GLINSANDE, ein place millom seagrass och sol.
Papegojsus, som av vingar som fyller luften med liv. Med lite exotiska färger och humle klättrandes över årtionden av trötta ögon, kanske raka ryggar ändå? Var är hon, flickan jag såg liggandes och mumlandes lovande att aldrig göra slut, med en varm handflata lagd mot jorden. Var är den, den livshotande inre kärleken, de spända hälsenorna den jävlaranamman. Förmågan att skriva helt fel svar, sitta uppe hela nätterna och vänta på att brainstorma sönder varje liten mollekyl som kan tänkas vara i vägen för sömnen man ändå spar. Varför blir man så glad när man ser att andra är uppe, man kommer ju ändå at vara lika förbannat trött dagen efter, jävla myskohjärna att fungera. Vita kartor, uppspända som gigantiska paraboler, färdiga att rita på. Och jag ropar snart, ska bara hitta dig först i vimlet av folk. Jamen kom då, kom vi flyttar härifrån, till en plats där sånt som vi är flera.
