Drömmen om att bli berömd
Jag vet inte vad du förväntat dig men nu är det så här. Att sängen är alldeles för bäddad och jag är för ekivok för att kunna gå dit. Anmälningsavgiften är betalad och jag sitter uppe och skriver sagor mitt i natten. Fast de har ingen substans, ingen mening. Berättar inget revolutionerande som inte sagts förut, uttrycker inga nya känslor. Det är bara ord. Orden handlar om lindanserskan som tycker att fallet är det intressanta. Hon som ligger i det stora uppfångningsnätet under linan och drömmer om att bli berömd. Linan handlar om livet och det är precis som på film när publikens ögon fixerar henne, de hoppas, hoppas på lyckliga slut. En ändstation med mottagare och pampig musik. Hon kisar mot taket, linan är svår att urskilja så här långt ifrån, tänk att fötterna har så lätt att hitta någonting som ögonen knappt kan se.
Blålila skuggor under ögonen. Hon är inte vacker, nej. Mer intressant att titta på. Ansiktet lite för avlångt, ögonen ovanligt tättsittande och höfterna pojkraka. Det stripiga håret döljs av en skickligt sydd peruk och höfterna bär en kjol med lager på lager av vitt tyll. Hon vet mycket väl vad det är publiken ser när de tittar på henne, hon kan höra dem hålla andan när hon går. Höra alla bankande hjärtan som ekolod ute i mörkret, spridda tjut eller skrik när hon vinglar till. Ibland låtsas hon tappa balansen för att få höra de kostymklädda männen dra efter andan […]
Du är bara ord för mig.
