Har vänt på dygnet, fyller mig med längtan och kaffe. Det är bara allvaret kvar att skriva ut, fumlar mig igenom det mesta, ack, denna bortsprungna möjlighet att vara modig. Att längta sig ifrån buss 50, nöjesparker och innerstad har väl aldrig gjort några somrar bättre. Det brukar inte vara så enkelt att vara verklighetsfrånvänd. Men jag blundar och ser andra människor, känner andra lukter och har helt andra konversationer än de som pågår runtomkring. Att höra hemma. Att fylla mjukglassmaskiner. Att ha tålamod. Att sakna ihjäl sig. En två tre fyra stycken djur ett av dem ska bort.
Nätterna masar sig förbi, jag är robot och bara gör allting lite sådär i förbifarten. Träffar Madeleine för en fika innan jobb. Undrar varför inte angenäm tid tar lika självklart mycket tid som jobb. Tittar på klockan. Inser.
