Make something good

Fortfarande kommer den där lyckokänslan i magen vid första anblicken av snö. Direkt associerar jag till pulka, snögubbar och thermobyxor. Problemet med att inte vara åtta är att man inte längre vaknar i tid för att hinna gå ut och göra någonting i snön, nu för tiden vaknar man i tid till att se det börja slaska. Men snö är fint, det blir ett annat ljus som kryper lite längre in än det vanliga, tillräckligt mycket för att man ska få en svagt spirande känsla av att det finns någonting efter det här, att livet fortsätter och hjärtat kommer att slå sig igenom den här vintern också. Förresten gillar jag vintern lite, dels eftersom jag fyller år och dels för att jag är en dagdrömmare. Under vintern får du lov att sluta dig i ditt skal, det är tillåtet att vara vinterdeppig, det är okay att föredra en kopp te i sällskap med sig själv än att gå ut.

När jag var på väg till jobbet regnade det, inte uppifrån som normalt regn utan underifrån, som om Göteborgs regnmoln ville vara lite originella och drog till med det bästa de kunde komma på. Om jag gräver riktigt djupt här kan jag faktiskt ändå känna lite glädje över att inte bo i Bergen där det häromdagen regnat 86 dagar i sträck. Upphetsande.

Skön stämning och lagom mycket folk, Oscar kom in i köket en stund och informerade mig om att jag enligt GP:s ranking jobbade på Göteborgs tredje bästa fik. Lätt att jag gör. Vi väljer musiken som ska spelas och alla har så sjukt bra musiksmak att hela dagen är ett långt diggande. Marika funderade på att göra någon form av undersökning på det fenomen att gästerna alltid kommer i klunga. Det kommer aldrig in en eller två i taget, när det väl kommer folk kommer det mängder vilket innebär att man under långa perioder är sysslolös för att under andra få jobba arslet av sig. Jag funderar själv på att göra en undersökning på vad det är som gör att så många kommer precis när jag tar lunchpaus varje gång.

Vi har fått nytt schema och det något fridlysta begreppet fritid har nu helt slutat att existera. Jag har alltid haft svårt att skilja på vad jag vill göra och vad jag hinner göra. Nu har det fuckat up sig och jag får ibland en känsla av att jag lever i något storts paralelluniversum bredvid för på något sätt får jag in saker som egentligen händer samtidigt. Jag ska lära er hur man gör när jag har utvecklat en fungerande teori på hur mitt liv fungerar. Fast egentligen ska jag nog börja sålla ut det där jag gör fast jag vet att jag borde göra något annat istället. Det har lätt att bli sådär konstigt annars för jag blir så jävla trött. Det flyger vita prickar i luften och liksom flimrar framför mina ögon. Är det normalt? Har vitapricksjukan även drabbat er någon gång?

Igår tror jag att det kom in en ängel, fast jag är inte säker, men det verkligen kändes så. Och det läskiga var att jag blev rädd, förfärligt rädd. Och när allt är tungt och svårt att andas tänker jag att det inte är konstigt att vi känner så ibland. Jag tänker att det är tyngden av de vingar som aldrig fick växa ut som ligger kvar, som en påminnelse om vad som finns bortom vår horisont. Och Gud tror jag inte finns, men änglar, kan man inte få tro på dem?