Make something good

Jag är så kluven till bloggandet. Jag är så kluven till detta fenomen att släppa in en anonym läskrets i den mer eller mindre privata sfär man väljer att fläka ur sig. Saker som är viktiga skriver jag såklart inte här. Dem pratar man om med de få förtroendevalda som finns. Men det där andra, som varken är fågel eller fisk utan bara mittemellan. Det går att skriva, det är roligt att skriva om. Men varför ska jag skriva det? För min egen eller för andras skull? Att blogga är som att välja att odla en myt om dig själv kan det kännas som, jag hade kunnat framställa mig som vem jag ville. De som inte kände mig hade kunnat tro vad som helst - de som känner mig vet ju. Jag vet inte om vi bloggare bara bekräftelsehorar eller om det verkligen finns det där genuina intresset vi gärna vill få det att låta som.

Jag ser bloggar främst som en sak: inspiration. Främst gällande livsstil, kläder och ord, alltså hur de väljer att framställa sig. Det finns ingen finess med totalt oestetiska bloggar. Men inspirationen går lätt över till dyrkan eller avund. Ibland tänker jag att jag nog vore nöjdare om jag inte att med den där missvisande och entydiga bilden på människor som målar upp sina liv på ett sätt som får mitt eget att verka som risgrynsgröt.

Dessutom tänker jag att jag borde ägnat timmarna åt att skriva på någonting riktigt. För det är ju det jag vill, men inte orkar eller vågar. För det kan man ju misslyckas med. I en blogg kan man producera en bråkdel och få det att blomma upp till nästan vad som helst. Ska man skriva på riktigt krävs det så mycket mer. Så länge jag bloggar kan jag ju fortfarande låtsas.