Make something good

Att ha fina vänner är lite som att vara kär, fast i mindre doser och hela tiden. Igår förgyllde Linda min eftermiddag. Vi satt ute på gården ett tag, på gungorna och snackade. Efter ett tag började jag må illa och stannade min gunga. Efter en liten stund såg jag Linda göra samma sak. Jag sa "jag känner mig åksjuk", "jag med" stönar Linda.
Vår storhetstid verkar vara förbi, den när vi gungade så högt att vi nästan slog runt och kunde hålla på i timmar med olika hopptävlingar mm. Nu blir vi groggy av några minuters stillsamt gung. Jaja, dags att lämna vidare till nästa generation. Efter kanske en timmes snack sa Linda lite försiktigt "Julia, jag har ingen känsel i mina tår". Vi gick in och drack the istället (fint med rosa hjärtan i jag fått av Linda tillsammans med två inramade bilder).

Jag har varit förkyld i snart två veckor nu. Varje morgon tänker jag "äntligen frisk" för att jag kan andas genom näsan. Sen reser jag mig upp och börjar gå. Och får världens hostattack och snorar och tänker att blir jag frisk till Mars har jag tur. Men nu ska jag inte tänka på sånt, för jag ska träffa Anna och sen min andra familj. Värsta lyxdagen.