Make something good

747 och du kommer aldrig närmare än såhär. Det var ett fasligt liv för ingenting och sjukt knäpptyst om det där som egentligen är för stort. Det du blundar för finns inte och fördomar existerar inte så länge de förblir osagda. Sömn som en sorts hägrande morot på Sveriges genom tidernas längsta pinne och pojken med hålet i handen som tar mig tillbaka till någon form av februari 05.

Välte ut hela tuschburken över min i stort sett klara teckning på bilden idag och svor fler svordomar på samma gång är jag hört min klass göra på snart ett halvår. Detta tätt följt av att inför hela klassen agera jordens mittpunkt iklädd en gul klänning och gula gummistövlar. Antingen blir man galen eller kopplar bort och det är intressant att hur mycket man än inte orkar kommer det alltid en morgon och en veckarklocka som står på sex och det roliga är att jag går upp, fast jag inte orkar och orkar i alla fall en dag till nästa morgon också.

Såg en hel slänt med kraschlandade pappersflygplan, tänkte att det brukar ju vara så, att budskapen landar någonstans på vägen och glömmer att komma fram. Bortsett ifrån den tanken blev jag väldigt glad. Hur ofta se man en backe full av pappersflygplan? Inte ofta kompis. Och jag liksom sitter ner för första gången på en vecka känns det som. I morse när min klocka ringde tänkte jag "men Julia, nu har du glömt att stänga av din veckarklocka igen, fastän det är lördag" och ska just stänga av den och somna om när jag fattar att jag är totalfel och att det är still fucking fredag och att min engelskalektion börjar snart. Så det var bara grattis förstapris och varsågod att lämna sängen. Igen.

Grupparbete och som vanligt cafésittande och tjöt istället för att få så jättemycket gjort. Men vad kan man begära när man ska skriva om jordtäcket och nytta ifrån berggrunden, det är stor nog av oss att få skrivet om järnmalmen. Kom till tandläkaren sen efteråt utan att ha borstat tänderna, visste inte om jag skulle säga något eller låta henne upptäcka det själv. Valde det senare och ser man på inga tandtroll den här gången heller. Hann precis hem för att laga mat innan jag åkte iväg till träningen. Känns lagom motiverande att åka genom hela stan i sunkiga träningskläder för att träna och runtomkring går folk finklädda eller på väg hem ifrån jobbet. Ärs, det är värt det, allt är värt det, bara jag kan få sova i morgon och för en gångs skull få stänga av klockan och somna om, på riktigt.

I Nordkoreas huvudstad Pyongang samlas över 100 000 människor för att fira ett framgångsrikt kärnvapenprov, Jonas Hassen Khemiri vinner VI:s tunga litteraturpris och Julias hjärna går på högvarv för att komma ikapp sig själv igen. Istället för att sova fastnar jag för en notis där folk med sinne för siffror har pillat ihop en liten 11 September lista angående terrordådet. New York City har tydligen elva bokstäver, liksom Afghanistan, Ramsin Yuseb (som planerade det hela) och George W Bush. New York är den elfte staten, flygplan 11 hade 92 passagerare (9+2=11)...och så vidare ett bra tag. Dessutom är det exakt elva timmar kvar tills jag börjar skolan i morgon, får se om jag hinner somna på elva minuter.

Och regnet slickar staden samtidigt som jag i panik försöker överlista västtrafiks förseningar och inställda turer samt mammas urdåliga vägbeskrivningar till hennes jobb. Stressad och med huvudvärk åker jag i ösregn fel och kliver av fel och går ännu mer fel i guldheden. Slutar med att jag står och gråter i telefonen och snyftande på mammas frågor förklarar att "hus, jag ser hus överallt" och de är mintgröna, röda, gula, gråa och inte det minsta som de ska se ut. Jag stoppar en färdtjänst i ren desperation, och kanske se killen att det inte riktigt varit min dag och erbjuder mig skjuts hela vägen rätt. En av dessa vardagshjältar, som aldrig kan överträffa sig själva mer än vad de gör på måndagar.

Hittar inte busshållplatsen på väg till träningen, får den här gånger lift med en pappa till ett barn på mammas dagis och kliver av på rätt hållplats och går i ösregn upp för den 15 minuter långa uppförsbacken till Skatås för att ha löpträning i min snorgröna mössa jag tog i morse när det var kolsvart i hallen. Springer femman, alla är jätte schyssta och jag känner för första gången under dagen att bitarna ligger på någorlunda rätt plats.

Åker hem till politikplugg som visst kommit av sig och stagnerat fulltändigt. Ett önskemål ifrån mig om ett rosa underställ har resulterat i ett till mamma och ett till Adam, - men inget till mig. Vart ska jag lämna in min misstroendeförklaring och när kan interpellationerna starta?
Måndagar är alltid måndagar, och på grund av att den här var onödigt regnig och hypokondriskt var jag tvungen att lägga upp den fina bilden som symboliserar allt som saknats. Som sagt, maktskifte vore inte fel.

---

Bild: Tagen av Vava Ribeiro, jag orkar inte leta upp adressen, men kan fixa det till i morgon. Älskar bilden iaf, den är rätt vanlig, men det är ju jag med, och lika bra ändå.

Inte ens Navids musik kan få mig till motivation idag. Den stora novembertröttheten har börjat bryta ut på allvar och till skillnad på Fanny så går jag och svär över all jubelysning som sitter uppe i stan, jag vill dessutom inte äta fyra lussebullar för 20 kronor på pressbyrån, kan de inte bara lägga ner och fatta att det fortfarande är höst. Att utöver träningar, läxor, prov, tidiga mornar och irriterande julskyltning dessutom ha en familj att ha tätt inpå sig och tvingas ta hänsyn till är ungefär sex grejer för mycket.

Lite fristad idag på fik med Linn, som vanligt jättemysigt. Marikafiket och en drös av på något sätt inflätade familjemedlemmar förstörde friden, men den återfann sig ganska snart. Och jag klantade mig och glömde bort att 58: an inte gick på helger, får åka spårvagn till marklandsgatan. När jag kommer dit står det: Buss 82 avgår om 36 minuter. Just my luck.

Vad luktar barndomen om inte seger och känslan man får när man lär sig cykla. Känslan av ett fullkomligt lyckorus och en visshet om att ingenting är svårare än att det går att övervinna. Hela min barndom är fylld av segrar. Fram till fem eller sex års ålder. Sen börjar det verkliga livet komma in i bilden. Men det är en annan historia, eller egentligen den ni redan hört. Sen jag var fyra har de frågat mig vad jag vill bli när jag blir stor. Sen jag var sex har jag svarat något annat än prinsessa, flygvärdinna och sjuksjöterska. Det var när jag var sex år jag lärde mig hur man skulle bete sig för att passa in. Sen jag blev 15 har målet varit att bli stor och möjligtvis tankeanarkist. Får se om jag hinner med allt.

Var på en föreläsning hela förmidagen om ätstörningar och anorexi. Det är svårt det där. Har blivit så avdramatiserat sen "alla" började ha det. Anorexi är den vanligaste sjukdomen för tjejer under 18. Är det inte lite läskigt att den vanligaste sjukdomen vi har är en dödlig sjukdom? Borde vi reagera mer. Jag fick i allafall en helt annan syn på det efter idag, tillhör nog skaran som hade en mer "romantiserad" bild i huvudet, om jag får lov att uttrycka mig så. Ska sluta ha det.

På bilden ser du Karin, jag, Anna och Adam under en av våra otaliga uppvisningar hemma i trädgården. Det kunde vara allt ifrån ridhoppning, sång eller dans till brottning och som du ser på kortet, rollerblades. Jag tycker vi är fina, det tyckte nog vi också. Jag kommer ihåg frigolithjälmarna och Anna som vägrade borsta håret och alltid skulle ha kjol eler klänning, kommer ihåg Karin som var stark nog att brotta ner oss alla tre och jag som alltid skulle ha rätt. Det skulle Karin också. Gud vad vi bråkade. Och Adam som var med på nåd. Brokig skara och värsta järngänget. Avundas de med en barndom som min. Som sagt, upp till fem års ålder. Livet väntar inte, jag är sen, nu.

Veckans känsla är "white collar boy", fartvind och bultande hjärta. De senaste dagarna har gått i 180 km/h. Jag har haft så löjligt mycket att göra och otroligt nog hunnit med alltihop. Jag har antagligen bara ett av- och ett påläge, vanliga människor har även något därimellan, ett tillstånd som jag ännu inte upplevt.

Jag och Jenny pratade om våra paradoxala egenheter, som att vi är sociala ensamvargar, lungntempomänniskor som stressar och båda behöver sitt ordnade kaos. Skönt att träffa någon som verkar ha ens anda hälft av klonade gener i vissa sammanhang. Måste passa på att önska dig en lycklig resa.

Det finns en viss tjusning med att lyssna på musik aldeles för högt, att kunna le mot människor på bussen och känna att man menar det, göra saker för att det inte alltid är meningsfullt utan bara kul och välja själv vem man vill släppa in. Det finns en lycka i att kunna säga tack på teckenspråk, kunna tecka ordet för sol, kunna säga: jag är sån här, tyvärr, men det är inte så mycket att göra åt saken.

---

http://www.kontraband.se/ , "Installationer i det offentliga rummet som saknar beställare" Gå in på videoklippet "prata lite", i snudd på lika roligt som det är att waila i kör till årets jullåtar som redan börjat plåga oss stackare som är kvar i Sverige.

Orden tänks i takt till musiken. i takt till Architecture in Helsinki. Spännande. Och jag försöker hålla kvar dem, men de faller till marken som regn. Poetiskt. Drömde om två personer jag tycker väldigt mycket om, trots detta ingen bra dröm. Läskigt att ha ett långt samtal för att sedan vakna upp och inse att personen inte vet ett skit, allt har bara utspelat sig i drömmen. Jag snurrade omkring på ett par roller blades i ösregn. När jag vaknade började det regna efter ett tag. Jag är nog synsk, tredje öga, sjätte sinne och hela köret. Fräckt.

Var i stan med Lina, vi snurrade omkring i nästan en timme innan vi hittade ett café där vi fick plats. Fick knö in oss i ett hörn på Evas´ paley. Näst intill obefintlig mysfaktor men goda muffins. Så om samvetet undrar var det där jag var när jag egentligen borde pluggat engelska. Men alltså, chansen att jag får bra betyg på det där provet är så obefintligt liten i alla fall. Så det spelar ingen större roll. På vägen hem vid femtiden sprang vi jämsides med bussen från kungsport till Brunsparken och hann otippat nog med den. Smygträning inför matchen i morgon, lär behöva all jag kan få.

Jag vill liksom skriva hela tiden, men allt blir för mycket och ord är inte tillräcligt för att mena, man måste mer. Och drömmar som ligger på långa rader blandas med personer som ligger nära och långt borta och allt måste det skrivas för att få en riktig mening för mig. Allt måste det skrivas för att verkligen existera. Och det svåraste är inte att räcka till för andra utan att räcka till, för sig själv.

Ännu en eftermiddag där jag suttit och skrivit istället för att plugga. Börjar bli en dålig vana. Eller en vana i allafall. Och jag blev helt fnissig när jag läste i Bob Hanssons bok. Där det står en text i stil med:

"Alla har syndat och saknar den gudomliga härligheten"
-Bibeln

"Nja"
-Martin.

Haha, så rätt! Precis den klackspark som behövs när man tror att nedförsbacken planat ut. Som i morse, när jag hålögd, förkyld och kall stapplar upp ur sängen för att efter ett lite för långt tag upptäcka att jag klivit upp nästan 40 minuter för tidigt. Typ sjukt dålig känsla i maggropen och humöret sådär nära botten. Men det vände och blev en bra dag ändå. Eller den är väl inte slut än för jag har ett styrelsemöte kvar att klara av. Vuxet. Men det blir nog kul, att träffa Linda i alla fall som pajat knät och behöver en stor kram. Var ute och gick i mörkret och örsegnet igår. Skumt att det är de stunderna som ibland kan utvecklas till de mest kreativa. Kör peptalk till mig själv genom blöta joggingskor, vattendroppar och höstlövsgegga. Alltid varit för det där som inte går riktigt jämsides med normen. Nu måste jag avlägsna mig. På återseende.

Ett inspirerande ögonblick som kan reslutera i en timmes tomt stirrande ner i en anteckninsbok och den där avvaktande känslan som lätt infinner sig när man inte vet var man har vissa personer. Igenkännande.

Den lilla hypokondrikern sitter och blåser rökringar strax bakom och någon viskar: finns det ingen knapp där man kan vrida av dig flicka lilla, alla ord som rinner ut din mun, varför så många får jag lov att fråga?

Anledningen till att människan är världens lataste djur kan nog bero på att inget annat djur (om jag får kalla oss djur) har en vardag så fylld av onödiga uppgifter. Jag kan lova att det hade blivit mer eld i röven på mig om jag från att jag vaknade till att jag somnade endast hade en sak att tänka på: Mat och överlevnad. Alla små cochon dindes, vaches, chevals och arignees har inte läxa i politik. Men det har jag. Förlåt Hobbe men jag kan inte hålla isär riksdag och regering idag. Reinfeldt ger mig mardrömmar.

Och kanske bör man tänka tyst på storord och drömmar. Spara dem till sedan och längre bort och människor som har lyckats krypa närmre, än replängds avstånd. Kanske bör man rikta blicken från alla andra och in, mot sig själv.

---

Titta verkligen på:  "i am Sam" handlar om den utvecklingsstörde mannen Sam Dawson som med hjälp av sina lite udda vänner uppfostrar hans dotter Lucy som är döpt efter flickan  Beatles sjunger om i "Lucy in the skye with diamonds" (för övrigt väldigt bra låt) När Lucy börjar växa om sin pappa i intellektuell kapacitet kopplas socialarbetare in och försöker få Lucy att sättas på fosterhem. Sam anlitar den stressade karriärskvinnan Rita som advokat. De försöker tillsammans få folk att förstå att de enda du verkligen egentligen behöver är kärlek...
Jag förbrukade snyftande x antal pappersnäsdukar under filmen och när telefonen ringde hulkade jag så att jag knappt kunde svara. En film som berör helt enkelt. Djupt.

Det tar på krafterna att börja skolan. I allafall när vi under sista lektionen får reda på att vi ska hålla en ca 40 minuter lång redovisning för klassen om (i vårat fall) berggrunden till nytta + jordtäcket. Yeah, motivationen har stuckit till Kiruna och här står jag kvar.

Trots att det är lite svårt att uppskatta dem när de väcker en innan sex när man egentligen kan sova en timme till är det härligt med småbröder. man får sig ett skratt några gånger om dagen dessutom. Som i helgen när Carl överträffar sig själv i rolighet när han ska fråga vilka pappa jobbar med och undrar över hans "arbetsturister". Vi skrattar så vi gråter och Carl förstår ingenting. Samma sak för några veckorsedan när han vill vara med pappa och Christina och kramas och trycker sig emellan dem för att efter några sekunders kramande i panik skrika "Sluta! Jag blir ju smal!"

Bilden är i från Askimsbadet i fredags när jag och Linda var där och fotade för hennes projekt i skolan. Var tvungen att ha med bilderna, dels för att Linda är så bra, dels för att bilderna är så bra och dels för att vi är så bra tillsammans!

"Det regnade, men bilderna blev bra
det var ett egendomligt ljus idag"
-Nina Ramsby

---

Sover och drömmer om heliumballonger och trevliga människor på lördagsmorgonen när Erik traskar in i rummet och jag vaknar. Hinner undra vad i hela fridens namn han gör i mitt rum innan jag kommer på att jag sovit hos Jenny och Erik. Så är det ibland. I morse var det dunderklumpen som väckte mig i takt till skärande munspelsmelodier. Svårt att säga vad som gör mig mest förvirrad. Nattlig hemfärd på för stor cyckel igår. Tänker oavbrutet på att det är Allahelgona natten och identifierar alla fallande löv med vilsna själar. Inte en kotte ute, förutom jag och alla vilsna själar/höstlöv då, plus att någon som antagligen haft en för stor dos av överskottsenergi och inte ett allt för stort överskott på hjärnceller har pajat alla lyktor ifrån Grevegårdsskolan och upp mot mig. Jag är milt sagt skiträdd och trampar på samtidigt som jag sjunger på alla Larswinnerbäcks låtar jag kan i en salig blandning eftersom jag läst att man kan lura i sig själv en falsk känsla av trygghet. Åt helvette md den teorin men hem kom jag och rann ner i soffan bredvid pappa som en blöt fläck av svett (min klädsel var inte gjord för spurtcykling). Han sitter och växlar mellan "När lammen tystnar" och "Exorcisten". Jag lägger mig med en puls på 120 nen halvtimme senare.

---

Lyssna på: "The New Pornographers", ännu ett band ifrån skivan med pop som Erik gav mig. En del trummor och elgitarr, en del sköna rytmer och låtar. En del grymma låtar för dig som gllar pop.

Ät: Grön ärtsoppa med Lime. Blev bjuden på det i helgen hemma hos Jenny och Erik. Jag vet att det är många som inte ens skulle gå nära en kastrull med ärtsoppa men även om det ser ut som man har mixat ner en alien i kastrullen är det faktsikt väldigt gott.

Egentligen vill jag bara klistra in "Det här är ingen kärleksdikt" och förstora upp med bokstäver som täcker hela skärmen och citera hela "Ett öga rött" utan mellanslag, lägga upp ett foto som är sju meter i diameter och klättar upp och ut och tränger igenom skärmen och fäster sig på väggen, på din näthinna. Egentligen.

Tack Anna för upplysningen om att jag ligger ljusår bak i tiden med att vara uppdaterad. Allt jag tipsar om på min blogg har nog alltså de flesta redan upptäckt, för sisådär ett halvår sedan. Så känner du dig sådär hippt uppdaterad om omvärlden kanske det är dags för dig att sluta hänga här.

Bilden är förresten tagen idag. Det är vår cykel som står på gården och mamma skäms över för att hon tror att hyresvärden kommer att straffa henne för att vår skruttcykel tar plats ifrån alla fina och användbara cyklar. Min åsikt är att alla cyklar har lika rätt att stå i det där förbannade cykelstället. Undrar dessutom vad grancykeln skulle ha gjort om inte vår funnits där som stöttepelare. Fast det är lite vemod att se den där. Den kanske blir utnyttjad. Förlåt för mitt totalt meningslösa pladdrande. Men ska jag vara ärlig tycker jag fortfarande att Barcelonalåten är lika bra. Come on you people!