Plattityder
Vi springer ihop utanför biblioteket. ”Hej” säger du och ser avvaktande ut, ”hej” svarar jag och ler ett platt leende. Känner hur jag har ingen lust att stå där, hur jag vet att vi kommer prata och orden är de samma men det känns konstigt inuti. Jag har precis kommit med tåget från en vän i en annan stad. Jag vill hem och jag är trött och förkyld. Plötsligt känns det övermäktigt alltihop. Att laga en middag till, gå till skolan, upprätthålla en hobby, stå här och kallprata och känna hur ingenting är som det brukar. Jag lägger över tyngden på det högra benet, nickar till någonting du säger och känner mig torr i munnen. Jag står och funderar på hur kort jag kan prata utan att det blir otrevligt, säger någonting om alla nybyggda lägenheter i området och att maten nog snart är klar och sedan går jag. Jag tror att du förstår, jag ser på dina ögon att du förstår, men dina ord avslöjar dig inte. Jag sätter på mig hörlurarna igen, höjer och överröstar det som jag inte orkar tänka på just nu, planerar mentalt istället nästa löptur, tvättid och letar efter nycklarna i fickan. Låser upp porten, stänger den bakom mig och står och andas tills sången är slut, sedan öppnar jag lägenhetsdörren och ropar glatt, HEMMA!
