Make something good

Även om stålmannen är död måste man våga fortsätta tro på hjältarna som bara dyker upp när man hänger där bakbunden upp och ner utan chans att kunna rädda sig själv. Som bräcklighetens poetik, vägen man skriver framför sig för att så småningom kunna gå på. Längtan. Ord. Som en skugga framför dina fötter och smala trådar som en möjlighet. Balans.

Elektroniska röster i bakgrunden, ihopsamlade från gårdagen, förmiddagen. Turist i sin egen hemstad, bland sina vänner och hemmiljö. Handboll fast fokus på något annat. Träning fast i syfte att komma en liten bit iväg från det som så lätt hänger sig som ett ofrivilligt släp i byxbenen. Gula postit-lappar som glöms bort, allt annat som inte glöms bort och en bristning ifrån att inte gå ut och bara springa.

Ska snart dra på mig löparbyxorna i alla fall, trotsa väder och skador. Fuck alla jävla skador jag alltid lyckas dra på mig så fort jag inte är förkyld eller har en självförtroendespärr i vägen. Sortera bort de neråtgående spiralerna och hjärnspökena, ersätta dem med fart. Och orden. Som ett kvitto på att det verkligen existerar. Annars så lätt att glömma.

Bild av Sally Mann