Det här är ingen dikt (jag kunde bara inte sova)
Rummet byter karaktär såhär om
kvällen, hotfulla klädhögar
ordredan stör mig på ett sätt den inte
gör om dagen när jag inte
är här utan artikulerar mig
igenom horder av ansikten
Jag har sparat dem på min hårddisk
den externa också för säkerhets skull
med extra backupkopior på det viktigaste
de fina leendena, dina händer
mina sönderältade minnesfragment
ifrån hus och lägenheter
jag inte satt min fot i
på fyra månader
snart
Försöker måla, det blir fult
Försöker sjunga, det låter förjävligt
Försöker tro, vem hindar mig?
Tusentals minspel jag aldrig
glömmer, såklart
omöjliga att radera från alla
förbannade lagringsutrymmen som
fyller hyllmeter efter hyllmeter
Fack efter fack av intravenöst lagrad information
under huden
Jag kommer ihåg din tröja som var alldeles för stor.
Men jag lånade den ändå.
Så länge jag skriver så finns jag
(upprepas tyst i mitt huvud *3)
så länge vi låtsas att det fungerar
är jag fri att hata (dig, dig, dig)
Min TV står avstängd, släpper inte in
världen i min privata sfär det
vet man ju hur det går. Jo jag tackar, bara
åtta handslag från presidenten, alltid.
Ni finns här allihop,
jag behöver ingen TV.
Jag behöver skrika. Som Ronjas vårskrik
fast i februari framför 30 gråa män i kostym.
Är det inte konstigt att vår tidsuppfattning är linjär
när vi kretsar i cirklar runt varandra och
alltid slutar upp precis som vi började.
Små. Jag har sparat för mycket
kläder på golvet, djuren kommer bita
hål i dem sa alltid min mamma till
mig Malen kommer, Malen kommer!
(Som Ryssen kommer man skrek när
man var liten)
fast jag brydde mig aldrig
om hålen.