Kåldolmar och kalsipper
De stackars ungdomar som inte uppfostrats med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper hade vi tänkt informera om proggrörelsen. Därför hade vi spelat in en egen film till samhällskunskapen. Eftersom vi haft så exceptionellt roligt under tiden vi spelat in den och tyckte att konceptet var oslagbart såg vi fram emot redovisningen med skräckblandad förtjusning. Skulle klassen skratta på rätt ställen? Svaret var att klassen inte skrattade alls. De förstod nog inte ens vad vi höll på med. Det enda de såg framför sig var förmodligen åtta kassa skådespelare iklädda 70-talskläder (se bild) som flummade om musik, politik, gröna vågen och hasch. Blandat med urflippade musikscener i Madeleines trädgård. Detta var så himla genant och samtidigt ofattbart komiskt att jag i ren nervositet fnissade mig igenom filmen tillsammans med min grupp. Vilket blev ännu mer pinsamt eftersom klassen antagligen trodde att vi skrattade åt allting vi tyckte man skulle skratta åt. Herre min skapare.
Jag tog som tur var en tre timmar lång fika med Blåsan efteråt som välbehövliga plåster på såren. Det har varit en uttröttande dag. Vad är det med folk och humor nu för tiden?
