Make something good

som X suckande sa vid frukosten på mitt jobb häromdagen. Och jag håller med, det är jävligt svårt. Men det går och jag har kul på jobbet trots att jag lyckats välta ut en liter bajsbrun sås, en kantin med finhackade morötter, en kopp the (över min arbetskamrat), en halvliter maskindiskmedel och en kopp kallt kaffe inom loppet av tre dagar. Minglar runt bland dementa, förvirrade och roliga människor, snackar med morsor till handbollsproffs och kastar disktrasor i ansiktet på före detta bigbrotherdeltagare. Idag tog jag även intiativet till allsång i grupprummet och satte mig vid pianot. Jag harvade mig igenom första versen på idas sommarvisa, klinkade Kalle Johansson och någon annan miserabel trudelutt, sen skrattade vi så att vi grät och satte på Carola istället.

Dessutom säger X att jag är ?full i fan?, fast hon säger det på ett snällt sätt. Hon vägrade att spå mig i kort, jag var för ung sa hon, jag hoppas att hon glömt min ålder till nästa vecka. Jag vill inte bli gammal och sjuk, jag vill bli som morfar, en smal och smärt motionär på 87 utan krämpor. Länge leve morfar. Jag har en känsla av att han är av samma sega virke som mig och att han dessutom trots sina snart nittio år kommer att överleva oss allihopa.