Make something good

På träningen landade jag rakt på bröstkorgen, så nu har jag svårt att andas. Andra knäcker näsben, bryter fingrar, får hjärnskakning och lite andra coola saker. Jag klumpar ner mig på bröstkorgen och låter som en kedjerökare när jag går och blir andfådd efter tre meter. Det är rätt ocoolt och gör ont utan att synas. Skippade bilden och satt nere hos Frida med en fryst banankaka på bröstet för att lindra det onda och försökte översätta Jennys uppsatsutdrag om flyktingpolitik och UNHCR som skulle vara ?inte så krånglig engelska?. Mamma mia. Det tog oss säkert två timmar totalt och när jag väl fattat vad det stod så fattade jag ändå inte själva poängen. Jag vet inte om jag är dum i huvudet eller som jag helt enkelt bara har för mycket där inne nu. Inte ens mammas samiska smycke som i själva verket är en lyckoamulett kunde hindra den här dagen ifrån att bli dålig.

Allting snurrar på, och jag vill vara skolklar och åka iväg ifrån internet, telefoner och tv. Jag vill isolera mig för att inte kunna sysselsätta mig med någonting hela iden. Får panik på att allting går så snabbt och effektivt och förenklat. Jag känner mig inte så himla effektiv och enkel som alla prylar lovar mig att jag ska bli bara jag använder dem. Jag blir inte coolare för att jag dricker coca cola och jag har inte fått fler kompisar trots att jag köpte en ny klänning som var jättefin. Damn it. Det känns som att hälften av alla jag känner ber mig sluta med handboll, men vad fan skulle jag sysselsätta mig med då? Datorer och mer plugg. Fan heller, jag knarkar muskler och snygga vader i stället.