Alla vill de väl någon gång hem
Grått, med en aning blått i sig. Du vet inte riktigt om det ska bli regn eller sol, och vinden i träden, två knoppar på en buske och hela famnen full av fåglar, eller kanske himlen och någon gång kommer de nog tillbaka. Alla vill de väl någon gång hem. Jag tänker på lägenheter, ingen lyx, bara kokplatta, säng, och aldrig i vägen mellan någon och någon annan. Tänker på vår. Mina fingertoppar blir blåa om jag sitter stilla mer än tjugo minuter. Ingen tid att sitta stilla. Rastlösheten som något som gror. Och mitt upp i allt tröttheten. Den ändlösa tröttheten som krockar med rastlösheten och gör mig spritt språngande galen.Ibland ser jag vardagen genom en kamera. Allt förvandlas till perfekta ljusförhållanden, vackra eller uttrycksfulla modeller och frysta ögonblick. Därför blir jag ofta frustrerad när jag fotograferar. I mitt huvud är allt så mycket vackrare än det blir på bild.
