Look after me
Jag har tränat sju dagar i rad, mitt internet har krånglar och jag har snart läst ut en över 800 sidor lång bok om Marilyn Monroe. Det är varmt, jag äter dåligt och målarfärgen i mitt rum, livet eller tanken på att snart börja skolan gör mig snurrig. Ångrade mig tusen gånger igår att jag inte bokade biljett i tid till way out west. Särskilt när jag och A stod ute i sommarregnet under eken och lyssnade på Ola Salo som sjöng ut sitt hjärta till en helt galen publik. Vi gick vidare och köpte godis på ICA i regnet och allt kändes fint och lite vemodigt. Vet inte varför, det bara känns så ibland och jag somnade innan klockan elva i O:s rum.
Idag har jag bråkat och lipat och skickat sms som ingen svarat på. Jag har lyssnat på jagärolyckligtkär-musik fastän jag inte är olyckligt kär och svurit över internet som varit paj i en vecka. Det är en sån dag när alla mail man får är skräppost. En sån dag man är ful, hatar sin familj och inte alls har lust att göra det som är bäst för en. Som att packa en väska sätta sig på ett tåg och åka till ett ställe med mjuk sand man kan sila mellan tårna med natt utan tjocktröja och hundra gratisnätter kvar innan man måste passa en tid.
