Make something good

Igår var jag på en föreläsning om antisemitism. Min och Gustavs närvaro fick nog inte ner medelåldern nämnvärt, den låg och skvalpade på uppskattningsvis sisådär 54 bast. Till min stora fasa äntrar Kd-kärringen/paddan/mitt största hatobjekt (se länk) scenen för att presentera föreläsaren och jag känner genast hur jag börjar tugga fradga och få aggressionspuls. Men föreläsningen var som tur var bra. Det är så svårt det där. Och det är så himla aktuellt på ett sätt med tanke på Israel-Palestina konfliken. Fast ändå inte, för man fattar ju inte längre vad som har med vad att göra. Och ju mer jag lär mig desto mindre förstår jag.

Första gången jag sattes in på allvar i konflikten var i tvåan då vi i samhällskunskapen ägnade i princip hela höstterminen åt att försöka förstå alla knepiga förhållanden och den historiska utveckling som eskalerat i något katastrofalt (och nej min skola står inte med den Israeliska flaggan i handen och proklamerar för en judisk stat bara för att vi råkar ha en kristen profil). Vi hade rollspel och jag blev placerad i ledningen för arabförbundet "Vårat mål är att Israel ska bli fritt från Judar, men med tanke på omständigheterna har vi valt att sträcka oss så långt som till en tvåstatslösning". Jag var påläst som fan med argument och tyckte väl egentligen att det är ju inte för mycket begärt att araberna kräver tillbaka det land som judarna en gång tog. Jag drog paralleller till apartheid, förbannade muren och Israels missilskjutning.

Examination två innebar att konstruera en fredslösning och jag skrev att Israels attityd gentemot både Palestina och övriga länder måste ändras på. Det måste bli en öppenhet utåt som gör att vi kan lita på dem, veta att de inte har kärnvapen tillexempel. Även araberna måste visa en öppenhet för att det på allvar ska finnas en chans att lösa konflikten. Det har skapats stora ekonomiska problem i Palestina på grund av detta krig, de har ingen fungerande infrastruktur, delvis på grund av att de inte ens har en egen stat. Jag tog upp flyktingfrågan och murbygget som det viktigaste, förespråkade en tvåstatslösning med landfördelning utifrån befolkningsmängd. Båda staterna måste erkännas, vattenfrågan lösas, Jerusalem bli neutral mark vaktad av FN, ekonomisk kompensation till 48 års flyktingar. Och tänkte att varför fattar inte de som bor där att det inte är svårare än så då?

Men som sagt. Att bara kolla på nutidshistoria funkar inte. Europa koloniserade arabvärlden och förtryckte de som bodde där, samma gjorde de med judarna. För araberna påminner judarna om det förtryck som de har behövt utstå tidigare, de påminner om Européerna som kom och gjorde anspråk på deras land, och ignorerar deras behov. För judarna så agerar araberna på precis samma sätt som européerna gjort, när de rensat ut den judiska befolkningen och slängt ut dem ur Europa. Man skulle kunna förklara det med att det finns en djup okunnighet ifrån båda sidor, kanske inte politiskt eller religiöst, men historiskt sett, en okunnighet om de båda folkens bakgrunder och vad de behövt utstå. 

Varken Palestinier eller Judar har varit särskilt välkomna i andra länder, palestinier har inte kunnat bosätta sig i några kringliggande arabiska länder på grund av sin "palestinskhet" och Judarna har ju som vi alla vet blivit förföljda under långa tidsperioder i framför allt Europas historia. Båda parterna har alltså i princip bara ett land de kan kalla hem, där de kan leva utan förtryck, i alla fall inom deras egna gränser.

Eller som Amos Oz uttrycker det. Det är ingen kamp mellan gott och ont, som det är i vildavästernfilmer, och som vi européer gärna vill få det till. Det finns ingen part som har mer rätt än någon annan i den här konflikten, det är en marktvist som uppstått just på grund av att två undantryckta folkgrupper vill göra anspråk på samma landområden. Det är en kollision mellan rätt och rätt. För palestinierna är Palestina deras hemland för att de alltid har bott där och för de israeliska judarna är Israel deras hemland för att det är det enda land som någonsin utpekats som deras egna. Det är svårt att ställa någons sanning eller någons behov gentemot den andra partens sanning eller behov.

Och jag vet inte riktigt hur jag kom in på det här men jag har väldigt svårt att koppla ett fördömande av Israels agerande till antisemitism. Och jag har väldigt svårt att förstå människor som stället sig under palestinska extremisters flaggor och stödjer dem. Och jag fattar inte hur man kan utföra de brutala handlingar Israel gör mot Gaza just nu. Och det är så förbannat uttjatat och så förbannat hopplöst. Men kan inte alla politiker runt om i världen ställa sig bakom en utveckling av en fredsplan istället för att peka finger och fördöma eller stödja den ensa parten på grund av vinstdrivande intressen. Vi dömer som om vår historia vore fläckfri. Jag blir ju helt matt.