Multsemesc.
Jag ar i Rumanien och det ar ungefar det basta av det basta.
Hon den där är här.
Och jag provar alla jackor. I nuläget kan jag ha underställ, flecetröja, vindjacka och den gula jackan - på samma gång. Det går nog ingen nöd på mig, på den fronten i alla fall.
Fast glad.
I natt kunde jag verkligen inte sova. Jag hade ont i magen och fick för mig att jag hade magsår, sen var det kört. Detta resulterade i ett långt brev till älskade B i stället. Inget ont som inte har något gott med sig, jomenvisst! I morse tog jag mig i kragen och spelade in sista ljudupptagningen till filmen som nästan är klar nu ifrån vår kongoresa tillsammans med T i Majorna. Cyklade sedan och bytte XL öronpropparna till XS och njöt av att vädret var så topp och att jag åker innan det hinner att inte bli det.
Picknickade med familjen på berget bredvid huset, lade sporadiskt fram lite slumpvis valda kläder att packa ner och insåg att min skidjacka var puts väck. Åkte och åt på restaurant med la familia och tog sedan kaffe, tiramisou och promenad med R. Fick låna en gul manchesterjacka och känner mig nu mycket nöjd. Väntar på M som kommer hit för Mia & Klara samt manifestskrivning och kanske lite Pulp fiction.
Jag är så himla nervös att jag tror jag dör.
Fast glad.
Höstromans med en touch av död.
Jag har fått världens finaste stickade tröja av Madeleines mamma (se bild). Sen har jag försonat mig med min lata sida och klappar mig numera på axeln om jag kommer upp ur sängen innan tio och tar mig ur soffan innan två (se internetaktivitet). Dessutom är TBC-sprutan avklarad utan större men (se plåster på axel).
Sen var det ju det där med packning, inköp, betalningar, bortbyte av jobbtider, hinna säga hejdå till folk, städa, äta middag med mor, fixa intyg, växla in pengar och andas fyra djupa andetag innan jag börjar ta mig själv på för stort allvar igen. Det är ju bara tre månader för sjutton. Nu ska jag dricka kaffe.
Hejpusses.
Det viktiga kommer först långt senare.
Ljuset är klarvaket och knivskarpt, när hon blundar fördelas mörkret ojämnt och sprider ut sig fläckvis bakom ögonlocken. Det ligger döda flugor i fönstren och högarna med solblekta dagstidningar är överallt. Luften står stilla och är full av den typen av damm man bara ser i motljus. Hon balanserar sig fram genom rummet med stängda ögon, golvplankorna knarrar under tyngden av hennes barfotafötter. Lägger tyngden på ena benet, känner sig försiktigt fram med den andra innan hon sätter ner foten. Omfördelar tyngden och upprepar proceduren tills hon tagit sig fram till skrivbordet. Minnet av de senaste dygnen är fördelade som ordklasser i olika kategorier. Det är som semantik på ett personligt plan och utan några självklara gränsdragningar mellan vad som hänger fritt och vad som egentligen har med själva saken att göra. Det är en lång historia egentligen. Omöjlig att göra kronologisk eller anspråk på att berätta rätt. Men vi kan ju börja någonstans för att förstå det märkliga i hennes liv. Kanske här?
Regina Spectors musikvideor är som en tavla av salvador dali
Och jag är den efterblivna konststudenten som bara kan se sådant som läraren har hänvisat till i någon skrift nedtecknad av överbegåvade ynglingar. Det finns ingenting nytt att upptäcka för det jag vill uppfinna är ju redan nedskrivet och nedtecknat av någon annan. Kanske om jag varit född i Sovjet och haft inga pengar men en pojkvän och jobb som servitris hade jag kunnat lära mig att se. Kanske om jag hade suttit instängd på ett rum utan att veta hur världen egentligen är hade det gått, att se förbi dammet på linsen.
En gång slockna alla stjärnor,
men de lysa alltid utan skräck
-Edith Södergran
Så konkret som möjligt.
En känsla av avståndstagande.
Saker som tillverkats på annan ort.
Det man förstår om man tänker efter noga.
Innan regnet.
Åker till Östra med Olga och Märta och kan inte sluta skratta åt en snarkande bebis i väntrummet. Jag vet att det inte är roligt men det gick bara inte, tårarna sprutade och alla mammor stirrade på mig med deras onda rör-inte-min-unge-blicken. Sen skrattade jag inte när läkaren berättade vad jag hade att vänta om några veckor. Då skall en böld uppdagas på min arm som, för att använda Olgas läkares formulering, kommer bli lite såsig. Denna formulering gav dock upphov till ännu en skrattattack. När vi väl kom därifrån var jag helt matt. Nu har jag ont i halsen också, det är väl straffet. För att jag skrattar åt hjälplösa barn och folk som inte har vett att formulera sig trots att de gick ur skolan med 20.0 i betyg.
Tog en långpromenad till Marmelad och träffade finkusiner (A kom 30 minuter sent eftersom hon tog trean mot Kålltorp i stället för Markland och ringer och säger förvånat ”den här vagnen går ju inte alls till Mariaplan”). Lång fika och sedan gick vi till Pers grav. Kommer hem precis lagom till att regnet börjar falla.
Packar upp kartonger och tvättar. Tappar min kamera i golvet vilket resulterar i att min kamera inte längre är kapabel till att skjuta ut sitt objektiv som vanliga kameror ska. Det gör mig ledsen. Men jag har så mycket i min saker-att-vara-ledsen-över-hög att jag bestämde mig för att lägga det åt sidan så länge. Jag åker ju snart för sjutton, har inte tid nog att slösa bort den på sånt där.
Ont i min hals. Säkert svininfluensan, eller böldpest, eller nått.
En bortvänd tavla med ansiktet inåt väggen.
Du är en regnig söndag i Mont Parnasse. Slingrande bakgator och vilseledande vägnät. Du är fingarna över ett ostämt piano, det liksom skär och flämtar och luften är så tunn precis där din andedräkt precis har varit. Trots sonaterna är det alltid tyst, finns allting bara i mitt huvud? Dina ostämda fingrar dansar över mig som en felkomponerad sång.
Låter jag verkligen så här?
Det finns ett ord för vad jag lider av men jag har glömt det nu.
Kill i näsan, gratis mjukglass och gråsuggor är vad min vardag har att erbjuda. Lite bättre kan du allt tänker jag när jag med avsmak kliver på bussen och betalar 25 kronor för att få lov att åka och jobba. Tack västtrafik och tack Liseberg restaurant AB för att ni vill ha att göra med en sån som mig. Individuellt utprovade glasögon på en timme lovar reklamen, en värld att fly in i lovar boken men resan är ju för kort. Resan är ju för kort. Varför måste vi alltid komma fram? Det är ju resa vi vill. Minst tvåhundra mil bort, till braskaminer och ett obegripligt språk. Ah, jag måste se på Fight club innan jag åker. Måste packa upp åtminstone en flyttlåda och kanske sätta upp en gardin.
Blandband till er.
Fuck you.
Jag hatar västtrafik. Jag hatar alla macho kontrollanter som vägrar att lyssna. Jag hatar den dryga killen som jobbar på biljettkontroll som säger att det inte är hans problem, för visst (fan) är det hans problem säger kvinnan på västtrafiks info dit han hänvisar mig. Och jag hatar att allt är så jävla dogmatiskt att ingen är kapabel att se till enskilda fall utan bara agerar efter en mall och i den mallen är precis alla fall lika dana. Eller nej förresten alla fall är inte lika dana, för hade jag varit en medelålders man kanske någon hade lyssnat på mig, men jag är ju nitton år och tjej vilket innebär att jag på min höjd kan få min sexåriga lillebror att lyssna. Dessutom hatar jag att jag alltid börjar lipa när jag är arg istället för att säga någonting slipat och välformulerat. Jag hatar att jag inte bara kan betala de där förbannade 1200 kronorna och glömma bort skiten sedan utan måste hålla på och säga till mig själv hur förbannat onödigt det var. Jag hatar att ingen kan ta mina resterande tider på jobbet, att morfar inte kommer ihåg vem jag är och att jag inte har fixat det jag borde inför resan. Jag hatar att de tre senaste dagarna har gått åt till att hata och att jag inte har lust att göra någonting trots att jag vet att det hade blivit så mycket roligare då.
Ps. Jag hatar 17-åriga dryga pubertetsas också. 