Make something good

Det mesta är väl som det mesta brukar vara. Fast det är som vanligt inte alls som det brukar över huvud taget. Skillnaden mot förut är att det finns en deadline inom greppbart avstånd och inte motorvägslångt och suckande långt bort.

Anledningen till att jag orkar jobba sex dagar i veckan är att de ska börja med att gå till en flygbiljett till Budapest och sedan vidare till Rumänien. Igår fick jag svar ifrån organisationen jag ska jobba för att det var grönt att komma ner. Jag ska få klä på mig fjorton lager koftor, raggsockar och halsduk någon annan stans än i den här jättestora pyttelilla staden för första gången någonsin. Och det är ju så bra, för huden är på tok för trång och jag måste ömsa skinn och jag måste andas mer förorenad luft och ha mindre elektroniska vågor omkring mig.

Det här kan ju inte bli annat än hisnande fantastiskt gastkramande ångestfyllt och bland det modigaste jag gjort utanför den lilla värld jag hittils befunnit mig i. Men innan jag freakar ut ska jag ta tag i allt jag måste fixa här. Jobb och födelsedagar och försäkringar och fika. Sen.