Det går trögt idag.
Pass this on.
Två kokta ägg och en kopp kaffe. Jag har tagit söndagar till en ny nivå. Självklart ingen aning om att det är sommartid. Drar ner alla persienner. Står inte ut med att sitta inne om jag ser att det är sol utanför. Sen struntar jag i att tvätta håret. Cyklar till Eva och får katthår över hela tröjan. Pratar oavbrutet flera timmar och cyklar hem.
Fabriksgata
Jag är Valerie Solanas med pistolen skarpladdad och riktad. Färdig. Pang. Du är Andy Warhol fast med hål rakt genom bröstet, jag med. Rent principiellt hatande med en cigg i ena mungipan, trasig. Så vart tog himlen vägen idag? Vem är det som skickar hemliga morsesignaler genom luften? Jag kan känna dem.
Varför finns det inga kvoter för idioter?
Jag blir snudd på exalterad när jag tänker på morgondagen. Vi har ett hejdundrandes musikhistorieprov som jag inte har pluggat till och när jag tänker efter så har jag nog inte varit så här illa förberedd sen i tvåan när jag skolkade ifrån naturkunskapsprovet i ren panik (okay matten räknas inte). Jag har liksom ägnat mer tid åt att bestämma kläder inför morgondagen än inför provet. Det handlar inte om ytlighet utan att över leva. Det ska faktiskt bli jättespännande. Särskilt lyssningsdelen ser jag extra mycket fram emot. Chanserna att jag sätter rätt låt under rätt titel, kompositör och tidsålder är så skrattretande liten att det känns befriande.
Ett av mina otaliga försök till figursydda trikåer
Det här är ett kryptiskt meddelande och jag tror att jag har tappat det igen.
Someone new
Får det lov att vara en derivata till frukost?Nej tack det är bra.
Okay, men en liten logaritm då?
Stick!
Jag hade tänkt skriva men det blir så överflödigt, allt är sagt redan någon gång innan.
Så jag lämnar varannan mening fri.
(blank yta blank yta)
Så att du kan tänka själv över någonting som får dig att minnas.
(blank yta blank yta)
Hur det kändes när du var liten och vaknade på sommarlovsmornarna.
(blank yta blank yta)
Och gick ut på altanen och åt frukost i solen.
(blank yta blank yta)
Sen blev du stor och fick bestämma allt själv.
(blank yta blank yta)
Som att äta frukost till exempel, gröt, ägg eller knäckemacka?
(blank yta blank yta)
Tänk om man bestämmer fel då.
(blank yta blank yta)
Tänk om man inte gör rätt.
(blank yta blank yta)
Past in present
Jag vill vara insprirerande, vackert blek utan finnar och ringar under ögonen och sådär tålmodigt väntande på våren som kommer i små doser i taget på ett sätt som får mig att ännu mer vilja orka vara sådär fantastiskt glad och galen det tillhör en nittonåring sisådär tio veckor innan studenten med förhoppningsvis ett helt liv framför sig. Min svensklärare ber mig alltid att se upp med satsradningar, just så uttrycker hon sig; se upp med satsradningarna Julia! För två veckor sedan förstod jag vad satsradningar var. Det är när man inte sätter ut tillräckligt många punkter och kommatecken, jag var helt bergis på att det betydde att jag skulle dela upp texten i mindre stycken och inte ha så mycket text på samma gång. Tänk vad tur att jag upptäckte det innan jag gick ur gymnasiet, jag kunde ju gått ett helt liv utan att begripa att det var meningarna som var för långa, inte styckena som satt för mycket ihop. Jag brukar leta febrilt efter författare som gör samma mistag som mig och sen använda dem som bevis på att jag visst gör rätt, att det är mitt estetiska sätt att uttrycka sig så här med allt för långa fraser i taget så att läsarna snurrar bort sig efter bara en liten stund och tänker att fy sjutton det här kan man ju inte läsa sen toppar jag det med att inte göra satsradningar á la tolkning Julia och skriva ihop allt i en massiv klump ochså tänk vad revolutionär jag är!Jag är inte sådär vackert blek som fransyskorna, jag antar snarare en blå-lila ton ju närmare april man kommer, jag orkar inte gå till frisören eller lägga in den där sista förbannade växeln som ändå inte kommer ge mig ett resultat värt at spika upp på kylskåpet. Den växeln infann sig i fredags kväll och dog ut i lördags när mastodontförkylningen kom sådär fantastiskt olägligt som mastodontförkylningar alltid verkar ha en tendens att göra, på väg hem från Fotö. M gjorde mig sällskap denna miserabla dag vilket var det enda som var bra, nej en sak till förresten. Jag sa nej. Det var banne mig mäktigt! Klart slut.
Kärlek mellan far och dotter, torsdag klockan nio framför TV:n
Jag: - Pappa, vad har du på dig egentligen?
Pappa: (titta frågande ner på sin kycklinggula väst) -vad menar du?
Jag: - du ser ju ut som en kyckling i den där!
Pappa: -ska du säga fantom-brallan, hur hippa är de där egentligen?
Jag: (tittar ner på mina metallsikt smurfblå tights) - ja, jag ser inte ut som en gubbe i alla fall!
Båda fnissar och återgår sedan till att titta på Greys.
Pappa: (titta frågande ner på sin kycklinggula väst) -vad menar du?
Jag: - du ser ju ut som en kyckling i den där!
Pappa: -ska du säga fantom-brallan, hur hippa är de där egentligen?
Jag: (tittar ner på mina metallsikt smurfblå tights) - ja, jag ser inte ut som en gubbe i alla fall!
Båda fnissar och återgår sedan till att titta på Greys.
Bah!
Jag kan ju säga så här. Att jag har råkat döpa några hundra års musikhistoria fel på min dator. Och jag är inte jättesugen på att döpa om allt. För jag fattar inte systemet alls. Itunes är fanimej inte logiskt ur en förnuftsbaserad synvinkel, möjligvis ur en matematiskt utstuderad människas synvinkel - men inte enligt mig.
Jag vill ha
Ingen reklam tack. Helst bara kärleksbrev.
Någon form av tillvaro
Berätta vad jag ska lägga min tid på om inte dansa om nätterna och ligga på soliga terrasser och dricka kaffe på dagarna? Säg någonting roligare än att röja natten lång tillsammans med människor som är lika knäppa som mig (jo, det är ni visst)! Ge mig en anledning till att jag ska sova bort natten istället för att babbla mig igenom den på spårvagnar hit och dit och ett dansgolv någonstans. En gammal arbetskamrat här och några som mest pratar om luftpumpar där. Jag kände mig ju hög av glädje för sjutton. Ps1. Vill du få en karaff vatten över dig, sätt sig bredvid en kille i palestinasjal och plocka in en radikal hjärndöd idiot i samtalet.
Ps2. Vill du få många ragg, ännu fler intressanta samtal och komma in på ställen med för hög åldersgräns är tipset en svart lösmustasch, helst av den franska 1800-tals konstnärssorten.
Ps3. Behöver du en anledning att inte plugga matte en söndagskväll, stoppa in minneskortet ifrån din mobil i fel fack på datorn. Det funkar jämt, jag lovar!
Bild: Tove, Emma och Dea på Picnic festivalen för några år sedan, tagen av Navid
MSN-diskussion med M
Problem: vi börjar bråka om vilka rollkaraktärer vi ska vara på Harry Potter- maskeraden. Jag kan ju säga att mina Harry potterskills är inget jag plockar fram om det inte behövs, men nu jävlar!
Madeleine säger:
nä
Madeleine säger:
var fucking chooo chang annars då
Madeleine säger:
kinesbarn
COMEONYOUPEOPLE säger:
du kan ju vara lord voldemort då
Madeleine säger:
å du kan ju vara flickwick
COMEONYOUPEOPLE säger:
då kan ju du vara myrtle
Madeleine säger:
visst, Filch
COMEONYOUPEOPLE säger:
jag skulle inte snacka så mycket om jag var du percy
Madeleine säger:
sure, UMBRIDGE
COMEONYOUPEOPLE säger:
den var fan låg, du är inte bättre än moster petuina
Madeleine säger:
:´(
COMEONYOUPEOPLE säger:
nu lipar du som dudley när han fick grisknorr
Madeleine säger:
JÄVLA PETER PETTIGREW
COMEONYOUPEOPLE säger:
Haha, bättre kan du Goyle
Madeleine säger:
kaxa dig inte pansy
COMEONYOUPEOPLE säger:
men gå och rök vattenpipa sibylla trelawney
Madeleine säger:
vi vet redan att du är hon haha
Madeleine säger:
bara så du vet, aragog
COMEONYOUPEOPLE säger:
hörde jag någon gnägga där borta Vingfåle?
Madeleine säger:
sure, norbert
COMEONYOUPEOPLE säger:
Bellatrix, bellatrix, bellatrix
Madeleine säger:
lockheart...
COMEONYOUPEOPLE säger:
fenir grårygg
....
Det här ska du få fan för
(kriget har börjat)
/ jag är såååå låg
ÄNTLIGEN ÄR VÅRT PROJEKTARBETE INLÄMNAT!!!
Ni glömmer väl inte bort att gå in och kika på www.attidy.se?
Man kan beställa tröjorna direkt ifrån hemsidan.
Bild: Jonas Henoch
Klåparen 07.00 - 08.15
- Du är medveten om att din klocka har ringt i en halvtimme nu va?
- Mm, jag ska bara ligga kvar tills det blir nyheter igen.
- Du kommer komma försent idag igen ditt pucko
- Men knip igen fröken duktig, det finns värre misstag att göra
- Säg du det till I på utvecklingssamtalet om en vecka..
- Du börjar om fyrtio minuter Julia, du måste gå upp.
- Jag vet.
- Gå upp då, du har för sjutton en lektion idag och I kommer flippa ur om du kommer försent.
- I kan ta sig i röven, jag ska bara sova en liten stund till.
- Du börjar om en halvtimme och behöver gå upp NU, det finns ingenting som blir bättre av att du bara ligger här.
- Mm
- Men skit i det då din idiot, ligg kvar, strunt i skolan, du kan lika gärna börja knarka medan du ändå håller på. Börja med heroin och varva med vodka.
- Men kan du hålla käften för en gångs skull, jag SKA gå upp har jag ju sagt. Du måste alltid göra en så förbannat stor grej av allting!
- Går du inte upp nu hinner du inte dusha och du ser ut som fan i håret...
- Håll käften sa jag.
- Det kommer aldrig bli någonting av dig, du kommer sluta upp som arbetslös deprimerad och tjock.
- Skiter väl jag i
- Jasså? Så lät det minsann inte igår jag trodde att det var du som..
- Nu går jag upp för du är ju helt dum i huvudet, man kan ju inte ligga kvar med en sån idiot i rummet.
- Haha, jag visste väl att jag skulle vinna tillslut, ses ikväll älskling
- Dra åt helvete.
Det är visst lite ont om exotiska fjärilar på Kungsportsplatsen idag
Du är min bror. Du föddes för snart nio år sedan. Liten var du och tung, som ett mjölkpaket ungefär. Lång som en halv IKEAlist, fast utan medföljande instruktionsbok. Och ögonen var lite lätt skeva, som minimandlar. Från och med första gången jag såg dig visste jag att jag aldrig skulle hitta någonting vackrare än så. Jag har en bror. Mongo är han. Och det var lite visk i de tysta hörnen på sjukhuset där han föddes, det finns ju alltid alternativ och man behöver faktiskt inte älska alla. Sa dem inte högt. Men jag såg det på pappas ögon när han kom hem. Och jag hörde aldrig men visste att han grät. För vi hade fått en familjemedlem som aldrig skulle få ta körkort. Och det enda jag tänkte på var att jag hade fått en lillebror. En livs levande lillebror med en extra kromosom som tydligen skulle göra honom lite annorlunda. En extra kromosom. Jag tänkte att vi fått lära oss att mycket är bra, så att ha en kromosom extra, det måste vara alldeles utmärkt. Det tänkte jag. Och stolt var jag, stolt som tuppen. Och snart nio år sedan var det. Jag har kortet kvar i mitt album ifrån besöket på sjukhuset, jag har orangea byxor med smuts på knäna. Kommer ihåg att jag spelade brännboll med fritids när pappa kom. Jag kommer ihåg att du var så liten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att vuxna kan allt bli ledsna för de mest knepiga saker. Jag minns att jag satt och gjorde upp i tanken hur dagen skulle se ut när jag lärde dig cykla. Du skulle vara fem och din cykel skulle vara blå.
Och det står beskrivningar på hur man ser ut, på Internet och i böcker. Om man är mongo. Jag har läst vartenda en och undrar varje gång, hur de kan med. Undrar hur man kan med beskriva någon genom att bara titta på det som sitter fast, där utanpå. Fast det där gör mig inte så mycket, så länge jag vet att du inte mår dåligt av det, det som gör ont är att det alltid står i de sista styckena hur man ska kolla upp, och kunna välja bort, om det skulle råka vara så att man blev gravid med en.
Jag tänker att världen är full av idioter. Jag tänker att världen är tack och lov full av underbara människor också. En av dem berättade för mig att i vissa indianbyar behandlades personer med Down Syndrom med vördnad och respekt ifrån hela stammen. De ansågs som lite visare genom sitt något frånvarande sätt. De ansågs stå i direktkontakt med Gud. Jag tänker att det finns alltid olika sätt att se på saker, olika sätt att bemöta saker som inte tillhör det vi säger är normalt. Jag tänker att lite mer indiansamhälle vore inte fel ibland. Jag tänker att vi har ett hjärta båda två och trots att de kanske inte kommer att slå lika länge undrar jag hur man kan med att kalla oss olika, när våra hjärtan bultar i samma takt.
Och ibland blir jag lite trött. På tonårsångest, på Göran Persson och på människor som säger "men de är ju så glada". Och jag tänker på dagarna det kan ta två timmar, enkel väg hem från skolan med dig. När du sätter dig på en sten. Och sitter kvar. Och inte alls är särskilt glad. Och jag tänker på dagarna när vi höjer rösten till varandra där hemma. När du sitter i soffan med knäna uppdragna till hakan och händerna hårt pressade mot öronen. Och försöker få alla att vara lite snällare mot varandra, prata med lite mjukare bokstäver. Och inte alls är särskilt glad. Eller på dagarna där någonting slår fel, en omvänd rutin, en knasig morgon eller fel färg på luften och musiken runtomkring. Och du definitivt inte är glad. Då tänker jag att åt helvete med alla fördomar vare sig de är bra eller dåliga. Åt helvete med alla människor som ska vara så jävla förstående för de fattar inte ett jävla piss. Sen tänker jag att du aldrig kommer att bli det alla kallar normal, att du kommer att fortsätta att kolla på disneyfilmer när du fyllt nitton, att du kanske aldrig byter ut Bolibompa mot Star wars. Jag tänker att du aldrig helt kommer att accepteras av alla och att det aldrig har gjort mig så lite i hela världen. Så länge jag vet att det inte rör dig.
Och ibland blir jag lite glad. När vi ligger i soffan och skrattar åt allt och inget. När vi är trötta och pratar utan ord och utan logik. Då brukar jag andas i ditt öra, då brukar du fnissa, då brukar jag viska; det var visst lite ont om exotiska fjärilar på kungsportsplatsen idag kompis. Jag saknade dig där idag.
Och jag tänker om jag hade kunnat skriva hade jag skrivit en lång text till dig för att kanske förklara att jag brukar gå in i ditt rum när du har somnat och försiktigt lägga mina fingrar mot din handled för att kolla att pulsen stämmer, att den fortfarande slår (i takt med min). Jag hade förklarat att du format mig mer än någon annan, på insidan. Jag tänker att om jag kunnat skriva så att folk förstod hade jag skrivit och förklarat för dem att där ditt hjärta finns, där kommer jag alltid att vara.
- till Lilla H från Storasyster -07
Kan man ta in Fillifjonkorna på badhuset?
Kalla min hurmor låg, men det här är så himla roligt!
And we don´t care about the young folks, talking about the young style
Just nu har jag ångest över vartenda litet kommatecken i min kalender. Jag vill varken jobba, ha prov, inbokad tid med studievägledaren, fotografera för projektarbetet eller vara barnvakt. Samtidigt gör jag vad som helst för att ha någonting att göra. Det är så många val. Jag vill inte bli vuxen och ta tag i mitt liv, jag vill inte resa någonstans där det finns malaria och parasiter, jag vill inte gå mer i skolan, jag vill inte jobba, jag vill inte vara arbetslös, jag vill inte flytta, jag vill inte bo kvar i Göteborg, jag vill inte göra ingenting. Jag vill bränna upp mitt gymkort, jag vill träna ungefär hela tiden, jag vill inte behöva göra val men vägrar låta någon annan gör dem åt mig. Jag består av motsatspar och paradoxer. All struktur har fallit och de röda små trådarna har liksom korvat ihop sig och går inte att följa. Attans! Jag tror att det bästa vore om det blev lite sol, och sådär varmt att man kan ta av sig jackan men får behålla halsduken kvar på. Låta det tina. Låta magsjukesäsongen vara över och påbörja framtidshoppssäsongen istället.
Brainwash deluxe
De stora Modebloggerskorna som står för det Alternativa klädvalen äter små färgglada macaronis till efterrätt. Därför är det helt plötsligt jättegott med små färgglada macaronis. Varför får jag en känsla av att det inte finns några alternativ?
Bra:
Gör dagens goda gärning vettja och klicka in här för att rädda lite skog.
Sent ska syndaren vakna (vi gick i alla fall på matten)
Det är grått, men vi försöker. Försöker få till den där lilla extra knorren på tillvaron som gör den värd att berätta om för andra. Som gör att måndagtisdagonsdagtorsdagfredag kan summeras med något annat än ”bra”. Vi dricker baljor med the, för den inre friden. Baljor med kaffe, för att orka med att engagera sig i något annat än att strukturera kaoset innanför pannbenet. Klagar över maten i bamba, äter i alla fall. Hittar på anledningar att fira.
Igår var det Camilla som var den anledningen. Jag hinner förutom skola, åka och rida med lilla H i Billdal, äta tomatsoppa, dusha, åka in till skolan på informationsträff för att sedan installera mig på PC. Där efter sker i kronologisk ordning följande: Vi går genom stan, hittar en gigantisk klädhög utanför Myrornas, klär ut oss, tar av oss kläderna men lovar att ha dem i morgon, går till Svanen (men dryg-vakten tycker inte vissa i sällskapet har åldern inne), går till Flygarns, byter sällskap, kommer in på Svanen (vi fjäskar in oss hos klubbägaren till dörrvaktens förtret), dansar, (…..), överlägger om vi ska gå direkt till skolan eller hem, GÅR hem, resonerar oss fram till att vi nog inte hinner upp till Kulturhistorian 3,5 h senare.
Vaknar med mobilen i handen och inser att jag har stängt av larmet i sömnen. Kommer till skolan (i min nyfunna röda klänning med knappar på magen) och träffar vår Kulturhistorielärare det första jag gör som säger att ”jaha, så Julia har behagat komma upp ur sängen nu” inför hela foajén (nej det finns inte bara fördelar med en liten skola). Får reda på att vi fått tillbaka proven, vars resultat han inte vill berätta som straff för att vi aldrig kommer i tid (egentligen är det Madeleine som aldrig kommer i tid, men eftersom lärarna ser oss som en och samma person får jag lika mycket skuld). När vi stalkar honom utanför hans arbetsrum senare svarar han oss inte utan säger bara ”sent ska syndaren vakna”. Madeleine kontar med ”viljan är stark men köttet är svagt” och efter att ha lovat att komma i tid resten av terminen tittar han skeptiskt på Madeleine och säger att han minsann aldrig skulle köpt en begagnad bil av henne i alla fall. Vi tror att han tycker om oss, fast på sitt eget sätt.
Resten av dagen är mest misär och spårar i vanlig ordning ur på matten. Jag åker hem till M för att slippa det humanitära katastrofområde som vår lägenhet i allmänhet och mitt rum i synnerhet är. Vi har projektarbetsinlämning på måndag och kommer på att vi glömt den senast uppdaterade versionen på skolans dator. Vi bestämmer oss för att se på film. M somnar i soffan och ligger och snarkar. Jag sitter här och funderar på att hoppa lite på henne. Vi får väl se hur kvällen artar sig.
Igår var det Camilla som var den anledningen. Jag hinner förutom skola, åka och rida med lilla H i Billdal, äta tomatsoppa, dusha, åka in till skolan på informationsträff för att sedan installera mig på PC. Där efter sker i kronologisk ordning följande: Vi går genom stan, hittar en gigantisk klädhög utanför Myrornas, klär ut oss, tar av oss kläderna men lovar att ha dem i morgon, går till Svanen (men dryg-vakten tycker inte vissa i sällskapet har åldern inne), går till Flygarns, byter sällskap, kommer in på Svanen (vi fjäskar in oss hos klubbägaren till dörrvaktens förtret), dansar, (…..), överlägger om vi ska gå direkt till skolan eller hem, GÅR hem, resonerar oss fram till att vi nog inte hinner upp till Kulturhistorian 3,5 h senare.
Vaknar med mobilen i handen och inser att jag har stängt av larmet i sömnen. Kommer till skolan (i min nyfunna röda klänning med knappar på magen) och träffar vår Kulturhistorielärare det första jag gör som säger att ”jaha, så Julia har behagat komma upp ur sängen nu” inför hela foajén (nej det finns inte bara fördelar med en liten skola). Får reda på att vi fått tillbaka proven, vars resultat han inte vill berätta som straff för att vi aldrig kommer i tid (egentligen är det Madeleine som aldrig kommer i tid, men eftersom lärarna ser oss som en och samma person får jag lika mycket skuld). När vi stalkar honom utanför hans arbetsrum senare svarar han oss inte utan säger bara ”sent ska syndaren vakna”. Madeleine kontar med ”viljan är stark men köttet är svagt” och efter att ha lovat att komma i tid resten av terminen tittar han skeptiskt på Madeleine och säger att han minsann aldrig skulle köpt en begagnad bil av henne i alla fall. Vi tror att han tycker om oss, fast på sitt eget sätt.
Resten av dagen är mest misär och spårar i vanlig ordning ur på matten. Jag åker hem till M för att slippa det humanitära katastrofområde som vår lägenhet i allmänhet och mitt rum i synnerhet är. Vi har projektarbetsinlämning på måndag och kommer på att vi glömt den senast uppdaterade versionen på skolans dator. Vi bestämmer oss för att se på film. M somnar i soffan och ligger och snarkar. Jag sitter här och funderar på att hoppa lite på henne. Vi får väl se hur kvällen artar sig.
Enskild uppgift filosofi A
Inre monolog, svenskalektion 298
Presenningar utanför fönstret, presenningar innanför. Allt finns sparat, i små lådor under huden min vän, intravenöst vetande om dig, dina urväxta koftor, minnesfragment och fyra pistolskott rakt genom magen. Presenningen prasslar. Det låter som havet en stormig natt jag står på stranden och skriker eller kanske är det fåglarna. Skrikfåglar, panikfåglar skriker natten i 539 lika stora delar. Jag brukar gå dit ibland, du brukar ha trasslat in dig långt innan dess. Jag hatar dina bortförklaringar, din fula halsduk dina svala ursäkter som jag väntar ut. Läser av i ögonen och väntar in, väntar ut, väntar in.
Jävla presenning som är i vägen och jävla tystnad som är i vägen. Den finns där fast du pratar, du pratar bara om dina katter. Jag hade en sån en gång, en katt alltså. Jag brukar ljuga och säga att jag saknar honom. Alla dessa katter som går in och ut i våra liv.
Det får aldrig bli tyst. Blir det tyst så skjuter jag dig med fyra pistolskott. Rakt genom magen. Kikar ut genom hålen, på andra sidan ser jag rosa pelikaner och kyrktorn. Någon natt ska jag ta med dig upp på taken. Bara du aldrig slutar prata.
Jag kommer knappt ihåg längre. Pansarvagnar och död, fåglar och sol. Kan det inte bara sluta vara tyst. Kan vi inte bara sätta upp våra inre monologer på storskärm för att liksom vränga på allting. Inälvorna utanpå kläderna, vända blicken inåt. Hjärtat som en blodig klump i en kedja runt halsen. Le inombords åt vår otillräcklighet, inte omfamna den.
Men sluta då, nej jag kan inte sluta. Börja då, men det går ju inte fattar du väl. Jag har ont, ont i huvud, öron, hals, halsduk, stövlar, makaroner. Det eviga kretsloppet. Lägg ner, gör det bara. Skjut av dina hjärnspöken, bada i små plastpolar med fiskar på istället. Jag har kvar en studsmatta på baksidan av min farmors trädgård. Den är ohoppbar.
Det behövs någonting nytt, omflytt. Det går. Skriva sig ut ur den diktatur som är jag. Det går, det går. Men jag orkar inte för två. Bränner mig på teet. Biter mig i läppen. Tyst nu.
Du pratar bara om dina katter.
Jag orkar inte lyssna.
Kanske är det skälet?
Topp sju i min inkorg
Jag har ömma läppar och svårt att röra mig.
Död åt punktliga människor.
Halla Ragnhuld. Hur känner du inför i morgon? Hälsningar en STRESSAD KIS.
Vem är Du och VAD har du gjort med Julia?
Hello! Din cykel är upphittad i Kinna!
"Kaffe ger skydd mot Alzheimer. Tre till fem koppar om dagen minskar demensrisken". Ni kanske ska börja dricka ännu mer och skita i om brösten blir mindre.
Hjgp på sjelden. Jg r cpfull.
Ah, vi börjar väl om
Det är så skönt, när hon plockar ackorden på basen och de dova tonerna inte bara når öronen utan går sådär skönt rakt in rakt ner i magen och in till hjärtat. Det är så skönt att bara sitta bredvid någon och inte behöva tycka någonting utan bara lyssna och fika och känna att det är skönt att ha det så. Att känna att sakta också är framåt och jag hade ändå inte kunnat få rätsida på den här dagen så det gör ingenting att det enda jag gjort är att epilera benen med Madeleine i telefonen. Det är så skönt att lyssna på någon som säger saker som får andra saker att falla lite bättre på plats. Det gör inget att jag inte bäddat rent sängen på flera veckor, att det ligger projekt och kläder över hela golvet, att jag inte gjort någonting på min att-göra-lista eller att jag inte räcker till, när det finns folk som uppmuntrar det som faktiskt funkar. För är det inte så, att det är de där små sakerna som funkar som man måste fortsätta tänka på för att dem någon gång ska kunna ta över alltihop och göra det där andra så litet att man kan plutta in det i en liten låda och slänga ut ifrån balkongen tillsammans med sin högstadieklass och sina gamla fula skolfoton?
