Jag brukar gå
de sju kilometrarna ifran Covasint till Siria varje torsdag nar vi har ledigt pa formiddagen och jag sedan jobbar pa kontoret. Det finns ingen gangvag sa man gar vid vagkanten och far stanna till eller kliva ner i diket nar bilarna kommer. Det ar inte sa jattemanga bilar som aker fran Siria till Covasint en torsdagsformiddag. Pa vanstersidan ar det kvadratkilometer efter kvadratkilometer med platt obrukad aker. Pa hogersidan ar det berg och kullar, far och herdar och vinodlingar. For tillfallet gar de flesta fargerna i brunt och blatt. Det gor mig lugn. Att ga och se hur landskapet andras varje vecka, sa odramatiskt och anda sa mycket att titta pa. Finns ingenstans att ga forutom rakt fram sa jag behover inte tanka pa riktning. Enda distraktionen ar bilarna som stannar och undrar vad sjutton jag haller pa med och fragar ifall jag vill ha lift in till Siria. Ibland stannar den lokala bussen dar mitt ute i ingenstans och berg mig hoppa pa. Folk fattar inte riktigt fenomenet promenera har. Att transportera sig ar en sak, men inte promenera for promenerandets skull. Alla dessa kulturella sma stotar.
Idag var det sol. Vi modellade for Dece, varat hattprojekt, och hangde med barnen som inte hade en plats i homework club och istallet hangde utanfor och var hyperaktiva. Sadan skillnad att vara i community har i Siria. Sa fridfullt och oppet. Folk ar tillmotesgaende och vanliga. Gillar att ha det som ett alternativ, men mitt hjärta är i gettot. Såklart.
