen. Allting har passerat som i en surrealistisk dröm. Och jag vet inte om det verkligen var jag som gick runt och letade efter ett par löständer i morse för det kändes bara inte som en sån grej jag brukar göra på tisdagsmornar. Men man vet ju aldrig, saker förändras ju hela tiden.

Sen visste ju dessutom inte jag att xs inom sjukvården betydde extra stor när jag tog kläderna ut förrådet i måndags, eller att de små storlekarna skulle vara slut sen när jag kom tillbaka för att hämta ett annat plagg, eller att det kunde vara så roligt att prata med vissa senila söta små tanter. Men nu snurrar jag omkring i alla fall, med en mintgrön och vitrandig skjorta i storlek medium med "tillhör västra frölundas sjukvård? på. Och det är ju rätt bra, att det står var jag hör hemma, så ni kan berätta det för mig om jag i min extrema trötthet och förvirring skulle råka komma hem till er någon dag i förbifarten och lägga mig ner på eran hallmatta och dö. Tack för mig nu ska jag gå och sova.

Idag packade jag ihop mitt rum. Hälften slängde jag och det som blev kvar packade jag ner i flyttlådor. Det blev tre stycken. Kanske en till om jag ska få plats med resten av kläderna. Nu ser jag fördelen med att ha bott i kappsäck i elva år. Monterat ner hyllor och råkade riva ner tapeten på fler ställen också. Låter pappa upptäcka det sen.

Bor här i några veckor nu till mina småbröders stora förtjusning. Åker man till Italien utan sin dotter kan man inte räkna med ett varmt välkomnande när man kommer hem heller. I den nya lägenheten får jag ett eget rum och kan bo hur länge som helst. Under förutsättning att jag inte får rummet och fondväggen med grafititapet, då står jag ut max en vecka.

Det röda pigmentet till trots har jag nu tonat håret brunt. Jag gissar på max en vecka innan jag är rödhårig igen. Så går det när man ger sig i kast med sådant man inte rår på. Rött pigment är en ypperligt typisk sådan sak. Nu får jag packa ihop innan det börjar regna och Hampus får ett psykbryt för att jag inte sätter på camen på datorn så han kan sitta och kolla på sig själv och prata med snyggingen på andra sidan.

Det regnar och för andra gången på kort tid bor jag i något som känns som en stor flyttkartong. Flyttar på lördag så alla som har lite spring i benen och känner för att lyfta kartonger är välkomna hem till oss. Hemkommen ifrån Dalsland som ett myggskadat foster.
Jag och Linn tog hårt på regeln att vi bara skulle slappa. Vi orkade inte ens ut till förrådet för att hämta kubbspelet. Vi låg som två däckade sälar och läste vältummade pocketböcker. Jag hann med fem stycken och fått tillräckligt med inspiration för att ge mig på Papillon här hemma. Undrar just hur länge entusiasmen håller.

Dalsland var, trots myggorna, jättefint. Och det är något speciellt med platser man känner till något sånär utan att ha tröttnat på dem. Vänern som ett stort hav jag ser ifrån gräsmattan om jag står på tå, bryggan där man inte får dyka med ljus sand i små vågor på botten och rundan vi aldrig vet hur lång den är men ändå går och säger att nu har vi ändå gått ganska långt.

Lite nya krafter har jag väl dock fått. Så pass mycket att det räcker för en fika eller två, vi får se vi får se. Idag måste jag i alla fall rensa ur min bruna byrålåda och övertala mina föräldrar om att jag inte ska ha en bäddsoffa utan en egen säng att sova i om nio dagar. Min loftsäng ligger ute på blocket och jag hoppas för allt i världen att den inte blir såld inom de närmsta dagarna eftersom något nytt inte köps förrän till den nya lägenheten. I och för sig snarkar inte Hampus så farligt om jag sover skavfötters med honom, dessvärre vaknar han runt halv sju.

Vill bara sova för att slippa ta tag i alla bestyr, problemet är att jag inte är trött.

En vänlig grönskas rika dräkt med de vanliga vridningarna, pratet och okoncentrationen i kyrkbänkarna och finklädda människor överallt. Hejdåkramar och vi ses snart. Sen till slottsskogen för glass och prat. Frikyrkoskadade som de flesta är av alla läger började vi leka systemlekar för att sedan övergå till lite mer simlpa saker som klapplekar. Stört roligt och fnissigt när man tappar takten och inser sin katastrofalt dåliga simultanförmåga och koordination. Hemmahäng med C och M efteråt, deg, matlagning, the och snack för att på kvällen dra in till Fröken Ohlsson och några andra tjejer i klassen. Hade världens bästa avslutning och fick för första gången på länge den där sköna känslan av att vara på rätt ställe bland rätt sorts människor.

Jag säger som Håkan Hellström, att tro på det man uttrycker kan vara minst lika viktigt som att träffa tonerna korrekt. Och det var det som var så fint på slutet, att vi försökte även om vi inte satte alla toner. Och det gillar jag er alla för, skarpt.

Sitter med alla fönster öppna och Kent på fastän jag egentligen har slutat lyssna. Sjukt jobbig träning och allting bara snurrar i en stor tankekarusell som för en gångs skull inte bara känns totalt fucked up utan mer måttligt förvirrande. Vissa saker är så svåra att förstå. Som att jag får hem bantningsreklam adresserad till mig, aldrig kan sluta älta saker trots att de inte är större än smulorna ifrån kvällsmackan och aldrig orkar gå upp ur sängen oavsett hur många timmar jag sovit.

Sommarlov snart och någon har stulit alla timmar jag alldeles nyss hade till förfogande. Klockor som svarta prickar i synfältet bara för nöjes skull samtidigt som jag skulle kunna döda för att kunna a whiter shade of pale på elgitarr och månskenssonaten på piano. Sånt funderar jag på när värmen klättar in som en långbent spindel och lägger sig över väggarna på mitt rum. Vem kan sova när sommaren bryter sig in med stormsteg och förintar alla spår av frusna fingrar och stela hjärtan?

Tänker att solen går upp i morgon också, fast här har den gått ner och snart åker jag till Dalsland och isolerar mig med Linn. Jag har helt frivilligt gått med på att offra mitt liv åt myggorna, tystnaden och de mjuka resårsängarna som luktar mormor och sommarstuga. Sitter och tänker på sommarnätter, kaos, böcker och att jag är typ tre bröd hög och miserabelt dålig på bänkpress.

Superhäng med Adeline, Fanny, Emma, Camilla och Madde i Slottsskogen efter jobbet med vattenpipa och stora kanelbullar. Satt kvar flera timmar och spelade kort och gjorde massa mysko lekar. Sen drog vi hem till mig och drack the i hammocken. Det är lyx så det bara smäller om det när man kan sitta ute i trädgården utan långbyxor klockan tolv på natten och dessutom ha trevligt sällskap.

Vaknade upp av att jag glömt stänga av veckarklockan, somnade om och drömde mardrömmar om hinderbanor, höga ribbstolar och min bildlärare Maj-Christine. Det måste vara värmen. Enligt Erik är det bara Portugal i hela Europa som har det varmare än vi just nu. That´s hot. Försökte sola idag eftersom jag har massor av soldagar att ta igen när jag varit inne och plugat och jobbat. Jag stod ut i 37 minuter sen gick jag in och la mig på golvet. Jag var inte ens sugen på vatten. Vid två träffade jag Erik på Linnéplatsen, tog en glass och solade lite. Efter flygplansskådning blev det geografilektion och bakläxa för mig. Jag hittar inte ens i min egen trädgård, men till spårvagnen hittade jag. Så hem till Linda för mat, kubb och glass. Kändes som medelhavet på hennes altan. Eftersom jag inte fattade hennes vägbeskrivning till Beryll gick jag hela vägen till torget i stället, det tog
27 minuter. Sen gick jag barfota från Markland och hem för att jag hade så ont i fötterna, som tur var hade jag Jennys kjol på mig som vägde upp det onda. Macka och mjölk på balkongen innan jag kröp till kojs i mitt rum som säkert är 25 grader varmt. Är varm och har råkat ställa min veckarklocka så att jag missar franskan.

Och det var en speciell stämning, ljummen asfalt under bara fotsulor, sommarnatt och student. Ofta är det precis det här som är det bästa, innan allting börjar, när man fortfarande har en fot kvar i sin rutinmässiga vardag, men ändå tagit ett steg iväg mot sommaren som än så längre inte är någonting mer än förväntningar.

Hem i klänning och juninatt var det i alla fall efter att ha ätit gott, pratat med folk på verandan hemma hos Linn och åkt cab till stationen. Väl där missade jag tåget och vi stod och väntade på det som skulle komma en timme senare. Efter att grundligt ha förklarat om mitt oflyt med all typ av kollektivtrafik kommer ett x2000 dit som inte tar på några passagerare. Jag frågar om jag får åka med och får det efter att av en grinig tågvärd fått höra att sådana undantag är så otroliga att de knappt existerar. Hem kommer jag i alla fall och är tvungen att lägga en blöt handduk över huvudet innan jag kan somna.

Idag har det varit deg eftersom LM:s treor tar studenten och vi är lediga. Jag har legat i hammocken i den lilla trädgården och läst ut en bok, kollat på de slovenska svartjobbarna som bygger på övervåningen och även hunnit med en tur till Mariaplan och köpt glass.

Guldregn växer alldeles utanför balkongen så när att man kan ta på det och solen lägger sig som ett svettigt leende över allas läppar. Men det vackraste är fortfarande bilden av L i vit klänning, randig kofta och studenthatt i handen som barfota avtecknade sig mot tåget som bara åkte förbi vagn efter vagn. Medans vi stod kvar. Ett litet tag till.

Och så var vi här igen. Ja du hör. "Vi" som i två, det är jag och mitt alterego som talar. Träningen har kommit igång igen i takt med att min hjärna har lagt av. Och nu efter att naturkunskapen är i stort sett klar kan jag inte förtränga matten längre, den lägger sig som ett hårigt monster med vassa tänder och gnager inuti. Ingen panik, ingen panik. Eller, lugn och fin, som Hampus hade sagt till sin storasyster. Och förvirrad, nej det är bara förnamnet, min tränare skäller på mig och jag försvara mig med att om han tycker att jag är förvirrad så har han inte träffat min mamma än.

Nu är det sommar här i alla fall. Det är både bra och dåligt. Frukost på balkongen blev det i allafall i söndags. Då var Linn här och vi satt i tights och Bh och drack varm choklad i tropisk hetta. Det kändes lite exotiskt och samtidigt väldigt Svenskt. Lite mindre exotisk kände jag mig när jag skjutsade henne på min pakethållelöse cykel till plantagegatan på under tjugo minuter. Fint besök i alla fall. OCh nu får jag gå om jag ska hinna somna innan jag går upp eftersom jag lovade Therese att inte skolka naturkunskapen i morgon.