Läs det baklänges med ett stetoskop riktat mot ditt eget hjärta
Söndagar är en livsstil. Adventsstjärnor och ljusstakar skickar sina hemliga morsesignaler i mörkret som jag tror på som en ren konspirationsteori. Vi måste fatta att vi behöver varandra mer. Därför. Tänker på det där extra hudlagret vi har på vissa ställen över kroppen, så mycket känsligare för beröring. Läpparna tillexempel. Jag tror det är en konspirationsteori det med. Vi är så trögfattade vi människor. Söndagar är en livsstil och första-advents-koman är enligt word inte ett ord, märkligt eftersom den slog till idag gånger femtiosju. Kännetecken; snurrighet, ögonlock som inte vill vara öppna och en något sentimental inställning, allmän mjäkighet. Första-advents-koman gör att jag inte orkar skriva ett hatbrev till västtrafik, räkna matte eller skriva på en svenskarecension. Det är nog, fulltankad hårddisk och sömngrus överallt. Första-advents-koman är ett hittills okänt begrepp som läkarna inte är särskilt väl införstådda med, inte föräldrar eller småsyskon heller. Därför går det inte att använda som vapen i vems-musik-som-ska-få-spelas-kampen och jag går förlorande ur striden med Trazan och Bananes låtar hånfullt ekande i bakgrunden.
Söndagar är en livsstil jag är fast besluten om att ändra på så fort sömngruset har lagt sig mer som bottenskrap i magsäcken. Stirrar ut genom fönstret. Försöker tyda signalerna men fattar inte ett jävla skit. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.
