En helt vanlig typ av ovanlig vardag.
Vissa dagar kommer jag bara hem och grater, for att skitungarna inte har nagon respekt, for att jag kanner mig som tva brost och en rumpa pa tva ben i Checheci nar killarna tafsar pa mig och ingen forstar vad jag sager ens pa engelska och skrattar nar jag forsoker prata rumanska. Vissa mornar vaknar jag upp och elden har brunnit ut, trots att vi gatt upp tva ganger under natten och lagt pa mer, och jag kan se min andedrakt som rok nar jag blaser ut. Vissa dagar undrar jag hur folk over huvud taget kan klara av att bo har, for aven om de har rinnande vatten och ett fungerande tak ar det bara sa javla hopplost. Vi bor granne med gummor och gubbar som ser ut att vara plockade direkt ifran yoghurtpaketen, de bor i sma hus med sma tradgardar med sma appeltrad och skallande hundar. De bar halvlanga kjolar, korviga knastrumpor och hemsickade koftor. Gubbarna har hatt och kapp. De har hus som ur ett estetiskt perspektiv ar som tagna ur en saga men du aldrig ens i dina vildaste fantasier hade kunnat tanka dig att bo i.
En av killarna jag jobbar med i centret i Checheci, som ligger i ett innerstadsgetto i mitten av Arad, heter M. Han kommer till laxlasningsklubben pa eftermiddagarna ibland. Han bor granne med centret i ett fallfardigt hus tillsammans med sin mormor, tre syskon och tva kusiner som mormodern ocksa tar hand om. Mormodern, K, ar delvis forlamad efter ett antal strokes och kan inte jobba for att fa ihop tillrackligt med pengar ens for att ge barnen mat. Tillsammans med dem bor aven K:s mamma och nu i veckan flyttade ytterligare en familj med tva barn in i huset. K:s dotter stack till Frankrike i somras for att hitta en vag ut ur den har misaren, pappan ar borta sedan lange och morfadern ar fast i Frankrike, dit han akte for att leta reda pa sin dotter, utan pengar att kunna ta sig hem. M ar tolv ar och den aldsta av syskonen. Han spenderar natterna pa gatan for att tigga ihop pengar till mat. Han ar otroligt intelligent och klarar skolan helt okay trots att han inte gar dit sarskillt ofta. Jag har inte ens nagon poang. Han ar bara en av manga som jag lart kanna och inte kan ge nagonting annat an min tid. Det ar sa komplicerat det har.
Men sen ar det ju allt det dar andra ocksa. Stunderna som gor att jag inte vill nagonting annat an spendera resten av min tid har. Alla manniskorna jag arbetar med som kommer ifran olika delar av varlden, har olika sorters bakgrund och orsaker att ha rest hit. Barnen som inte tittar pa mig som ett kottsycke eller idiot utan faktiskt uppskattar mitt sallskap. Bara smasaker som nar den brakigaste tjejen later mig flata hennes har eller nar N erbjuder mig sitt sista tuggummi och D forsvarar mig nar nagon idiot kommer in och kallar mig for ord min chef vagrar att oversatta nar jag fragar om dem senare.
Och landskapet. Som ar kargt och dramatiskt pa samma gang och just nu ligger inbaddat i ett kyligt dis som gor det tyst och hemlighetsfullt. Till skillnad ifran hemma kan du hora dig sjalv tanka har. Och istallet for att titta pa spannande programm pa TV gar vi ut och tander en brasa. Det ar liksom som att satta pa sig 3d-glasogonen och helt plotsligt borja se att det ar sa mycket mer.
Jag onskar att jag hade tid att skriva mer, men Johnny haller pa att elda upp koket och nagon vill ha hjalp med en shoppinglista for veckans handling och badrummet ar tydligen valdigt smutsigt. Det ar en helt vanlig typ av ovanlig vardag och snart ska jag ta cykeln till Karen, om hon svarar pa sin telefon.
