Ibland är det röran som berör

Bekräftelsehorar. Mest för mig själv i form av monolog.
För ett år sedan satt jag och lipade hos läkaren. Jag bad henne att ge mig någon medicin. Hon svarade att det inte var något fel på mig. Jag tänkte att hur kan hon säga så när allting är fel? Jag skrev i min dagbok att handbollen är mitt liv, tas den bort kommer jag inte orka, den gör att det ändå är värt att gå upp på morgonen trots att det är en skitdag. Idag tränade jag för första gången på flera månader och tvingade mig själv att ta det lugnt. Å vad jag saknar det och å vad jag hatar det. C'est seulemnet avec ton coeur que tu vois bien les choses. Jag var tvungen.