mitt hjärtas renässans
Det vill knappt bli ihågkommet, men det är någonting varje höst som frammanar ett nästan fysiskt påtagligt minne. Jag känner regnet sippra in under kragen, rinna in vid vristen och lukten av koda, tvåtaktsolja och nysågade timmerstockar. Den blöta och flisiga veden, din entusiasm. Jag känner din blick, den gör mig olustig och jag vet inte varför. Jag är inte van att vara så synlig, jag vet inte vad du ser och jag tror inte att det är en representation av verkligheten. Jag tror inte på kärlek och jag litar inte på lust, men jag har heller inget att förlora så jag låter dig hålla kvar min hand, min blick en liten stund för länge. Jag tänker att vi hade fått vackra barn, jag tror du hade behandlat mig bättre än jag förtjänar.
