Make something good

Låna mig din magsäck, dina morgontofflor, din skrattrynka.

Men en dag blir vi också gamla

Publicerad 2007-05-19 23:08:42 i Allmänt,

Tunn måne intill en stjärna, annars inget mer är soundtracket till Amelie från Montmartre och bilars bromsljus ute på vägen. Just hemkommen från farfars 75-års kalas där jag tillsammans med alla andra kusiner varit servitris. Vi hade kul som vanligt och satt och skrattade åt alla försupna jazzdiggande gubbar, och hälsade på släktingar från norrland och Stockholm som berättade om oss som små medans vi stod och log och nickade och försökte pussla ihop i hjärnan hur vi på någon konstig omväg kunde vara släkt med varandra. När maten och konverserandet var klart gick vi ner och satte oss och åt pizza, sen satte vi på ?bilar? inne i ett litet rum och knödde in hela kusinskaran från Carl 4 till Gustav 22 och pustade ut.

Nu ska jag sova istället för att panika över kommande vecka. Säger bara synd att jag jobbar hela dagen i morgon, och synd att jag glömt mina geografiböcker i skolan, synd att jag inte gjort någonting jag borde gjort eller sagt någonting jag borde ha sagt. Synd att det aldrig blir som man tänkt sig, men bra att det hyfsat ofta ordnar upp sig ändå. Ps. Min släkt äger. Ds.


Kommentarer

Postat av: J

Publicerad 2007-05-23 18:05:16

som svar på din fråga angående bilderna på min blogg så är det faktistk panorama inställning på elinas mobil. så mobilen gör jobbet :D

Postat av: J.Fh.

Publicerad 2007-05-23 19:42:11

Förlåt mig, jag är tvungen att skicka dig en dikt av Dan Andersson, som jag fick för mig att du skulle gilla, av någon anledning...
Jag har drömt...
Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände jag ber.
Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
om när all världen jag ser dansa och gunga,
och darra i dåraktigt rus.
Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,
över vildmark, som viskar vad i ensamheten hänt,
att alla vindar som kring tjärnlandet vina,
skulle lära mig att kväda vad jag känt.
Jag har drömt att en liten, liten kvinna
skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
och när allt som jag byggt måste brinna,
skulle följa mig i elddopets natt.
Jag har tänkt att alla jagande åren,
som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått
skulle lära mig en visa om våren,
som har bott hos mig och bländat mig och gått.
Jag har trott att alla stormarna, som rasat,
i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
jag skulle lära mig dess visor en gång.
Men se mitt solur mot middagen skrider,
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
när det ändlösa mörkret jag har sett?
Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
alla rosor, alla fasor till en levande ked,
som skall skälva som en rusig och glida
som en stråkton i dödsmörkret ned?
Fick för mig att den på något vis skulle vara i resonans med din oroliga själ... Om du gillar den, så skulle jag vara oerhört hedrad om du placerade en rad av den som rubrik på något blogginlägg i framtiden.
//John

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela