Make something good

Jag firar min nittonårsdag ute med mina tjejkompisar. När stället stänger går vi mot spårvagnen på Järntorget i samlad tropp, vi traskar längst med Andra Långgatan som är kantad med klungor av män som står utanför barer och hänger. Med ens krymper jag en smula, drar i kjolen som känns alldeles för kort och tycker mig per automatik lite närmare vännen jag går bredvid. När vi traskar förbi en strippklubb tystnar skaran av män i 35 årsåldern och spridda kommentarer och visslingar når oss där vi går. Jag fäster blicken rakt ner i trottoaren och ökar på stegen med bankande hjärta.

Dagen efter sitter jag hemma hos en vän och diskuterar feminism. Gårdagens incident kommer upp och jag svär över äckelgubbarna utanför strippklubben samt vad de får mig att känna mig som. Jag känner mig inte bara underlägsen och objektifierad utan även som en inkräktare på deras revir. Göteborgs gator ägs av männen om natten. Som tjej får du ständigt tänka på vart du går, har du för kort kjol eller går ensam får du också vara beredd på konsekvenserna. Hur kommer det sig att jag som bor i världens mest jämställda land, där kvinnor betraktar en egen ekonomi, utbildning och arbete som självklarheter, ska behöva stå ut med sexistiska skämt och förväntas ta ett nyp i rumpan som en komplimang så fort vi byter arena? Och hur kommer det sig att jag, på grund av att jag är kvinna, ska vara rädd så fort jag går hem på kvällen?

Min kompis lånar mig en bok, den heter "Ta betalt" och är en feministisk överlevnadsguide skriven av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström. Den behandlar oerhört viktiga ämnen och tar upp vanliga situationer som kan uppstå på skola och arbetsplatser samt konkreta tips på hur man ska göra. För att skaffa sig kontroll, och hur du som tjej ska ta sig ur det som begränsar dig i din vardag. Den ger fantastiska och konkreta tips på hur enkelt det kan vara att förändra, att det ibland bara handlar om att upptäcka och tillämpa en hop regler och lagar som redan finns.

Men, som boken tar upp och som jag och min vän diskuterar några dagar senare. Det är ju inte så enkelt. Det handlar inte bara om att göra sin röst hörd. Det handlar om respons också. Förvånansvärt många tycker inte att det behövs feminister och jämställdhetsgrupper och att säga att man är feminist i vissa sammanhang skapar en reaktion motsvarande om man kläckt att man var Sverigedemokrat. Att vara ung, kvinna, feminist och dessutom bli tagen på allvar är inte lätt. Du blir jobbig. I värsta fall en jävla feminist. En feministohora. Manshatare. Flata. Listan kan göras oändlig över definitioner på vem jag är eller hur jag förväntas bete mig som feminist. Men för er som känner er träffade, jag ska berätta en hemlis. Håll i er för detta kan nog kännas både förvirrande och stötande. Det är nämligen så att du behöver varken vara kvinna, låta håret växa ut under armarna eller bli lesbisk för att få kalla dig feminist. Feminism handlar om en åsikt.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarat för folk att feminism inte handlar om att jag vill hämnas på alla män och att kvinnorna ska ta över makten. Det handlar om att jag inte vill utsättas för sexistiska skämt, ha lägre lön eller vara skiträdd när jag går hem själv på kvällen, på grund av att jag är kvinna! Jag är varken bitter eller manshatare, jag är bara förbannat arg över att känna mig begränsad på grund av mitt kön. Förbannad på allt motstånd och oförstående. Förbannad på att vi i världens mest jämställda land inte har kommit längre än vi gjort.

Jag fyller nitton år i morgon och har en finne stor som Kaknästornet i pannan. Adam ger alla tips han kan men säger att det nog är kört om jag inte springer iväg till solariet. Jag? Solariet? Skulle inte tro det. Jag har dessutom en klipptid och eftersom jag är på ett förödande humör kommer jag antagligen att göra någonting galet. Har haft en hektisk vecka eftersom jag och Madde fick oss en chock förra torsdagen när vi insåg att inlämning för respons på projektarbetet var senast denna fredag. Vi hade inte skrivit många rader och har helt enkelt haft fullt upp med att i veckan få tummen ur röven. Dessutom var jag på symöte hos Anna och sydde in två par jeans, en kjol samt en helt egen pennkjol i ett rutigt gardintyg under ihärdigt diskuterande med en förkyld Anna. Filmfestivalat har jag gjort också. Pandoras Ask. Dysfunktionella familjer är det vackraste jag vet, på film.

Veckans bragd är VG på matteprovet jag var övertygad om att jag inte skulle klara av. Jag vet inte hur jag gör. Jag pluggar ingenting och tycker att jag inte förstår ett dyft. Och får ändå VG. Jag kanske borde ha dåligt samvete som när jag efter 23% frånvaro fortfarande hade lysande studieresultat och vår studierektor sa till mig at det är ju inte rättvist mot de som faktiskt går till skolan och kämpar. Att jag ska kunna glajda på min hjärna ansåg hon vara en förolämpning mot de utan frånvaro med sämre resultat. Förlåt kära Gunilla att jag inte mådde bra men ändå lyckades pressa mig till idiotresutat på grund av min vinnarskalle i kombination med kass självkänsla. Det ska aldrig göras om.

M: Men du vet hon R som du träffade hemma hos Julia..

J: Vem?

M: Men du vet.. hon som var där.

J: Jaha, hon som jag slickade?

(Alla runt omkring tystnar och tittat på J)

J: (panikslaget) Nej, alltså jag menar inte så!!

E: - Är det du som luktar gott?

(luktar på mig)

-         Nej det var visst jagsjälv!

Vår bibelkunskapslärare inför hela skolan på fredagsandakten:

-         Jag söker en man!

På musikhistorian. Vi lyssnar på sakral musik av en kvinnlig kompositör från medeltiden.

Malin: Är det hon kompositören som sjunger?

Läraren: Nej, CD skivan var faktiskt inte uppfunnen på 1100-talet.

På kultur och idéhistorian:

Madeleine: Jag tycker vi behöver något övergrepp här!

(tystnad)

Klockan fyra på morgonen kommer jag på det. Jag glömde skriva ner två av de mest självklara konsekvenserna av Belgarnas kolonisering av Kongo i mitt arbete. Språk och religion. Jag berättar det för Madde som ligger bredvid. Hon konstaterar kort att hon glömde bort det hon med. Vi övertygar varandra om att det nog inte är så himla pjoskigt och fortsätter vår religiösa diskussion. M får alltid sista ordet under våra nattliga samtal och jag somnar i vanlig ordning i gropen hon lämnar intill sig i sängen. Vi har filmfestivalat oss med den fantastiska Israeliska animerade filmen Waltz with Bashir och alldeles för snart efter jag somnat är jag tvungen för att gå upp till nästa film. 

God´s offices ser jag  tillsammans med Rebecka. Vi går sedan genom ett söndagsdimmigt Haga och äter linssoppa på Mums. Jag är tung i ögonlocken och så himlans nöjd med helgen. Jag fyller nitton om en vecka och vår klass har dragit in ca 20 000 kr till Rumäniens barn. Studentutspring står på spel och det är nästan ingen tid kvar känns det som ibland.

Det är ju ofattbart det här egentligen.

Det börjar bli fullt nu. Lite franska, lite svenska. Om du vore kille skulle du se ut som Orlando Bloom. Alltid något nytt, får inte fastna. Någonting bankar på övervåningen. Borde skicka upp mina ninja-katter. Eller kanske mina tama Turtles. Tänk att de finns! Det skulle jag aldrig ha trott när jag var liten och såg dem på TV.

Jag vill gärna att folk ska tro att jag var en coolare unge än jag egentligen var. Jag var nog mest rädd och blyg. Jag var mobbad på dagis och sög på tummen tills jag var sju. Jag avskydde våldsamma barnprogram, fast när jag var med kusinerna hos farmor tittade vi på Turtles. Farmors favoritfilmer var James Bond. Jag gillar inte när de skjuter och slår varandra, typiskt tjejigt. Försöker framstå som en cool pojkflicka som hatade Barbie och lekte med bilar. Fast jag hade Barbie. En Ariel man kunde ha antingen sjöjungfrufena eller balklänning på. Och jag och min kusin brukade faktiskt vara coola, när ingen annan såg på.

Vi brukade leka i trädgården och sa att vi var världens starkaste tjejer. Killarna stod på led för att få oss och vi lockade dem med en puss, men så fort de kom tillräckligt nära slog vi ner dem. Ha! Egentligen var det vi som var grundarna till Fi, fast vi drog oss ur. De ville inte använda sig av lika mycket våld som oss.

Samma kusin gick två klasser över mig på samma skola. Hon var min idol och klådde upp folk som var elaka mot mig. Det gick ett rykte på skolan om att hon hade slagit ner skolans starkaste kille. Det var sant. Ingen kunde ha en bättre kusin än mig. Precis en sån man behöver när man är 120 cm lång och väger 19 kg. Synd att hon bor så lång bort nu förtiden. Det är tufft att slåss mot killarna aldeles själv.

Mina Turtles ja,

skickar upp dem till grannen så att de håller käften!

Förkyld? Nej det är bara lite snor. Stökigt? Nej det är bara lite saker jag inte hunnit hitta en bestämd plats år än. Mycket att göra? Ja.

Hjärnan är sodastreamad och dagens lyckostund är när jag i missbrukaranda står och inhalerar mentholnässpray. Som knark, fast bättre (citat Jenny). Fikar med Anna och vi sitter och gormar om feminism, filmfestival och matfixering tills ljusen brinner ut på bordet och har så trevligt så. Det är så skönt med Anna. Jag slipper att känna mig som den bråkande provocerande feministfittan som folk egentligen bara önskar ska hålla käften. Jag får skrika hur mycket jag vill. Anna tittar inte snett, hon skriker i kapp istället. Tack.

• Var självständig
• Bli aldrig beroende
• Våga uttrycka vår åsikt
• Våga stå emot trycket
• Ställ upp mål och genomdriv dem
• Vänta inte på andras initiativ
• Låt igen hindra oss
• Var oss själva och stå för det
• Våga älska!
• Ta plats
• Ta för oss
• Släpp fram vår kraft
• Vi ska höras!
• Vi ska synas!
• Vi är den nya kvinnan!

             Sapere aude

Du kan ligga på din säng, här eller hundrasjuttiofem mil bort och lyssna på regnet. Hiroshima är redan bombat så du behöver inte vara orolig älskling, skuggorna av människorna är fastbrända mot väggarna som fortfarande står upp så vi glömmer det aldrig, jag glömmer dig aldrig. Du kan sitta på ett tåg, eller flyg eller en cykel. Den kan vara guldig och ditt hår kan fladdra sig rufsigt i vinden och luften kan nypas sådär skönt i kinderna. Du kan skratta dig lycklig över att vara där du är just nu. Du kan sitta i timtal och bara stirra, kanske dricka kaffe då och då, du kan till och med kedjeröka mentolcigaretter, jag skulle inte bli arg.

Du kan skriva om saker du inte förstår, om ambitioner, visioner och det oigenomträngliga patriarkatet. Du kan slänga sig med begrepp du inte heller förstår och vänta på att bli upptäckt. Du kan betrakta dina händer, dina väggar, din fula blåa tapet. Tänka på elefanter och behovet av hjärtklappning, som om du inte redan visste. Gör dina läxor eller bli lite bättre än alla andra på någonting, sluta vara en sån förbannad medelmåtta, du är omtyckt och älskad, du är inte lycklig.

Du kan cykla tills benen inte bär längre, till en sand en strand med ökenblommor och knaster under fötterna. Tillhörande flugsvärmar kretsar runt ditt ansikte och du viftar kanske irriterat bort dem med handen, gång på gång. Ingen idyll är perfekt, det behövs alltid ett kallt glas vatten eller en extra träveranda, sen, en varmvattenberedare eller lite sällskap, en kopp kaffe, sen. Du kan cykla hem igen.

Det springs alltid ikapp. Det där mörkret, välkomnas med öppna armar som en efterlängtad vän. Lämna mig inte, lämna mig aldrig igen. Du kan strunta i att göra så mot dig själv, du kan flyta uppepå allt det där andra, det svarta och oljiga som egentligen inte finns. Bara som en metafor, en hopdiktad diktatur med tillhörande fångvaktare. Är det inte onödig kära du? När du kan.