Suttit ett par timmar och äntligen nästan fått klart mitt historia/svenska arbete. Var så trött att jag var tvungen att gå in på sci-fi nytts forum för att ta reda på när man använde sig av enda/ända. Nu snurrar det i mitt huvud. Kaffe, franska och sönderspelade skivor.
En lista på saker jag tycker om mycket: Vårat värmegolv i badrummet, fint väder, att få spontana komplimanger av folk jag inte känner och avslutade moment.
Ps. Jenny, när jag kollade på vädret så sa de faktiskt att det skulle regna. ds.
nej det är ingen vanlig dag för det är Lilla H:s födelsedag, hurra hurra hurra! Idag fyller ungefär världens bästa person 10 år och i morgon ska jag ge honom en kamera och en puss. Vi pratade i telefon i morse och han berättade något diffust om något hemligt som jag inte riktigt förstod men höll med om och helt plösligt hade han inte riktigt tid med mig längre och sa ett hastigt ajö innan luren åkte på och han gick tillbaka till dataspelat jag avbrutit honom i.
Var alldeles för tidigt i Flatåskyrkan och fixade ihop cd-fodral, vek loppor och socialiserade mig med allt ifrån Lovisa 17 till Gunnar 75. Lyssnade på när folket repade och fick rysningar för att det var så vackert när J & K spelade sin duett. Vid ett skulle jag och J åka till Hisingen för att hämta en sladd, vi körde fel fyra gånger, sen när vi väl visste vart vi skulle åka missade vi avfarten till Älvsborgsbron tre gånger i rad, väl på Hisingen missade vi avfarten efter Ramberget och kom nästan tillbaka till stan. Sen körde vi fel när vi skulle till Olskroken och hittade knappt därifrån. Sen lyckades vi med det näst intill omöjliga att ta fel avfart och istället för att åka från Majorna till Högsbo åka tillbaka till stan. Jag tror vi var borta i två timmar, vi hade jättetrevligt och var mentalt överallt utom där vi skulle vara. Så går det när två vänsterhänta, tankspridda konstnärssjälar lär känna varandra under en bilfärd till Hisingen. Resten av kvällen hade vi jätteroligt, det kom inte så mycket folk, men vad gör det när man är i så trevligt sällskap?
Tror fortfarande inte att Kongoresan är på riktigt. Vågar inte hoppas förrän jag sitter på planet på väg dit. Det är så ofattbart stort och galet bra.
Och så kom helgen. Ingen rast ingen ro. Var på musikhögskolan för att repa inför Kongokvällen i morgon, visst låter det proffsigt. Fast jag och Eva satt mest och log, de andra spelade dock mycket fint. Vill ni lyssna på lite skönlir med afrikanska beats och en och annan körsång så är ni varmt välkomna till Flatåskyrkan i morgon kl. 19:00 där jag är lite av en alltiallofixare som står i cafét, sjunger lite i kören, presenterar och minglar. Kom, det blir kul vettja.
Jag och Elin far till Nice och hälsar på bästaste Linn om en vecka, jag har så tokmycket att göra fram till dess att jag inte gör någonting. Jag tror det kallas försvarsmekanism/lathet/paralysering. Åkte totalt disträ förbi min hållplats häromkvällen och satt och ringde hem till P gång på gång i tisdags och undrade varför det var upptaget hela tiden. Efter ett tag kommer jag på att jag sitter och slår mitt eget telefonnummer. Typ så fungerar jag i stress.
Ska boka biljetter till Way out west (eller som Eva säger: West side), fast innan dess ska jag baka klart alla kakor till i morgon och lista ut hur jag ska transportera mig och dem till kyrkan i morgon. Tills vidare, lyssna på världens bästa låt med världens mysigaste video till. Puss
Lyssnar på låtarna ifrån Amelie från Montmartre när jag sitter på vagnen hem från skolan, fantiserar mig bort till andra färgskalor, vespor och kullersten och nackkyssar. Inte för att jag inte trivs med min vardag, men för att det är så vackert att drömma.
I morgon är det onsdag och jag börjar åtta resten av veckan och det är så fett orka på det att jag vill flyga ut genom fönstret och lämna kraven och magsåren hemma och säga fuck you jag flyger nu till vita stränder och mjuka solstolar med knappar som alltid blir för varma men ändå precis lagom att ligga på. Tänker att jag kan strunta i allt, börja sjunga i band, dansa balett eller kasta sten, i glashus och kanaler balansera på trottoarkanten hela vägen istället för att ta vagnen som jag missade idag för att jag var tvungen att stanna kvar och lyssna på jusice-låten som spelades på min radio och skita i fittAnna som verkar gett sig fan på att göra livet jävligt för oss. Jag vill ringa skolan, säga att jag kommer innan regnet, innan regnet har slutat falla kanske imorgon eller om hundra år. Någon dansar i mitt huvud, jag vet inte om det är vackert eller om jag ska gråta. Skratta så mycket vackrare men ibland tappar jag bort för många lappar för att orka vara mig själv. Drar gränser. Trots att jag vet att de kommer att bli passerade. Kanske just därför. Och jag vill sjunga Bo Kasper, säga att det är inte mig det är fel på, det kommer du fatta en dag, det är dig det är fel på som orkar med en sån som jag. Sen vad det det där om kokplatta och egen hall. Bra betyg, bra beslut, bra sätt att hantera saker på. Kaffefläcker på skrivbordet jag lovat för längesedan att lacka in och rastlöshet som inte går att tvätta bort eller lacka över, bara försöka orka med.
Jeune fille timide, elle cultive un goût particulier pour les tout petits plaisirs : plonger la main au plus profond d'un sac de grains, briser la croûte des crèmes brûlées avec le dos de la petite cuillère ou faire des ricochets sur le canal Saint Martin.
Hela den här helgen har känts som en lång fest. Hela den här helgen har i och för sig varit en lång fest också. På fredagen var jag Madde och Fanny hemma hos Jos i Mölndal, sov hos M och åt solskensfrukost på altanen med Fanny, Madde, Jonas och Nils dagen efter. Bättre får man leta efter. Åkte hem och la mig på balkongen i några timmar innan jag bytte om och åkte tillbaka till Madde för att fira Jonas 18 års dag med pompa och ståt. Träffade ungefär massor av grymma människor och hade superduperkul nästan hela vägen till slutet. Större delen av dagen har tillbringats i Maddes soffa där vi såg på Amelie från Montmartre (jag har börjat lära mig replikerna) och åt frukost. Sen somnade jag igen när Nisse spelade piano, det var så fint. Vi pantade burkar och åkte in till stan, efter alldeles för mycket velande blev det en klubba vid Kopparmärra innan jag åkte hem och glömde gå av på rätt hållplats. Ungefär så ligger statusen på. Imorgon har jag nationellt prov i franska och jag har inte gjort en enda sak som stod på helgens att-göra-lista. Jag ska sluta med att göra alla dessa förbannade listor, det skiter sig ändå och ger bara magsår. Från och med i morgon är jag vegetarian igen. Peace!
Lyssnar på Lykke Li och powernappar varvat med lite plugg. Feber och snuva så idag orkade jag inte gå till skolan oavsett studierektorns uppmaningar om hundraprocentig närvaro. Står och spolar händerna länge i varmt vatten, lägger av precis när värmen går som en rysning genom kroppen. Går med tofflor och en yllefilt virad runt kroppen. Jag är inte konstruerad för att vara stilla. Körsbärsträdet i det jag kallar min trädgård har precis slagit ut i blom, inte explosionsartat utan lite försiktigt, och jag tycker det är så vackert att se människorna under de rosa körsbärsträden på Järntorget med sina mobilkameror och leenden och jag vill så gärna be spårvagnen stanna precis där den är, och fota dem varje gång jag åker förbi.
Det här är galet fräckt och smått fantastiskt. Jag älskar människor som engagerar sig i till synes helt ovesäntliga och meningslösa saker som enligt mig inte är något annat än ren och skär konst i en något annorlunda tappning. Kolla in deras hemsida här : http://improveverywhere.com/
I skolan är det bara språk och vi läser uppsatser med ord som acelsulfam, neohseperidindihydrochalcon och taumation i samma mening. Jag och Fanny går efter skolan och köper lösgodis, till Claes Ohlssons, Vaccinationscentralen och sen blodgivarcentralen för att anmäla oss. Jag väger för lite och får sitta i väntrummet och dricka kaffe och äta macka under tiden Fanny är inne och gör tester. Sköterskan är snäll och säger orligt att jag inte behöver känna att jag måste gå hem och äta upp mig fem kilo nu bara för det här, att det bara är vissa bestämmelser som de måste följa. Jag säger att det är okay, jag kan rädda världen på andra sätt.
Skriver sammanställning av tre äckelgubbars recensioner där de sågat en av mina favoritfilmer: Tillsammans är man mindre ensam. Det är nästan lite sorgligt hur vissa människor verkar ha snöat in i sig själva.
Samtliga tre recensenter ställer sig mycket kritiska till filmen och anser att bristen på trovärdighet och frånvaron av humor gör det hela till en flopp. Ferling ifrågasätter till och med att filmen kategoriserats som romantisk komedi eftersom han anser att skratten är alldeles för sällsynta och romantiken långt ifrån trovärdig. Helmerson håller med Ferling och liknar filmen vid att långt Seinfeldt-avsnitt utan humor, men han lägger även till att de usla skådespelarna är en lika stor anledning till att filmen blev så misslyckad som den blev.
När det kommer till handlingen menar Ferling på att filmmakaren misslyckats totalt i sitt försök att visa hur kärleken drar upp människor ifrån sitt inre mörker och förändras till det bättre av kärleken. Han skriver att resultatet endast känns "tillgjort och sentimentalt". Tapper är lika negativ som de övriga två männen är till filmen. Han skriver om vändningen i filmen som förutsägbar och handlingen som ointressant och klyschig.
Det positiva i alla fall två av männen har att säga om filmen är att huvudrollsinnehavaren Audrey Tautou är med. Henne beskriver de som en slank skönhet, i och för sig för vacker för att vara trovärdig i rollen som den sjuke städarbetaren Camille.
Enligt de tre männen finns det inte mycket i filmen som är bra men både Ferling och Tapper poängterar att trots alla schabloner och klyschor, som att allt blir bra bara man tar saker som de kommer, eller att det finns någon för alla, finns det kanske ändå en målgrupp bland dem som vill se en vanlig, tråkig sentimental kärlekshistoria. Helmerson är däremot mer tveksam, enligt honom är filmen ett stort misslyckande rakt igenom och han förstår sig varken på huvudrollsinnehavarens självhat, eller hennes skämt om sin egen kropp. Ska vi gå efter skribenternas omdöme bör vi alltså fly fältet kvickt om vi råkar höra orden film och Anna Gavalda i samma mening.
Upp ur sängen klockan två, biblioteksrusning vid tre, body shop shoppning av smink jag egentligen inte behöver och inte vet om jag vill ha. Rumstädning, ute och peta på saker med pinnar med C, sen ut för Sluttsskogshäng som slutade på flygarns ikväll igen i trevligt sällskap. Gick hem med Justice i öronen och kände att det var skönt att leva.
och så var den tokintensiva veckan över, likaså min handbollskarriär. Det firades med mattepluggning och öl med Erik på café Talang. Sen kom söta Jenny i sin får/molntröja och gjorde oss sällskap innan vi traskade upp till Eriks bror och hans sambo för vindruvor, lyssning på Håkan hellströms nya skiva och mycket prat om datorspel och vetenskapsfestivalen. På väg därifrån visar det sig att M, J och H satt på flygarns, så jag pyste dit för lite schysst häng innan jag åkte hem. Väl hemma gick jag bara rakt in och kröp ner i sängen och somnade på en nanosekund. Det var nog den bästa avslutningen av alla. Idag hade jag tänkt att göra så lite som möjligt. Lyssnar på Cardigans och dricker the. Kanske köpa hundra cd fodral på claes ohlsson. Om jag går upp alls.
Gårdagen resulterade i åtta dagbokssidor och ett beslut om att köpa en svart penna som skriver snyggt. Knarkar pocketshops skrivböcker som är det bästa, snyggaste och skönaste som någonsin uppfunnits i skrivboksväg. Känns lite som att skriva sin egen bok. Fast inte bara i flytande textform utan även i att-göra-listor och citatform. Jag gillart. Dessutom kan de inte krascha eller råka raderas, om jag inte väljer att elda upp dem eller riva ut sidor, vilket i och för sig händer med jämna mellanrum. Fikat med Jenny och mått bra i solen som äntligen låter mig lämna mössan och vantarna hemma.
och på varje nytt blad har vi makten att bestämma hur nästa ska se ut. Makten men inte alltid orken. Rutiner och linjära modeller, hjärtstrimmiga celler. Banka hjärta banka. Två veckarklockor för att orka gå upp, plocka nålar från en höstack, hälla vatten på en gås eller kanske kvarn. Ingvar Oldsberg biter på sina glasögon och tittar på mig. Blommorna är vattnade, skivan har snart spelat klart och jag undrar om vitsipporna slagit ut än. Jag kan se dem ifrån mitt fönster om man tar bort träden.
Jag ska bara vänta tills låten tar slut, tills tuggummit tappat smaken eller tills telefonen ringer nästa gång. Bara vänta, fem minuter till, fyra röda bilar i rad utanför mitt fönster eller nästa gång solen går i moln. Om jag hinner skriva klart nästa mening innan låten spelat klart, innan skatan kraxat, innan joggaren utanför försvunnit ur sikte. Bara hundra hjärtslag, eller om jag kan hålla andan tills Saaben åkt förbi. Jag ska bara kolla om någon har mailat mig, ifall någon svarat på mina sms eller sökt mig hemma hos pappa. Bara vänta tills mörkret faller, tills knopparna brister och vitsipporna slår ut i blom. Vänta tills koldioxidhalten sjunker, flyttfåglarna kommer tillbaka och vi får en röd regering. Sen ska jag börja plugga, sen ska jag ta tag i mitt liv. Bara vänta, fem minuter till.
C'est seulemnet avec ton coeur que tu vois bien les choses. Les choses les plus important sont invisibles pour les yeux. Quand tu vois les choses du perspective du P, tout semble si facile. Je trouvais que ca aurait été bien d'avoir un ami comme P. J'aurai besoin d'un ami qui me dit que beaucoup de choses sont, en fait, très simple./J
Grått, med en aning blått i sig. Du vet inte riktigt om det ska bli regn eller sol, och vinden i träden, två knoppar på en buske och hela famnen full av fåglar, eller kanske himlen och någon gång kommer de nog tillbaka. Alla vill de väl någon gång hem. Jag tänker på lägenheter, ingen lyx, bara kokplatta, säng, och aldrig i vägen mellan någon och någon annan. Tänker på vår. Mina fingertoppar blir blåa om jag sitter stilla mer än tjugo minuter. Ingen tid att sitta stilla. Rastlösheten som något som gror. Och mitt upp i allt tröttheten. Den ändlösa tröttheten som krockar med rastlösheten och gör mig spritt språngande galen.
Ibland ser jag vardagen genom en kamera. Allt förvandlas till perfekta ljusförhållanden, vackra eller uttrycksfulla modeller och frysta ögonblick. Därför blir jag ofta frustrerad när jag fotograferar. I mitt huvud är allt så mycket vackrare än det blir på bild.
och väntar på krashen. Jag varvar totalt jättetrött med att vara piff och puff on crack och det är kaffe och sol i stan. Punkterade däck och täppta näsor. Snart gör jag en Jenny och hostar upp 11 inlägg på en gång. De finns i min rosa skrivbok ifrån pocketshop och i mitt huvud. Idag lyssnade jag i hundra minuter på en föreläsning om kristna kyrkor i mellanöstern. Jag hade skolkat om inte Niceresan stått på spel.
I vissa personers närvaro är det så okonstlat. Man kan vara sig själv utan att behöva ligga och sönderanalysera sitt beteende eller undra om det verkligen var rätt att säga eller göra vissa saker. Igår var en totalt onyttig, okonstlad och behövd dag. Jag och Eva som precis kommit hem ifrån Thailand låg hemma hos henne och ventilerade två veckors saker som vi inte kunnat berätta när vi varit ifrån varandra. Det var först när vissa personer är borta som man förstår hur mycket man behöver dem i sin vardag i form av pepp-sms, telefonsamtal, fikor eller bara vissheten om att de bor på cykelavstånd ifrån ens hus. När jag somnade på kvällen kunde jag känna att jag uträttat någonting trots att jag knappt ätit något annat än mackor, the och choklad eller ens sneglat åt en läxbok.
Det är så många ämnen jag ligger och väger i. "Du kan om du verkligen ger gärnet resten av terminen". Vem fan orkar ge gärnet i alla ämnen samtidigt som man är så trött att man känner sig efterbliven och det enda man tänker på när man går upp är hur skönt det ska bli att få gå och lägga sig igen. Jag lever lika mycket i livet som jag lever i en dagdröm om hur allt skulle sett ut bara jag gjort si eller så. Jag sa till min tränare att jag skulle sluta inför nästa säsong. Jag trodde att allt skulle bara vips ordna sig på fyra sekunder. Men icke sa nicke.
Så nu är jag färdiggnälld. Nu ska jag gå upp och göra någonting vettigt av den här dagen. Bye.
Lyssnar på The Essex Green och försöker lära mig någonting om FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter. Det är en 52 sidor lång rapport och hur jag än gör så hamnar jag här i alla fall. Jag pluggar matte, men hamnar här, läser naturkunskap, men hamnar här, läser franska, hamnar likt förbannat här i alla fall. Och var här är kan jag inte ens definiera. Madde var hemma här och skulle plugga. Vi åt, sörplade kaffe och pratade skola istället. Så nu sitter jag här mitt i detta någonting. Lika förvirrad som jag varit sen jag föddes, men med lite mera lust, för i morse när jag sprang till bussen luktade det jord och vitsippor. Man kan bli euforisk för mindre.
Om jag slutar med det här nu, sammanfattar ett par sidor fakta jag skriver ut för att läsa i morgon, gör tre mattetal, tar en dusch och läser le petit prince som godnattsaga för mig själv kan jag nog ge mig lov att få känna mig nöjd med mig själv. Jag gick trots allt upp i morse fast jag inte hade ork, jag dansade salsa på gympan, höll i en debatt om kontrolltagning (skulle kunna ha ett 5 meter långt inlägg om hur förfärligt det är, det kommer kanske någon dag, får se), gick till stödmatten (okay Majjan jag vet att du vill att vi kallar det guldmatte) för att få en förklaring till vad kvadratiska modeller var, gick hem och inte för att dränka mig i kanalen samt sitter här och tänker på min dag och erkänner att missnöjd kan jag ju inte vara när solen skinit så att jag sluppit frysa och det luktat fuktig jord och vitsippor.
Jag vill lära mig fota, jag vill bli lindansös, stresstålig och någon gång i framtiden ha ett eget bibliotek. Jag vill kunna skriva orden ut ur pappret, prata baklänges och någon gång mata duvorna på bakgatorna i Paris med smulorna ifrån baguetten jag åt till lunch sittandes på en vindsvåning tillhörandes en pojke med fräknig nacke. Jag vill ha långt svallande hår, en klänning för varje sinnesstämning och fyra katter när jag blir gammal nog att inte orka röra mig runt i världen längre. Jag vill bli en världsberömd författarinna, skriva autografer och dricka rosévin i Barcelona, Frankrike och Argentina på det världsvana viset. Jag se norrsken, begå mina egna misstag och surfa i Australien. Bli tillägnad en sång, balansera på de vita sträcken rakt ut och bort ifrån den diktatur som kallas mig själv. Jag vill lära mig fyra språk flytande, få vackra barn jag kan läsa Peter Pan för tills de somnar för att sedan kunna sitta uppe hela natten och titta på dem när de sover. Jag vill någon gång måla hela mitt rum lejongult, lära mig spela låtarna ifrån Amelie på piano och räkna stjärnfall ifrån ett berg i Grekland. Jag vill bada i Genesarets sjö, älska, älskas, ro utan åror och springa tills jag inte orkar mera. Jag vill läsa en Harry Potterbok på franska, klättra bergsklättring i Italien, hålla ett vackert bröllopstal och vara ärlig mot mig själv. Jag vill fylla allt som går att fylla, tömma allt som går att tömma, vinka till världen ifrån en motorcykel och köra så långt vägen räcker, och lite till.
nej det är ingen vanlig dag för det är Lilla H:s födelsedag, hurra hurra hurra! Idag fyller ungefär världens bästa person 10 år och i morgon ska jag ge honom en kamera och en puss. Vi pratade i telefon i morse och han berättade något diffust om något hemligt som jag inte riktigt förstod men höll med om och helt plösligt hade han inte riktigt tid med mig längre och sa ett hastigt ajö innan luren åkte på och han gick tillbaka till dataspelat jag avbrutit honom i.
och på varje nytt blad har vi makten att bestämma hur nästa ska se ut. Makten men inte alltid orken. Rutiner och linjära modeller, hjärtstrimmiga celler. Banka hjärta banka. Två veckarklockor för att orka gå upp, plocka nålar från en höstack, hälla vatten på en gås eller kanske kvarn. Ingvar Oldsberg biter på sina glasögon och tittar på mig. Blommorna är vattnade, skivan har snart spelat klart och jag undrar om vitsipporna slagit ut än. Jag kan se dem ifrån mitt fönster om man tar bort träden. 
Grått, med en aning blått i sig. Du vet inte riktigt om det ska bli regn eller sol, och vinden i träden, två knoppar på en buske och hela famnen full av fåglar, eller kanske himlen och någon gång kommer de nog tillbaka. Alla vill de väl någon gång hem. Jag tänker på lägenheter, ingen lyx, bara kokplatta, säng, och aldrig i vägen mellan någon och någon annan. Tänker på vår. Mina fingertoppar blir blåa om jag sitter stilla mer än tjugo minuter. Ingen tid att sitta stilla. Rastlösheten som något som gror. Och mitt upp i allt tröttheten. Den ändlösa tröttheten som krockar med rastlösheten och gör mig spritt språngande galen.
Lyssnar på The Essex Green och försöker lära mig någonting om FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter. Det är en 52 sidor lång rapport och hur jag än gör så hamnar jag här i alla fall. Jag pluggar matte, men hamnar här, läser naturkunskap, men hamnar här, läser franska, hamnar likt förbannat här i alla fall. Och var här är kan jag inte ens definiera. Madde var hemma här och skulle plugga. Vi åt, sörplade kaffe och pratade skola istället. Så nu sitter jag här mitt i detta någonting. Lika förvirrad som jag varit sen jag föddes, men med lite mera lust, för i morse när jag sprang till bussen luktade det jord och vitsippor. Man kan bli euforisk för mindre. 