Du tar inte slut, ma cheríe varken du, kosmos eller kärleken, det finns bara en gräns
Det handlar om självbevarelsedrift. Att inte bara gå upp utan också stanna kvar. Göra allt som ska göras, äta frukost, borsta tänderna, kliva på bussen och allt sånt där. Men också orka känna och uppleva saker under dagen. Kunna skratta åt något dåligt skämt, prata eller bara vara utan krav. Inte bara gå som en styrd robot och agera efter gårdagens mall, bussar och fasta tider hela tiden. Just nu känns det som att jag horar för ett måsteschema och en måstekvot som måste uppfyllas varje dag. Och det är bryt ihop och gå vidare tre gånger om dagen och sömmarna måste samlas ihop, utspridda över golvet bland kläder och oinslagna julklappar kväll efter kväll. Och allt är censurerat som inte är vackert. Allt är censurerat som inte är vackert. Därför måste man hitta det vackra även i det jobbiga. Egentligen är det väl bara ett tappat hjärtslag, en felaktig rytm som smugit sig in. Men ändå.Rubrik ifrån moscow på sockerdricka
