Make something good

(Foto: Jag - om änglar kunnat tala)


Hon går upp om mornarna då inga andra är vakna. Hon sitter vi köksbordet med en kopp the, sjunger morgonpsalmer med småfåglarna utanför fönstret. Ord, vad är det mer än ord undrar hon, och hur ska vi någonsin kunna läsa mellan de rader vi aldrig upptäcker? Det är en sådan dag när tiden står stilla, jorden har slutat snurra kring sin egen axel och det är ingen ute, ingen är ute, ingen är ute för att upptäcka nya saker. Det finns inte heller någonting nytt att upptäcka för tiden har stannat. Tiden har stannat  på 12.56 och hon kommer aldrig härifrån. 

-------------

Jag har grymt ont i halsen och är jättetrött. Jag har haft precis hela våren på mig att bli sjuk, så varför just nu, två dagar innan jag ska åka till Polen? Mina tankar och kläder ligger strödda över hela golvet. Idag är det tillåtet att tycka synd om sig själv och hade jag inte haft så ont i halsen hade jag ringt och pratat med någon. Funderar på att fixa iordning på mitt rum, sätta upp lite kort och urklipp. Men det blir nog inte mer än en tanke, jag orkar inte vara kreativ.


Världen är vit idag. Tur att jag han andas innan locket kom, tur att jag hann se himlen och lät den färga mina ögon innan flyktvägen stängdes. Längtar bort, fast jag vill inte åka någonstans. Orkar inte vara hemma men klarar inte av att gå ut. Vill träffa er, men jag orkar inte passa in. Göteborg är inte rätt ställe för vinter och är inte rädd stad att lära sig att hitta hem i. Att längta hem och längta bort förresten, är inte det egentligen exakt samma sak?

                               
I åtta hela år har jag haft förmånen att dagligen få umgås med världens bästa kille,
ett Guds barn vi genom någon sorts fenomenal lyckoträff fått till låns ett tag här på jorden
Grattis på födelsedagen Hampus, jag rostar mina mackor blott för dig, min vän.


Ja, han kan va så lätt att gå förbi
för han är inte den som dansar runtomkring så lätt
men om man skulle råka stanna vid
en kort sekund det vackraste världen har set på längre tid.. le

                        Lars Winnerbäck - det vackraste världen har sett


Hampus fick en karaeokemaskin i födelsedagspresent. Illa. Katastrofal schlagermusik som är skapad i syfte att sätta sig på hjärnan och göra en sinessjuk har nu spelats nonstop hela kvällen. Roger Pontares "silverland" (?)går fortfarande på repeat i min hjärna och hindrar mig ifrån att tänka klart. Värde.
  
Ägnat de senaste timmarna åt att skriva om minor. Obehagligare ju mer man läser, världen är verkligen sjuk. Och jag är verkligen trött.



Enligt UNICEF har ca 1miljon människor dött eller blivit allvarligt skadade av landminor sedan 1975. De mesta som skadas är civila och av dem är ca 15% barn som ännu inte ens hunnit fylla femton år. 26 000 barn, män och kvinnor dör varje år av dessa landminor, det innebär att det dör en person var 22 minut.
De framtida high-tech minorna är gjorda för att reagera på ljud, skakningar eller värme. Skapade för att kunna slängas ut ifrån flygplan och på så vis täcka enorma ytor och förvandla dem till dödszoner. Minor som vapen förväntas öka ännu mer om ingenting görs, minor som främst kommer att döda kvinnor och barn. För varje mina som desarmeras läggs 20 stycken ut.
 
Jag bryr mig, gör du?

Du kan få bli min vardagshjälte om du vill.
Du behöver inte vara så modig eller glad, du behöver inte vara sådär snygg som hjältarna alltid är på TV, du behöver inte ha mycket pengar eller hela skor, du behöver inte tro på kärleken eller säga massa roliga saker hela tiden. Du behöver bara finnas där. Fast ska du finnas där ska du finnas där hela tiden, inte bara ibland, för sånt är jag trött på nu. Jag vill ha dig där hela tiden med andetag som vågar andas bredvid mina inför hela världens blickar igen, igen och igen. Du kan vara en sån som hellre dricker mjölk och äter kakor än går och festar, en sån som dansar utan musik, en sån som gömer sig i sina egna ögon och med öppna handflator möter vardagen. Det är okay, (för sån är jag med). Du kan vara vem somhellst, bara du är du och låter mig vara mig.

Idag är en sån dag med jobbigt ljus som kräver att man kisar med ögonen, en typisk huvudväksdag.
I morgon är det nationellt prov och mina ben kan inte sluta hoppa upp och ner när jag sitter ner, känns som att det kommer bli en huvudvärksdag i morgon med och att jag borde ta och tänka i lite positivare banor. Motivation, ge mig mera!

Carl har haft en pissed-off dag och skrikit i 248 decibel hela eftermiddagen, Hampus har gått in i sin egen värld där det är han som bestämer. Jag förstår honom, hade gjort det samma om jag kunnat.

Tar av sig tröjan
ett födelsemärke
fläckar hans hud
och genom fönstret
är han skapad som en gud
Hon målar läpparna röda
från hålen där de sprack
och framför TV:n
blir hennes hud
Blek & Gul
Framför TV:n
blir vemsomhelst ful
Jag hatar dig
Du är...

                                                                  -Kent
                                                                                                             Pojken med hålet i handen

Kent får mig alltid att tänka på dig.

              

                        
Läste om att det fanns radioaktiva ämnen i luften vi andas in, att Judas kanske inte var lika ond som vi hela tiden sagt och att en 20 årig kille offrat livet för kärleken. Mycket intryck för att var måndag och jag vill bara få vakna utan att känna den här klumpen som skaver hål på glädjen över hur underbart det är att få andas.

Prestationsångesten ligger som ett lock och tar död på glädjen som finns i att läsa, plugga, skriva och tänka. Jag har suttit och jobbat med grafer i eftermiddag, ingenting som höjer självförtroendet. Önskar jag kunde tillåta mig själv att få vara sådär riktigt värdelös någon gång. Inte räcka till och ändå undvika ett nervsammanbrott. Den här veckans matteprov ligger redan som ett tryck över bröstet. Det är bara måndag.

Anna fick med sin professionella övertalningsförmåga på nolltid mig att hänga med på The Arks konsert på Liseberg i går, jag ångrar mig inte en sekund.
Ola Salo hade tillräckligt med energi för att det skulle sprida sig till alla oss 5000 som stod nedanför scenen (förlåt John, jag kunde inte med att hata honom) Anna klädde i extas av sig jackan och stod där i t-shirt, jag drog på mig yllevantarna och försökte få liv i mina frusna raggsocksklädda fötter vid ungefär samma tidpunkt. Kan inte mer än hålla med Anna om att ”Calleth you, Cometh I” och allsången till gav mig gåshud.
 Hemfärd vandrandes i strumplästen från Beryll under stjärnor som inte riktigt ville synas. Vi var kompade av Lou reed som sjöng ”perfect day” med en röst som jag vågade hoppas på skulle fylla mina tomrum.

Skulle sova hos Anna, men vi satt uppe till klockan fem så det blev ju inte så mycket med sovandet, precis som det ska vara. När man är med personer men verkligen gillar känns det tragiskt att sova bort så mycket samtalstid som man gör under ett normalt dygn. Dessutom kommer man aldrig på så bra saker som man gör efter klockan två.

Veckarklockan ringde mitt uppe i en otänkt tanke nästa morgon, Anna följde mig till hallen och jag kom tydligen 50 minuter försent till Grevegårdsskolan där jag skulle tillbringa min dag bland mina kära klubbmedlemmar och spela den årliga turneringen mellan snövit och hennes sju dvärgar (ironiskt nog hamnade jag i lag Trötter.). Jag ska försök vänja mig av med min fruktansvärda tidsoptimism och börja komma i tid.

Skulle bowla klockan 17.30. Satt utelåst på min altan mellan 14.30-16.15. Mums.
Fick tag på Linda och sprang till henne med gråten i halsen vid 16.30, hennes mamma bjöd på lasagne och jag fick låna deras dusch, efter det kändes det lite bättre. Kom iväg på bowlingen med laget tillslut. Sitter nu ner för första gången på länge och undrar varför jag inte är trött trots att jag hållit igång konstant i ca 1,5 dygn.



Värsta situationen är för tillfället avsked.
Det finns ingenting som jag avskyr så helhjärtat som avsked, det är precis som att personen som försvinner drar med sig en bit av hela mig, lämnar kvar en sorts ingenting som bara skvallrar om att det saknas mig någonting. Ett hål omöjligt att fylla med någonting annat än just den personens närvaro. Ge mig en käftsmäll, jag är klen. Önskar att jag kunde lägga min tid på människorna som älskar mig, önskar jag kunde balansera lite tryggare mellan den sidan som får mig att inse att jag borde vara nöjd med vad jag har och den som hela tiden triggar mig att nå dit ingen annan har nått.

Vill fylla tiden med någonting meningsfullt, vill fylla de tomma bladen med någonting meningsfullt, men jag lyckas inte, jag når inte hela vägen fram.

                                         

Ett tomrum är ett rum skapat ur intet, alltså ingenting. Folk vill påstå att saker som tomrum verkligen existerar. Men "ingenting" kan väl inte existera. Och någonting som inte existerar borde väl då heller inte gå att känna. Märkligt. För tomrum finns väl,  om vi nu förutsätter att de gör det vad består de då av mer än just detta "ingenting"? Ett tomrum kan ta större eller mindre plats, jag undrar när de expanderar och hur fort de kan göra det.  Är det någonting man kan bromsa upp eller rentutav förhindra? Kan ett tomrum helt och hållet försvinna? Vad ersätter ett tomrum? Finns tomrum där ifrån början, bara att de är så små och obetydliga att vi inte bryr oss om att lägga märke till dem, för att sedan växa till vaakum i oss? Allting måste ju ha en början, var har tomrummet sin? Att känna ett tomrum är som att störa sig på ett ljud som inte hörs, lika möjligt omöjligt. Exakt vad är ett tomrum och hur hindrar man dem ifrån att ta över helt och hållet?

utmana  inbjuda el. locka till kamp; trotsa, reta provocera

I Förenade arabemiraten finns ett helt varuhus med levande falkar men också världens dyraste hotel, världens största inomhusskidbacke och världens största konstgjorda ö. Jag förstår inte hur folk orkar hålla på. Själv ska jag åka till Peru så fort jag har hittat en reskamrat. Så lätt hänt att fånga andras mönster, klä på sig dem och göra till sina egna. Så förbannat jävla lätt att skrika åt folk att skaffa sig en egen stil, ett liv.


Det är rädslan för själva rädslan
som bygger fel sorts broar
             de av den vemfanorskarbrysig-sorten
             som onekligen är enklast att sätta ihop
             och är onekligen mest lika möblerna på IKEA.

Den fot som sparkar starkast
den viljan som knäcker flest näsben
den motivation som saknas,
när jag fånstirrandes på dina avskalade nagellacksnaglar
försöker säga att jag faktiskt är sån här,
                                                                        tyvärr.

ge mig mer av den

                             

Vägra omöjligheten att tränga sig in i dina porer, stanna inte när du märker att världen är större än din bokmärkssamling utan fortsätt i riktningen du aldrig räknat med. Ligg raklång på vägar som bär till oändligheten och räkna stjärnor eller post-it lappar som täcker ytor ingen kommit på att klä med någonting bättre. Jag hör någon vissla på toner ingen kommer att komma ihåg om femtom minuter och önskar att lycka gick att nagla upp med samma häftstift som håller uppe korten jag satt upp i rädsla att glömma hur vackert det är att andas.

Göteborg är regn. Jag är trött. Kan lika gärna ta det i från början, som är här. Efter ett hysteriskt ICA-besök med en inköpslista som bestod av 170kr onyttigheter var det svårt att inte ha en helt igenom jättelyckad kväll i går. Vendela kom halft förvirrad med en kompress och en salva som tydligen skulle hjälpa mot hennes brännsår under armen (och även var ytterst nyttigt mot såriga bröstvårtor). Vendela får själv nöjet att förklara orsaken. Anna, Jag, Carro, Vendela och Eva vimsade som sagt in på ICA, och på något mystiskt sätt kom vi överens. Sedan vimsade vi hem till Eva och bakade kladdkaka, Sofia kom senare och vi kollade på en jättedålig men grymt äcklig skräckfilm och snackade sådär otroligt mycket blaj som antagligen bara tjejer kan. Strax efter fyra på morgonen ramlade vi i säng. Anna och Carro hade en luftmadrass men ingen pump, vendela och Sofia hade täcke och kudde men ingen säng, jag hade bara kudde. Eva hade två sängar och ingen att dela sin med. Vi blåste upp madrassen med en hårtork, Vendela och Sofia fick sova skavfötters i Evas lillasysters säng (de bråkade för mycket för att kunna ligga bredvid varandra) och jag och Eva låg i Evas säng. Det var.. trångt.
 
Men vi sov gott och vaknade klockan åtta när Carro stack till Sälen. Runt tio åt vi munkar, the och knäckebröd. Vendela informerad oss om hur många kalorier man skulle äta per dag om man ville banta. Jag visste inte vad en kalori var. Men jag vet att munkarna endast innehöll 80kalorier/st och att Eva åt tre till frukost. sen traskade jag och Anna till torget i ösregn och loafers. Tillbringade en eftermiddag med Lina och Eva i stan med att leta efter en jacka som tydligen inte fanns. Men Eva hittade fina saker. Snygg-Julia ifrån gårdagen hade bytts ut mot Stygg-Julia och jag var nog lite grinig (förlåt Eva).

Jag och Lina var panka, men hittade en klänning vi inte kunde gå förbi. Vi skramlade och beslöt oss för att köpa den tillsammans. Jag har redan paxat den till Spanien och är så nöjd så. Det är 20 dagar kvar tills mitt barnbidrag kommer och jag ligger på -70kr, i feel good.

                               

                      

Jag tillbringar kvällen med en sträckt ljumske, svullen armbåge och tankar som jag önskar gick att hoppa sönder och krossa så som det går att krossa ett glas i full kraft mot en vägg. Fegheten klär av sig naken och gömmer sig bakom låsta dörrar som inte önskar sig annat än att få bli upplåsta utifrån. Träningskläder blandar sig med ångest och våren visar sig i form av en lycklig stund av uppmärksamhet ifrån rätt människor.

Skönt att för en gångs skull vara trött både psykiskt och fysiskt på samma gång. Handbolls-DM i skolan idag gick väl inte allt för väl, men jag är van, en förlust mer eller mindre är inget att bryta ihop för. Franskaprov i morgon, utan ett bra resultat där är jag däremot körd, men den dagen den sorgen. Har för längesedan passerat gränsen för vad som är möjligt när det gäller stress, nu är jag för trött för att orka bry mig. Känns bra nu, kommer kännas mindre bra sen.. men jag är ju tonåring och vi sägs ju vara rätt så korkade så det är väl dags att börja leva upp till sitt rykte.

Moneybrother har just börjat på refrängen it´s been hurting all the way with you Joanna och jag tänker på Karin. Vart tog barndomen vägen? Vem ska jag nu bråka med, vem ska jag nu smita till alla långtråkiga dagar och vem sjutton ska vara min idol? Förlåt om jag låter sentimental, det är inte riktigt så jag menar.
Har en mycket intressant diskussion på msn för tillfället. För övrigt var det närmaste jag kom en nära-döden upplevelse i dag var minuterna jag satt inklämd mellan Maria och Anna på Annas moppe på väg hem ifrån träningen. För lite extra spänning i tillvaron, välj    det    korkade    alternativet!

Står tiden still eller är det min låt som har hakat upp sig?

                           

Här sitter jag, utan tid och utan ork att förflytta mig ifrån den här vingliga obekväma improvisoriskt ställda stolen jag för tillfället råkar sitta på. Har just tillbringat ett par sega timmar på Coop forum (yeah, skratta lite till) med att inventera varor. Det är precis lika tråkigt som det låter.

En improvisorisk dag sittandes på en improvisoriskt ställd stol, behöver jag tillägga att vi improviserade oss igenom hela vår no-pjäs idag? Jag spelade en apliknande halvutvecklad människa, iklädd någons gamla kofta med en turbanliknande sak på huvet och ansiktet svartmålat av någonting som inte var ansiktsfärg. Jag var en usel skådis. Skrattade åt min egen komiskt pinsamma insats som ap-människa när jag inte skulle, tittade inte på publiken, you name it. Sen fick jag svart färg på min vita skjorta när philip (fångvaktare) bar ut mig ifrån pjäsen i våran dramatiska slutscen. Ingen hörde vad berättaren sa, eftersom John överröstade henne med diverse primitiva läten, med andra ord en rolig redovisning. Vi höll oss ändå lugna om man gämför med gruppen i fredags som sprutade ner halva NO-salen med ketchup när de skulle iscensätta ett mord med hjälp av.. japp.. ketchup.

Efter att ha frågat honom själv har jag nu fått reda på att vår So-lärare faktiskt inte har någon humor, just därför låg jag och skrattade i fem minuter efter att han berättat att han ägnat söndagen åt lajv-spel på datorn där han i detalj berättade för oss hur det såg ut när han dödade ett rådjur med sitt svärd. Gött hur många härliga och skumma typer som lyser upp dessa trista aprildagar.