Låt oss börja, eller snarare ta vid där tanken bröts.
Buss igen. I hennes huvud är livet en skuggteater och hon är bara fem år gammal. För kort för att de stora allvarliga ögonen ska se över kanten och få en skymt av personen som styr de vackert klädda dockorna med ryckiga rörelser och lealösa kroppar. Dock inte för kort för att kunna uppmärksamma de tunna små trådarna som håller kropparna vid liv. Spindelvävstunna och starka. Man kan se dem på grund av motljuset och dammet i luften. Hon tittar förundrat på de pärlbroderade dräkterna och fantiserar om att själv få äga någonting liknande i framtiden. Själv få stå där uppe på scenen, uppmärksammad av alla och beundrad. Fast hon hade klippt av sig trådarna och dansat efter egen koreografi. Publiken skulle aldrig ha sett någonting liknande, och applåderna skulle sköljt över henne som vågmaskinen på Borås vattenpalats där hon nästan varit på väg att drunkna en gång. Hon skulle nog nästan drunkna också, om inte den minst lika pärlbroderade prinsen skulle ha kapat sina trådar och räddat henne. Räddat henne ifrån den gravtunga och lite pinsamma tystnad som alltid infinner sig när de sista applåderna har avstannat och folk inte riktigt vet vart de ska placera sina händer.
