en början
Det luktade fuktig jord och fårbajs. Leran fastnade i stora sjok under skorna när jag gick över kullarna som om den försökte fästa mina tankar vid någonting konkret. Det var vår fast ingen verkade veta om det än. Fåglarna sjöng i alla fall inte om det. Jag kom 45 minuter försent med vilje. Ett tarvligt försök att kommunicera någonting som inte gick att komma åt. Det var varmt och mycket folk. Någon la en hand på min axel utan att säga någonting. Jag lät den ligga där. Jag sa ingenting jag heller. Kände bara lugnet av den andra personen som lånades ut till mig för en liten stund. En hund skällde utanför och jag tänkte att jag skulle säga någonting tills ögonblicket när det kunde blivit sagt var förbi. Fokuserade på ljudet av en traktor som åkte igenom vingården utanför. Tiden fanns inte och leran från mina skor lämnade små högar kvar där jag hade stått. Jag tänkte att jag borde tagit av mig skorna men behöll dem på ändå som en påminnelse om det konkreta jag visste fanns någonstans inom mig. Traktorljudet försvann och alla ljud kom tillbaka. Någon började prata med mig och jag svarade som man bör ställde frågor och log uppmuntrande. Inuti var jag död. Men utanför kom våren och jag tänkte att såhär känner sig naturen också. I år ska jag uppstå tillsammans med den. Jag gick och satte på vattenkokaren för att få ett naturligt avbrott på konversationen och gjorde mig en kopp the. Jag tänkte på allt som hade kunnat vara.
