Make something good

Jag gick och drömde, och vips stod jag där med spårvagnsspåret framför mig igen - den här gången med en vit rullgardin under högra armen - vad ska jag göra med mig själv? Orienteringen avklarad nu åtminstone. Vi kanade ner för dyblöta klipphällar, hängde i ljung och enbuskar, sprang genom kärr och sumpmark, upp för enorma berg, ner för läskiga branter, irrade omkring utan någon direkt riktning, sprang för livet och tog sex kontroller på två timmar och kom in för sent, så vi får ett poängavdrag. Jag ska erkänna en sak. Jag känner mig sällan så miserabel som jag gör när jag får en karta i handen, med en kompass är misslyckandet fullbordat. Fast jag ska lära mig, ska banne mig tvinga med Christina ut i skogen på mina självträningspass så ska hon få lära mig att orientera.

Gick hem ifrån orienteringen i skor som lät tjipp-tjipp och med blött upp till knäna. Orkade inte kolla upp spårvagnar så jag gick. Kom hem och drog av mig skorna som luktade träsk och såg att strumporna var helt bruna. Hoppade in i duschen och sprang sen som en galning till spårvagnen för att åka till pappas jobb och hämta kameran. Vi lunchade på en grekisk restaurang och gick förbi mitt fik för en kaffe. Far är rar.

Med hänvisning till förrförra inlägget är det självklart inte en system digitalkamera utan en digital systemkamera jag kanske ska köpa. OM ni möjligtvis undrat.