Make something good

Hela vår lägenhet luktar som en bananlåda, och vart man än går står de staplade längst med väggarna. Jag har förhandlat mig till några minuters vila och lovat att snart ta hand om datorrummet. Snart. Vårat datorrum är det rum ingen har velat ta tag i. Det står mappar och pärmar utan namn och ordning, sytillbehör, papper, cd-skivor, räkningar, kort, presentpapper, tapeter, garn plus all annan skit som man inte vet vart man ska lägga. Datorrummet är alltså slutstationen för de överblivna prylar ingen vill ha, rummet som familjen glömde (eller snarare förträngde). Min bror fick i uppdrag att köpa godis, jag får i uppdrag att städa familjens datorrum och packa ner allting i lådor, känns ju som en rättvis och jämn fördelning av sysslor.

 

Jag kan inte fatta att vi ska flytta. Det känns bara som om vi håller på med en jobbig vårstädning eller något. Skönt att slänga massor av saker. Det är nästan obehagligt hur mycket skit man samlar på sig. Jag tänkte att jag som redan flyttat tre gånger hade rensat bort det mesta onödiga. Felfelfel. Halva mitt rum var fullt av små fula och pyssliga böcker om trilobiter, forntidsmänniskor och skelett. Kan någon i hela världen förklara för mig varför jag sparar på sånt eller varför jag har kvar mattehäften ifrån trean under min säng? Flytt hade varit mycket roligare om det inte innefattade nedmontering av gardinstänger, torkning av lister och rensning av alltiallo-lådor och framförallt datorrum. Måste gå, plikten kallar.

Idag går jag hem ifrån jobbet utan mössa och vantar. Det är varmt och klockan fem har jag kunnat sitta utomhus och dricka kaffe utan att frysa. Det är då allt är så bra, i lugnet när man glömmer bort alla måsten och utstakade löparbanor som ligger lagda framför ens fötter. Mitt upp i vardagstressen som även har börjat inkräkta på min helg finns det att hitta vackerheten i solvarm asfalt och människor med ansiktet mot himlen som nyutslagna soltörstande krokusar, även om det bara är för en liten stund. Sen kommer prestationsmonstret och viskar att du är dålig dålig, du är laaaat och jag höjer låten två snäpp till, och tre, fyra, huvudet är för fullt och snart, snart är allt bara musik.

Köpt nya löparbyxor, överkonsument eller inte så röstas fröken präktig ner av fröken ambition som bara ser förbättrade tider och vältränade ben framför sig i spegeln. Sen kommer fröken förnuft joggandes efter och säger lite lagom diskret att springer du mot eller ifrån lilla vän. Men ändå så har jag en så fett överromantiserad bild av våren och jogging. Hur jag, snart granne med Slottsskogen, ska springa förbi och morsa på sälarna och barnens zoo innan frukost. Som att jag inte kommer att fortsätta bråka med klockan och snooza förbi hårtvätt och frukost om två veckor också. Som att ett par jävla joggingbyxor skulle göra någon skillnad för fortsatt existens. Självklart min vän.

Och antingen lyssnar man på någonting som gör en helt mjuk och antingen överanalyserande eller bara depp eller så sätter man på alla technolåtar man har på volym två, tre fyra snäpp till tills huvudet blir fullt av massa ljud och man tänker att snart, snart är allt bara musik och fröken förnuft kan bara gå och dö.

Jag saknar klättringen lite granna, det är så tråkigt när man är tvungen att prioritera bort saker på grund av tid och inte ett bristande intresse. Helst hade jag velat spela handboll, klättra, jobba, vara grym i skolan och dessutom ha ett socialt liv. Men nu säger någon som Brasse i fem myror är fler än fyra elefanter att felfelfel, det är felfelfel och några av dem ska bort. Och fuck it säger jag och sen, ja sen blir det som det blir.

Började rensa inför flytten, tog två lådor under sängen och gav sen upp. Här snackar vi mission impossible. Jag gillar att slänga saker, så länge det inte är fel saker. Och hur vet man att det är rätt saker innan man saknar dem? Och när man saknar dem är det ju för sent. Ligger säkert någon djupt rotad psykologisk förklaring till varför man funkar sådär, men ja, skiten måste bort i alla fall. Och egentligen ska jag inte vara här över huvud taget. Jag ska sitta med näsan ner i min mattebok och flitigt rita ut massor av fula grafer som tar upp massor av sidor i matteboken och bidrar till vår överdrivna energiproduktion. Okay, jag ska. Bara fem minuter till.

Vaknade inatt av att jag låg på min hand som hade somnat och upptäckte att jag knuffat ner täcket ur sängen så att det ramlat på en vas med påfågelfjädrar som vält på en tavla som i sin tur hade vält ner två travar med skivor. Fick inget riktigt sammanhang eftersom jag alldeles nyss varit identitetslös och på väg att genom ett illa förfalskat pass smugglas ut ur Polen för att äntligen få komma hem till Sverige. Jag åkte på en stor båt och hoppades att jag skulle komma över gränsen, det var min sista utväg hem?

---

Lyssna på: "En näve näring" med Stefan Sundström och Nina Ramsby. Alltså, den är så fin att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Lyssna, lyssna, lyssna!

Ett hett ord just nu är dysfunktionell, men kanske finns det en plan för mig med tänker jag när solen letar sig in bakom ögonlocken och jag suckande kliver upp ur sängen efter att ha knarkat snoozknappen en halvtimme för länge den här morgonen, också. Försöker förtränga att jag inte gjort engelskaläxan den här gången heller när jag sitter på bussen som sniglar sig fram och verkar vara på väg att komma försent (den här morgonen med). Skolan är fett o-pepp med sitt jävla korvstoppningssystem som varken får oss smarta eller lyckliga utan bara stressade. Och här ska jag undvika att ha ett två kilomter långt inlägg om hur orättvist det är för de som går estet och idrottslinjer som kan glida igeom hela systemet och få högsta betyg på att ha roligt och studsa en boll eller någon annan skit medans vi sitter här med vår jävla samhällskunskap, matte, svenska och engelska C och gråter över alla konjungatregler, ideologier, rotsystem och uppsatser. Hur som helst känns det lite olägligt att lämna in flaggan såhär innan alla nationella och betygsavgörande prov. Men vad gör man när vänster och höger hjärnhalva vägrar att samarbeta och hjärtat slår snabbare än benen hinner med och man är så fett jävla omotiverad till hela skiten att man bara vill riva tapeter eller sova som Törnrosa, under tusen tysta år av skönhet.

En liten tjej leker på gården med sin pappa och fnittrar förtjust till sin mamma som står på bakongen att "pappa är ju jättedålig på det här" och hon är inte liten som en sparris och 94 cm hög utan rakryggad och bäst i världen. Sån borde man vara hela tiden, sådär lite ödmjukt bäst i världen tänker jag med solen värmande i nacken och laptopen i knät sittandes på balkongen och njuta av att jag bara bor här i tre veckor till.

 

Det var en bra helg, en sån där helg som får mig att känna att så här ska det vara, så här är det när det är bra att leva. Det var jobb och fest och bio med en flykt tilll Afrika för att sedan landa på Tintin och träffa mer människor och komma hem och stupa i säng och känna att, det är det här det är att vara sjutton år. Och idag kom dagen man för några år sedan plockade ut sin cykel som stått inlåst i förrådet en hel vinter för att göra några försiktiga sladdar i gruset, solen, som grädden på moset eller pricken över i för att krydda det tillfälliga ruset med lite vårkänslor. Jag tog kort idag, när jag gick längst Avenyn, på krokusarna som stack upp och var så oförskämt vackra. Den här stan är så ruggigt bra när människorna i den vaknar till liv. Och sol är det, men en helt bra helg var det inte riktigt, även om det låter väldigt bra att säga, och ibland undrar jag om caféjobb är någonting för fågelhjärtan eller om något jobb över huvud taget är någonting för fågelhjärtan och om man någon gång slutar att vara fucked up när man en gång börjat.

Så kom vårkänslorna liksom av sig, drunknade i någon av alla de vattenpölar som har samlats på gården. Mina loafers fick betala för min entuseasm när jag tog på mig dem i morse, de står nu dyngsura och skrynkliga i hallen. Flipflopps och gummistövlar är det enda som biter på det här vädret, men flippflopps är för kallt och gummistövlar kan man ju inte ha varje dag. Själv trodde jag att jag skulle drunkna idag i mina egna gäspningar på de katastrofalt tråkiga och långa redovisningarna på engelskan (en annan som höll på att drunkna var förresten Camilla på livräddningen men det är en annan historia), jag och Fanny satt och skrev korta meddelanden till varandra i min kalender som tillslut fyllde flera sidor. Hur kommer det sig att när man får fria tyglar att göra som man vill gör man ändå alltid som man brukar? Jag tycker att det skulle vara straffbart överskrida överenskommen tid på redovisningar med mer än fem minuter.

Kan tyvärr inte lägga till att dra ut stygn till min äckelskönasaker-lista där pilla bort sårskorpor, dra ut flisor och klämma finnar redan ligger. Tanken på att någon ska dra ut fyra tjocka trådar ur min haka helst idag ger mig obehagskänslor och rysningar upp i hårfästet, nej inte sådana där sköna rysningar man kan få när någon sjunger vackert utan rysningar av den där obehagliga sorten man kan få ibland. Som nu till exempel. I morgon ska jag jobba och gå på klassfest med ett grönt djungelplåster på hakan; - det ni!

---

Lyssna på: http://www.myspace.com/barbrobarbro  "Gruppen Barbro består av fyra kvinnliga artister från Göteborg. Med nyskapande arrangemang och överraskande tolkningar av egna och andras låtar skapar Barbro något så originellt som en visshow. Svängig musik, knivskarpa stämmor och en avväpnande humor gör Barbro till en upplevelse utöver det vanliga." (från deras myspace-profil). Lina som är med i bandet är för övrigt min lillebrors barnvakt. Lyssna, det här är bra!

För full almanacka och för tom vardag, dålig kombination. Vinter är det inte men åtminstone regn, så man får lov att vara inne idag. Har gjort en chailatte och bränt mig på tungan, slarvat bort lösenordet till länder i fickformat igen. Kliar som stryk på hakan, såg ut som Frankenstein med röda ögon, grön blek hy och fula ärr igår när jag kollade mig i spegeln. Pepp! Var inne på www.tjuvlyssnat.se och läste roliga saker och låg och fnissade, sen såg jag på ?en obekväm sanning? med Al Gore och slutade fnissa ganska snabbt. Det blev lite mörkt så jag var tvungen att sätta på Daniel Lemmas nya skiva, tänka på alla roliga handbollsminnen och på att jag nog ska ta på mig mina gula stövlar i morgon för att allt inte ska bli så mörkt, för att lysa lite, åtminstone för någon annan. Och som de sa i en film som jag inte kommer ihåg, att vi föds alla med en ask tändstickor inom oss, men vi kan inte tända dem själva. Det behövs syre och ett stearinljus. Syret måste komma från andedräkten från den vi älskar.
Stearinljuset kan vara vad som helst, en melodi, ett ord från en älskade, en smekning, ett ljud, ja vad som helst. Något som skapar en gnista som antänder en av tändstickorna, och var och en måste själv upptäcka vilka gnistor man behöver för att leva.

Det är ju tur att jag har en blogg så att alla mina vänner som jag aldrig hinner träffa ändå kan ta del av mina misslyckanden. Den här veckan har varit som en kronisk fredagen den trettonde. Efter min katastrofala helg kom en lagom pissig vecka som på fredagsträningen mynnade ut i en maffig lårkaka. För er som inte har haft en lårkaka kan jag berätta att det gör väldigt ont. Det var lite onödigt tyckte jag, eftersom jag just börjat kunna springa normalt efter att ha pajat foten. Men men, jag spelade idag i alla fall, och precis när jag börjat känna att jag får lite flyt och kliver förbi min spelare och tänker att nu jävlar ska det bli mål, så får jag en knuff och tjongar hakan i golvet. Jag reser mig upp och undrar var i helvete allt blod kommer ifrån. Efter att ha klämt på näsan och känt på munnen så kommer jag fram till att det är min haka som har gått sönder. Det är typ stockholms blodbad part two och jag får gå in i ett omklädningsrum och torka av mig. Fast eftersom jag inte har ont så tänker jag att jag bara ska tvätta av mig och sätta på ett plåster. Sen får jag se jacket och känner mig lite sämre. Men Lise kommer in och agerar sjuksköterska och tejpar ihop mig, sen kommer Pär in och sätter stopp för mina spelplaner och skickar iväg mig till akuten i stället. Så det är där jag spenderat hela min lördagskväll och har nu fyra snygga stygn och en lagad haka. Försöker glädja mig själv med att jag fick straff och vi vann matchen. Fast jag lyckas inte så bra. Vill spela och nu är jag borta några dagar till, fast jag kan löpträna om jag tar det lugnt (haha, jag ta det lugnt, vilket skämt) så jag ska faktiskt inte klaga. Min stackars Linda ska däremot opereras för sitt dumma knä snart och jag vill bara skicka alla goda makter som finns för att det ska bli bra så vi snart kan spela tillsammans!

Jag och Carl satt i vardagsrummet häromdagen när han frågar mig om jag har en kaka. - Vill du ha en kaka? frågar jag. Han nickar. Jag säger att han kan få en efter maten, men inte nu. Han sitter tyst ett par sekunder innan han med glitter i ögonen säger - jag hittade en kaka under soffan. Jag frågar vad han gjorde med den. Han förkunnar stolt att han har ätit upp den. Jag tittar på honom med en suck och säger att det är äckligt att äta saker som legat därunder en vecka. Han kontrar med ett bestämt: - jag gillar äckliga saker! Haha, han är så fin.

Idag var jag sagotant och vek som jag är kunde jag inte säga nej när Hampus och Carl plockat på sig inte mindre än fyra stycken böcker. Så inklämd mellan två snoriga ungar i en 90-säng har jag nu plöjt igenom Bebben går på toa, Bebben bakar en kaka, Lejonet som pep och en saga om en flodhäst som får spel för att allt jordnötsmör och all hallonsylt är slut. Jag var djupt tacksam för att de inte valde Petsson bakar en pannkakstårta, dels för att Hampus (icke läskunnig) har lärt sig boken i stort sett utantill och läser den i kör och dels för att man själv hinner somna innan boken är klar.

Är jättetrött, mina grannar hade sex och spelade musik megahögt så att jag inte kunde somna sent i går kväll. Sen på morgonen fick jag höra att jag tydligen pratat i sömnen med min bror också, som var vaken, och sagt massor av konstiga saker och avslutat med fetaste dissen. Respekt. Det är synd bara att jag aldrig kommer på så bra svar på tal när jag är vaken.