Ifall man tar Freud på orden
Det finns inget nobelt över lidande, det finns inget skapande som kommer ur lidande heller. När man lider så lider man. Punkt slut. Det är bara genom ärlighet som skapande kommer. Jag la på ett seminarium fram tesen om att det var konstnärerna som var de mest friska ur en psykologisk vinkel ifall man tog Freud på orden över var psykologisk friskhet var. Min grupp ville hellre prata om hur man definierade ramen. Jag sa skit i ramen det är ju innehållet som är det viktiga. De frågade ifall det verkligen var ramen i sig som skapade överföringen. Jag sa ramen är ju bara spelplanen, men ibland är det viktigast att anpassa ramen till den som ska ha den omkring sig, ibland kväver ramar och stänger ute dem som egentligen behöver det mest. De sa utan gränser kan vi inte jobba. Jag sa men. De sa att patos är beundransvärt men det funkar inte om man ska hålla i det här yrket. Jag sa ingenting. De fortsatte att dividera kring ifall det verkligen var ramen i sig som skapade överföringen, hur kunde ramen skapa överföring? en liten mening urplockad ur ett kapitel i 45 minuter. Jag dog och kom tillbaka till livet tre gånger under tiden de pratade. Det som premieras är en teknisk fråga som kräver ett tekniskt svar. En pojkfråga. Ett pojksvar. Jag är ingen pojke. Jag har inga pojksvar. För det spelar ingen roll ifall det är ramen i sig som skapar överföringen, det är överföringen som spelar roll och fattar du inte det kommer inga ramar i världen hjälpa dig att hitta den. Jag sa det inte så klart. Jag sa någonting tekniskt för att få godkänt på seminariet, för att visa att jag tagit mig an texten. Man måste vara bra på att lära sig spelreglerna så pass utantill att de inte är så jobbiga att hålla koll på. Man kan göra dem med högerhanden så man har vänsterhanden ledig för annat.
Det borjar nalkas brollop, mitt brollop alltsa. Nej jag lovar, det ar pa riktigt. Sa jag over mig pa att dricka the, som det sig borom man vill platsa i den brittiska be kantskapskretsen. Forutom thedrickandet har dagen mest bestatt av en annalkandes stress over det dar som kallas detalj och planering, jag tycker det ar stort nog att hitta karleken, varfor skall man behova tanka pa sa mycket annat? Fast fest skall det ju bli av, i dagarna tre, sedan gar vi tillbaka till thedrickandet.
Liz var overtygad om att om vi bara holl oss till hoger sa skulle det inte bli nagra problem. 12 farhagar senare borjade vi misstrosta. Jag tog av mig barfota, trampade i en varm farbajs och kande mig genast lite battre. Tack vare Liz strategi kom vi efter ett par timmar tillbaka till dar vi borjade. Detta ar inte ens borjan. Stora grejer ar pa vag att handa. 
Den dar sugande kanslan om att vilja bevisa att man finns for omvarlden. Fa hora pa sin begravning att man gjorde skillnad. Den latta stressen over att man inte bara vill uppleva utan ochsa visa att man har upplevt. Vad ar mitt motiv med det? Inspirera eller att ge fingret at den dar normen. Som kanske inte ar en norm utan bara sunt fornuft. Vad ar vi ar har for egentligen?
