Make something good

Jag har inte gjort en enda sak som står uppskrivet på min att-göra lista, jag har inte klivit ur min säng innan 11 en enda dag, jag har inte pluggat, inte läst, inte skrivit. Jag har inte aktiverat mig nämnvärt eller utnyttjat det fina vädret. Jag har varit ensam 80 % av tiden och inte ens pratat i telefon. Trots det känner jag mig mer nöjd med mig själv än jag gjort på länge. Jag tror det kallas framsteg. I

går var det i alla fall dags att lufta mig ifrån min fullständigt nedgångna och folktomma familjefria femrumslägenhet och svänga mina lurviga. Jag, M och E rockade loss med några skåningar på Svanen (”it´s like a bird” förklarar jag x antal timmar och drinkar senare på spårvagnen för en portugis). Det var ungefär jättetrevligt och sådär surrealistiskt som det bara lyckas bli med vissa människor. Det handlar inte bara om att klicka med band (och bandmedlemmar) eller fuldans och att lyckas ta sig hemåt i tid för en gångs skull. Jamenar vad är oddsen att man under ett 20 minutersintervall i västra frölunda har lyckats socialisera sig med två portugiser, en spanjor och en fransman, som inte ens känner varandra. Det kändes efter ett antal absurda konversationer på svengelska och franska som en film av Almodovar och vi skrattade så hejdlöst när den sista fransosen gled in i sin port att vi helt glömde bort att vara rädda för ligisterna som alltid hänger på Gånglåtens parkering. Vad göra förutom att gå hem och käka knäckemacka med ost och kaviar för att sedan i vanlig ordning somna tillsammans. Vi har blivit så vana vid att sova i små sängar att vi ligger så tätt att jag har Maddes andedräkt i örat trots att vi ligger i en väl tilltagen dubbelsäng med typ 14 kuddar.

Idag hade jag planeringsmöte och framtidssnack med Anna, sen hade jag thehävning och brutalmingel med Kalle. Nu låter det som att jag är världens mest sociala människa och har aktiverat mig 24/7 sen jag föddes. Fast så är det inte. Jag har verkligen ägnat merparten av veckan åt takstirrning och navelskådning. Men ni vet hur det blir. Ingen balans och fullt ös medvetslös medan det går. En vän sa för sisådär hundra eller två år sedan att han tyckte att jag var en människa av stor hastighet. Och jag kan inte bestämma mig för om det är så, eller om världen helt enkelt snurrar för långsamt.