Om tiden vill ifatt
Veckans känsla är "white collar boy", fartvind och bultande hjärta. De senaste dagarna har gått i 180 km/h. Jag har haft så löjligt mycket att göra och otroligt nog hunnit med alltihop. Jag har antagligen bara ett av- och ett påläge, vanliga människor har även något därimellan, ett tillstånd som jag ännu inte upplevt. Jag och Jenny pratade om våra paradoxala egenheter, som att vi är sociala ensamvargar, lungntempomänniskor som stressar och båda behöver sitt ordnade kaos. Skönt att träffa någon som verkar ha ens anda hälft av klonade gener i vissa sammanhang. Måste passa på att önska dig en lycklig resa.
Det finns en viss tjusning med att lyssna på musik aldeles för högt, att kunna le mot människor på bussen och känna att man menar det, göra saker för att det inte alltid är meningsfullt utan bara kul och välja själv vem man vill släppa in. Det finns en lycka i att kunna säga tack på teckenspråk, kunna tecka ordet för sol, kunna säga: jag är sån här, tyvärr, men det är inte så mycket att göra åt saken.
http://www.kontraband.se/ , "Installationer i det offentliga rummet som saknar beställare" Gå in på videoklippet "prata lite", i snudd på lika roligt som det är att waila i kör till årets jullåtar som redan börjat plåga oss stackare som är kvar i Sverige.
