Om comptine d´un autre été hade haft en text hade den innehållit fallande regn, stora droppar mot fönsterrutor och höstlöv. Det hade funnits en potentiell balettdansös och ett brustet hjärta, eller bara vemod. Ögon mörka som speglar när hon rör sig i den kalla lägenheten, benvärmare i omaka par, tömda thekoppar och fyllda askfat. Sanningar upprepade framför otaliga speglar otaliga gånger när den enda betraktaren är hon själv. Handen alltid höjd som i försvar, att alltid behöva sänka den igen eftersom ingen slår, aldrig någon som slår och ger henne en anledning att gråta. Bara regnet, ner för fönsterrutorna och en apatisk version i benvärmare och rufsigt hår. Hon hade kunnat bli balettdansös i ett annat liv, en gång var hon stark. Nu har hon armar som plockepinn och astma. Andas in andas ut. Det är tungt.
Hon sveper mellan rummen och lämnar kvar en lukt av ocean och desperation. Fåglarna överröstas av regnet utanför, skriker. Hon pratar om sig själv i tredje person, oavbrutet i timmar. Överröstas av regnet, av frånvaron av hjärtslagen som numera mest anas som ljudet av en pausad kassettbandspelare. Ljudet av pausat regn, hjärtat som ett blåmärke, och låten tar slut här, det finns inget mer.
att läsa en svår text av er är som att bli mörbultad i hela huvudet. Jag förstår inte. Antingen har jag ett bristande ord/kunskapsförråd. Alternativt ordbajsar många journalister och skribenter fram en text för att imponera på den övriga kulturvärlden. Ju svårare och vrångare desto bättre! Eller måste man verkligen slänga sig med diskursanalys, poststrukturalistiska och offerpositionering i samma mening? Jag blir ju matt. Nu ska jag bli intellektuell.
Ah men orka alla skitsnygga tjejer som alltid får till den där perfekta och lagom okammade snygga frisyren och aldrig har fett hår, orka med alla naturliga skönheter som är skitsnygga utan smink och har skitsnygga pojkvänner som har rufsigt hår och lagar världens godaste linssoppa och bor i kollektiv och råkar vara sådär oförskämt perfekt lik den där rackans idealbilden du råkade ha av din numera inte längre kommande pojkvän – han är ju upptagen – och nej jag blir inte trött av att alltid festa och blir jag det har ju alltid någon superduperpolare som inte heller har någonting att göra så vi bakar kokosbollar och har det jättetrevligt ändå och är det olycklig kärlek är det sådär vackert håkanhellströmtragiskt och vi är panka men har roligt ändå i vindsvåningar eller uppe på hustak där vi kan ta sådär rackarns snygga foton på våra romantiskt magisktragiska tonårsliv som går sådär lagom åt helvete på det rumsrena sättet nej jag är varken cynisk eller subjektiv och de lever ut sina drömmar går roliga linjer och vet vad de vill bli eller bara skiter i att oroa sig och ta allt onödigt ansvar kedjeröker mentolcigaretter utan att få cancer eller dålig kondition och skriver definitivt inga texter om alla skitsnygga tjejer med den där perfekta frisyren. Pleonastisk text; ja, när, vad, alltid?
Självklart var jag på Håkan, självklart var det vackrast i hela världen och självklart fick jag tårar i ögonen på vi två 17 år. Ljudet var kasst men sällskapet desto bättre. Jag vill ha Håkan som pappa, bror och pojkvän på samma gång säger jag på jobbet idag och folk undrar om jag är "ett såntdär jätteHåkanfan" och jag säger att vem f-n är inte det?
Äter frukost med Linda, går promenad och pratar barndomsnostalgi bland kastanjer och höstlöv. Denna årstid är inte till för framtidstänk och som jag skrivit förut krävs det en romantisering av hösten för att man ska orka se förbi väckarklockor och regniga mornar. Allt står stilla och allt går jättefort.
Världens i särklass finaste blogg hittar du här. Underbaraclara skriver om ungefär det mesta på ett roligt, fint, estetiskt och intressant sätt. Mode varvat med ekologiskt bröd och krönikor. Men spring och läs då! Nu!
Det här är ingen ungdomsskildring. Jag är en fiktiv person, alla beskrivningar och berättelser är påhittade. Om de skulle råka stämma överens med verkligheten eller personer i min omgivning är det bara en ren slump. Allt är påhittat.
Två böcker på hög (Chomsky och John Pilger), kollegieblock, pappershög (reportagebeskrivning betygskriterier för matte c och elevinformation till elever på LM överst), röd vänstersax, två mönstrade tejprullar, ett laptopbatteri, svart papplåda från IKEA full av prylar, skolpärm, kollegieblock, tecknarblock, förra årets skolkatalog, body shops katalog, röd plastmapp, kamera, tekopp med fat innehållandes resorb, tyg, trasig 3310, cykellampa, snöre, mynt och tejp, plånbok, två par högklackade skor, thekopp med kallt the, högtalare, laptop, blyertsstift, brev ifrån mormor, öronproppar, 22 böcker staplade i tre högar, fotoram, värmeljus, klockradio, Jesusikon, fjärrkontroll, thekopp, konservburk med pennor i, mobil, lampa, 3D-glasögon i papp.
Du har lärt dig alla synonymer på ordet tvivel och kan inte pussla ihop dig själv ordentligt om mornarna så länge du inte har återinstallerat ditt vokabulär. Som att lägga in en prilla och låta världen snurra medan stereon spelar samma låt igen och igen och igen. Det är liksom inte enkelt. Inte ens med gula gummistövlar och ditt sötaste leende. Upprepade teman. Jag vet.
Vad göra förutom fika när tristessen slår in och all överbliven tid gör mig spritt språngande galen? För kruxet när man anpassat sina levnadsvanor efter handbollen sen tio års ålder är att man är van vid en blåslampa i arslet. Var är den nu? Jag har så mycket tid att allt blir sen. För det är så löjligt långt kvar tills allt ska vara klart att det helt enkelt inte går. Att. Börja. Och motivationen tryter, det enda som finns är egentligen orken. För jag är även för första gången i mitt liv frisk som en nötkärna. Omvända världen och jag tror att jag trivs.
Missade bussen i morse och var tvungen att ta min guldiga, halvpaffa fantastiska Crescent till jobbet. Hade det inte varit för hemvägen hade det varit helt perfekt. Cyklade i målarbyxor, en tjugo år gammal och krympt islandströja och lyssnade på Håkan Hellström. Solen sken jag tänkte att för stunden så är det rätt skönt att leva ändå. Detta gällde dock inte hemvägen, men det kan vi ta en annan gång.
Jag tänkte så här att jag kan ju ändå inte sova så då kan jag tänka på något trevligt, som Afrika till exempel. Så tänkte jag att jag tar det från början, Etiopien. Så kom jag på att det var ju där jag fastnade i en hiss mellan 5:e och 6:e våningen tillsammans med Eva när strömmen gick och jag fick min nog allra allvarligaste nära-döden-upplevelse jag hittills haft i mitt liv. Sen slog det mig att det var där jag glömde det enda dyra märkeslinne jag köpt någonsin samt mina underkläder eftersom jag och E försov oss och blev påknackade typ fem minuter innan bussen gick till flygplatsen och allt blev väldigt brått. Det var där det luktade avgaser och misär. Det var skönt att flyga där ifrån. Jag tänker på någonting annat.
Jag tänkte så här att jag kan ju ändå inte sova så då kan jag sätta mig och skriva eftersom mattematikräkning inte är till min fördel vid denna tid på dygnet även om det är vad jag borde prioritera.
Jag tänker så här att hade jag varit kille hade jag varit en späd och brunlockig pojke med converse och en rostig gammal herrcykel. Hade jag varit pojke skulle jag inte ligga två sidor efter i matte, jag skulle heta Rasmus eller Johannes och smyga ner små vikta pappershjärtan i fickan på de vackraste flickorna. Det skulle vara intressant att träffa mig själv. Undrar om jag blivit kär.
Ord jag ska ta reda på vad de betyder: paraventikulär, sangtimangtalitet, pekoral och bukolisk.
Jaha. Det här var ungefär blend det roligaste jag gjort i hela mitt idrottsliga liv. J & E har skaffat en slack line till kolonin och kommer nu i princip aldrig bli av med mig. Behöver jag berätta vad jag har ägnat min söndag åt?
Jag och M som skulle heta rödvinsvänster fick istället fogligt finna oss i nylonstrumpor och lite smyghångel. Sen undrar jag om någon vill komma hit och göra mina läxor också, jag kan baka och så.
Behovet av vänner och fikor, av komplimanger och stickade koftor. Olinjerade blad och färgglada pennor. Behovet av sådana som jag, som aldrig kommer i tid men gillar anteckningar, ananas och långa halsdukar. Lite mönster och kaffe. Att slippa vara nyttig ibland, att våga tillåta sig. Det är svårt. Svårt att inte samla alla ouppringda telefonsamtal på hög och ha dåligt samvete över mormor och hela världen. Svårt att säga idag Julia räcker det med duktigheter och vara nöjd ändå, med att i alla fall ha skickat iväg mailen, även om filerna glömde bifogas.
"De tycker hon är störd när hon skriver dikter om allting som hon har för sig. De tycker hon är så störd i allt hon gör, hur hon rör sig, hur hon för sig."
Det är vardag igen mina vänner, min hjärna befinner sig nog strax i höjd med Italien och den totala kaoströttheten har börjat släppa och övergå i huvudvärk. Jag tror det är en naturlig del i separationsångesten och kulturkrockschocken som sköljt över mig.
Samlar på det vackra jag läser om. Vinbär och klockur, marmorerad sockerkaka och schackspelerskor. Det är tjusiga ord. Antihistamin också. Har några böcker jag håller på och läser nu som gör mig alldeles knäsvag och får mig att vilja bli författare och erövra världen på samma gång. Hybris av Chomsky ligger dock bredvid på skrivbordet och gör sig påmind, viskar att jag fortfarande inte greppar skillnaden mellan det vi går igenom på Historian och Samhällslektionerna så du får vänta lite till gubbe. Än så länge är det bara höstluft, kaffe och klassen jag orkar med.
Om du kisar så ser du Kinshasa där den mörka biten delar himlen och floden
De tre första bilderna är ifrån Etiopien, sen ifrån missionärsstationen i Brazzaville, sen är det ett museum och en marknad i samma stad, och mellan det B och K som stämmer instrumenten.
Det är inte ofta saker får mig tårögd en helt vanlig torsdagskväll, men idag.
Jag blir alldeles glad och ledsen på samma gång, och Lauren Hill sjöng alltid en variant av den här för mig när jag var liten och jag brukade lyssna på hela skivan och låtsas att jag var lika cool och snygg som henne och jag ska inte ens försöka förklara mer än att det är vackert, så vackert.
Det är lite fint att vara hemma igen, ha tagit på sig nästan likadana kläder som en av de bästaste och dricka kaffe tillsammans. Cyklade till skolan, kom försent. Fikade med F. Cyklade hem i motvind, ösregn och med pyspunka. Ändå ganska nöjd. Förutom att läxapatin har invaderat min hjärna. Jag hade nästan glömt av klådan som kommer så fort jag öppnar en mattebok, eller den ytliga andningen som lätt infinner sig när många projekt är ouppstartade. Men det här året - ska jag minsann och jädraranamma!
Flygplanen ritar sträck över himlen, men jag är ingen poet, vad jag vet går att sammanfatta på vänsterhandens fem fingrar, just nu i alla fall, vapenvila men fyra krypskyttar i varje hörn av hans ögon när världen åker förbi baklänges i 200 km/h är ingenting för stort för att meja ner och arton fåglar på en elledning är avbildat på din arm utanför fönstret också din spegelbild och samma fåglar fast bortflugna. Du har inget djup, du har inget djup men kan konsten att hålla om mig när jag är ledsen. Det räcker så. Jag önskar att det var sant. Att allt fick plats mellan tummen och pekfingret på min vänstra hand.
Jag är hemma som ni märker, i skolan numera känd som FN-soldat. Jag är nästan ren och välbehållen, jag har fått dricka riktigt kaffe och började 08.10 i morse min första matte c lektion. Livet är stort och omtumlande, precis som vanligt. Kanske skriver om små fragment ifrån resan, någon gång, när lusten faller på.
Ah men orka alla skitsnygga tjejer som alltid får till den där perfekta och lagom okammade snygga frisyren och aldrig har fett hår, orka med alla naturliga skönheter som är skitsnygga utan smink och har skitsnygga pojkvänner som har rufsigt hår och lagar världens godaste linssoppa och bor i kollektiv och råkar vara sådär oförskämt perfekt lik den där rackans idealbilden du råkade ha av din numera inte längre kommande pojkvän – han är ju upptagen – och nej jag blir inte trött av att alltid festa och blir jag det har ju alltid någon superduperpolare som inte heller har någonting att göra så vi bakar kokosbollar och har det jättetrevligt ändå och är det olycklig kärlek är det sådär vackert håkanhellströmtragiskt och vi är panka men har roligt ändå i vindsvåningar eller uppe på hustak där vi kan ta sådär rackarns snygga foton på våra romantiskt magisktragiska tonårsliv som går sådär lagom åt helvete på det rumsrena sättet nej jag är varken cynisk eller subjektiv och de lever ut sina drömmar går roliga linjer och vet vad de vill bli eller bara skiter i att oroa sig och ta allt onödigt ansvar kedjeröker mentolcigaretter utan att få cancer eller dålig kondition och skriver definitivt inga texter om alla skitsnygga tjejer med den där perfekta frisyren. Pleonastisk text; ja, när, vad, alltid? 
Det är lite fint att vara hemma igen, ha tagit på sig nästan likadana kläder som en av de bästaste och dricka kaffe tillsammans. Cyklade till skolan, kom försent. Fikade med F. Cyklade hem i motvind, ösregn och med pyspunka. Ändå ganska nöjd. Förutom att läxapatin har invaderat min hjärna. Jag hade nästan glömt av klådan som kommer så fort jag öppnar en mattebok, eller den ytliga andningen som lätt infinner sig när många projekt är ouppstartade. Men det här året - ska jag minsann och jädraranamma!