Inre monolog, svenskalektion 298
Presenningar utanför fönstret, presenningar innanför. Allt finns sparat, i små lådor under huden min vän, intravenöst vetande om dig, dina urväxta koftor, minnesfragment och fyra pistolskott rakt genom magen. Presenningen prasslar. Det låter som havet en stormig natt jag står på stranden och skriker eller kanske är det fåglarna. Skrikfåglar, panikfåglar skriker natten i 539 lika stora delar. Jag brukar gå dit ibland, du brukar ha trasslat in dig långt innan dess. Jag hatar dina bortförklaringar, din fula halsduk dina svala ursäkter som jag väntar ut. Läser av i ögonen och väntar in, väntar ut, väntar in.
Jävla presenning som är i vägen och jävla tystnad som är i vägen. Den finns där fast du pratar, du pratar bara om dina katter. Jag hade en sån en gång, en katt alltså. Jag brukar ljuga och säga att jag saknar honom. Alla dessa katter som går in och ut i våra liv.
Det får aldrig bli tyst. Blir det tyst så skjuter jag dig med fyra pistolskott. Rakt genom magen. Kikar ut genom hålen, på andra sidan ser jag rosa pelikaner och kyrktorn. Någon natt ska jag ta med dig upp på taken. Bara du aldrig slutar prata.
Jag kommer knappt ihåg längre. Pansarvagnar och död, fåglar och sol. Kan det inte bara sluta vara tyst. Kan vi inte bara sätta upp våra inre monologer på storskärm för att liksom vränga på allting. Inälvorna utanpå kläderna, vända blicken inåt. Hjärtat som en blodig klump i en kedja runt halsen. Le inombords åt vår otillräcklighet, inte omfamna den.
Men sluta då, nej jag kan inte sluta. Börja då, men det går ju inte fattar du väl. Jag har ont, ont i huvud, öron, hals, halsduk, stövlar, makaroner. Det eviga kretsloppet. Lägg ner, gör det bara. Skjut av dina hjärnspöken, bada i små plastpolar med fiskar på istället. Jag har kvar en studsmatta på baksidan av min farmors trädgård. Den är ohoppbar.
Det behövs någonting nytt, omflytt. Det går. Skriva sig ut ur den diktatur som är jag. Det går, det går. Men jag orkar inte för två. Bränner mig på teet. Biter mig i läppen. Tyst nu.
Du pratar bara om dina katter.
Jag orkar inte lyssna.
