Make something good

Har vänt på dygnet, fyller mig med längtan och kaffe. Det är bara allvaret kvar att skriva ut, fumlar mig igenom det mesta, ack, denna bortsprungna möjlighet att vara modig. Att längta sig ifrån buss 50, nöjesparker och innerstad har väl aldrig gjort några somrar bättre. Det brukar inte vara så enkelt att vara verklighetsfrånvänd. Men jag blundar och ser andra människor, känner andra lukter och har helt andra konversationer än de som pågår runtomkring. Att höra hemma. Att fylla mjukglassmaskiner. Att ha tålamod. Att sakna ihjäl sig. En två tre fyra stycken djur ett av dem ska bort. Nätterna masar sig förbi, jag är robot och bara gör allting lite sådär i förbifarten. Träffar Madeleine för en fika innan jobb. Undrar varför inte angenäm tid tar lika självklart mycket tid som jobb. Tittar på klockan. Inser.

Läser om en kvinna som plåstrar ihop döda och trasiga insekter. Fotar kroppsdelarna för sig och bygger ihop dem till nya kreationer. Hon döper dem till Copacabana she-man, Empress lilith och Pincushion girl.

Hon säger sig möta sina rädslor.

Skorstenskryparträning, semiautodidakt, vulgokärring, kirunabo, davidsört, spottstyvel, banjoambassadör, svininfluensa, gospelattack, mackägare, thunderbirddäck, gasolvissla, dammtrick, datormoln, motorblock, nuckpilsner, anjovispresent, denimhets, juicekonstnär, hallonstavning, assalås, kängurufantasi, olindaläpp, daciakofongare, sillspadstävling, malmförädlingsoperatör, mungipa, pluskvamperfekt, vaxholmsduk, teaterapa, baguettefransos, hattsmycke, koalabjörnsmantel, dum-dum kula, mörkermarodör.

Att komma på sig själv med att vilja ha rutin och frihet på samma gång. Vilja allt och för mycket och omfamna det totalt. BRA KONVERSATIONER. Och sommarn faller så fint över mig och det är lätt att bli hemkär i allt det bekväma, samtidigt som det är vad som får mig att vilja ut och bort. Jobbet bättre, finns människor bakom vissa av ansiktena nu, vi säljer glass mellan regnskurarna, pratar om saker som en gång i tiden intresserat mig. Inser att tvillingsjälar växer på svårhittade träd säkert i Amazonas. Jag är lycklig som har. Oändliga möjligheter och ett hjärta som bankar bom bom och har bestämt sig för att fortsätta, för jag har en pacemaker som jag vet kommer hålla. Ack kvällsljuset och så var det ju -

Jobbat en dryg vecka. Liseberg suger ut livslusten i en allt ökande hastighet. Och plötsligt var jag en av dem jag med skräck betraktade under min första säsong - en av de där som STANNAT. Får ursäkta mig med att det även är andra saker jag omvärderat och omprioriterat under de två år som gått sedan dess. Som lägenhet till exempel. Det hade jag ju också tänkt ha en vid 20,5 års ålder. Inte för att jag vill ha någon för tillfället. Jag har ju en ryggsäck och ett helt liv fullt pågående, vem behöver lägenhet då?

Min vän Kari uttrycker det så fint,

Life should NOT be a journey to the grave with the intention of arriving safely in an attractive and well preserved body. But rather a skid in sideways, chocolate in hand, body thoroughly used up, totally worn out screaming "Woo-Hoo what a ride!" Can I get an AMEN!

Vinnarskalle. Munläder. Taksol. Häftpistol

Och sa var det.

Fanns ju sa mycket som skulle upp och ut och bort och allt pa samma gang [och Gud sade att det var GOTT] och flaws och paws och diverse allt mojligt. Det jag vill det gor jag inte och det jag inte vill det gor jag. Realisationsteorin och lite trasselsudd pa mackan. Osregn och Langos. Madde kom, Madde gick. Livet gar i vagor.

Ibland kanner jag mig jattetrakig. Ibland kanner jag mig inte trakig alls.

Jag har bytt rum igen, alla flyttar och far. Jag, J och C star kvar. Livet kanns stort och spannande igen (forutom nar det kanns tegelsten) och N berattar om massor av fantastiska klatterstallen i Frankrike. Det finns sa mycket jag inte har gjort som jag kan gora om jag bara stracker ut tummen och liftar en liten bit bort. Det finns dar pa armlangds avstand - maste bara stracka ut.

Att sitta i ett annat land an det du kallar ditt, i en park och har ar bara jag och mina forvantningar ar allt som ligger framfor. Ar reserusig och glad [...] Det ar som att varlden ber mig att valja, vad det ar jag vill gora av det. Och jag spottar ideer, jag sprudlar av engergi och det brinner. Jag ropar och jag vill fa nagon att lyssna pa dem, jag forsoker, allt jag forsoker ar att forsta och bli forstadd. De sager bra, men du maste begransa dig.
De sager fem sidor max, inte mer.

Jag sager som sahar, att ni har ingen aning.
Det har ar stort. Och fem sidor ar inte till mer nytta an pappersflygplan. Jag kan kaste ut dem ifran min balkong och sedan anvanda balkongen som ett podium. Jag ska sta dar tyst och folja mina pappersflygplans vag mot marken, se dem landa och sla rot, se dem bryta mig upp som ogras genom asfalten, se dem blomma vissna och do.

Folk kommer skratta men jag ska sta kvar. Se dem komma tillbaka ganger fram aret efter, och ganger sju aret efter det, mina pappersflygplan genom betongen. For vad jag vill ar att [...]

plantera nagonting som en trost, for alla som later sig begransas. Plantera en rost som inte later sig dras upp utan att ocksa riva husen, parken, marken, traden, barnen. Plantera en rost som viskar: ni har ingen aning nu, men det har ar stort. Jag skall ta mina em sidor och kasta ut som pappersflygplan over varlden. Vanta lite bara, ni kommer fa se.

Ljuset faller in snett bakifran hoger och lamnar halva uppslaget i min bok upplyst, halva i skugga. Klockan ar tjugoen minuter i sju. En spindel har virat sig ner ifran nagonstans uppifran. Jag kan inte se traden den ar fast vid, men jag vet att den maste vara dar nagonstans, savida spindlar inte kan flyga i Bukarest. Den virar langsamt ner sig och landar i mitten av det upplysta i min bok. Vandrar planlost omkring mellan kommatecken, versaler och gemener. Vandrar bort pa atta ben och forsvinner. Detektivbyran spelar. Kameran ar pa och jag vet redan nu att den har scenen ska fa bli introt till min film, generation celebration ar mitt soundtrack.

Aker genom Rumanien med Everything is illuminated –soundtracket som ett konstant bakgrundskomp. Det ar har, det ar pa riktigt. Jag finns nagonstans mitt upp i all den har osterlandska roran och inte bara betraktar, utan faktiskt bidrar till den. Bukarest kommer narmre, allt ar trasigt, det ar ju realism vi suktar efter. Allt ar sa ledsamt vackert. Jag bar iopden narmast hjartat. Ni kommer aldrig forsta vad jag pratar om utan att ocksa lyssna.

Jag har alltid onskat att jag kunnat vara mer konkret. Kanske en fraga om mognad. Med jag ror mig inte i det spektrumet for tillfallet (det svenska spraket har borjat bli frammande for mig – ar det en begransning eller tillgang?). Livet ar inte alltid sa komplicerat som vi vill fa det att lata.

Vi stannar standigt pa tomma perronger, eller ar det ens perronger? Ingen verkar ga pa, ingen verkar kliva av. Vi vantar in motande tag, vi vantar och vantar. Jag har aldrig vantat sa har mycket i hela mitt liv. Vantan gor mig otalig. Jag vill springa framfor taget och bogsera det till Bukarset. Jag tror att vantan ar nyttigt, jag tror att for mycket planering ar farligt, jag tror att folk borde vara mer ballanserade. Jag tror att det ar svart.

jag ska ut pa aventyr!

Det ar mandag och jag gar till jobbet och latsas att jag ar prinsessan Leia. Allt blir med ens mycket mer spannande. Bara ljussabeln som saknas.

Hon heter Britany och ar det senaste tillskottet i var hundsamling. Hon ar valdigt marklig och smalter valdigt bra in i var brokiga samling av individer har borta pa landet.

Jag far ett telefonsamtal av K, hon sager: Det ar den attonde april i morgon. Jag sager: Ja. Hon sager: Du maste lamna landet. Jag sager: Okay.

Vi packar dagen efter in oss i en bil med M & C och parkerar aldeles utanfor ungerska gransen. Promenerar over. Forsoker fa en stampel eller atminstone scanna passet. Gransvakterna ar lagom tillmotesgaende. De kollar vara pass och sager bra, nu kan ni vara har i tre manader till. Jag taner att det ar ju bra att vara arlig i alla fall. Nu ar vi har legalt igen.

Jag, Julia, som aldrig har byggt nagonting i hela mitt liv finner mig helt plötsligt ansvarig för en arbetsgrupp med tre sadär lagom överhormonella romska killar i femtonarsaldern. Arbetsuppgift: att bygga en kycklingbur i hundkojestorlek. De vägrar att kalla mig vid namn, de säger fata, som betyder flicka, och lyssnar absolut sa lite de kan utan att faila totalt. Dialogen, pa stapplande Rumänska med hjälp av gestikulation och ljudeffekter gar ungefär följande: