Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att vi kan
Handboll ger lika mycket ångest som den tar, fast eftersom jag blir vältränad på köpet så måste det ju ändå läggs på pluskontot. Innan träningen igår började jag tänka på hur jag inte orkade det här, efter fyra dagar med stenhård träning och ben som känns som två cementklumpar är man inte så upplagd för milen i Skatås. Men jag sprang, fort till och med, och även om jag tänkte lägga mig ner och dö på flera ställen så klarade jag det. Undertiden jag sprang förbannade jag mig själv för att jag över huvud taget höll på med sån skit, jag bestämde mig för att lägga av med all form av fysisk träning och bara ligga i soffan resten av mitt liv men eftersom jag sprang med Karin kunde jag ju inte ge mig. Efter 7 km var jag övertygad om att jag inte skulle orka en meter till, efter 8 km hade jag spytt om det inte var så att det kommit en ganska lång nedförsbacke, efter 9 km hade jag definitivt inte fortsatt om jag kommit ihåg uppförsbacken i slutet, efter 10 km skrek vi av glädje över att ha kommit in på 57 minuter och sen la jag mig ner på marken. Och jag dog inte, men nästan.Hampus fyllde 9 år igår, hittade den finaste handdockan jag någonsin sett på designtorget som han fick. Idag ska Carl komma hit och sova hos mig eftersom jag råkade lova det någon gång för länge sedan. Vi ska på sjuårskalas, gå i Slottsskogen, pussla, äta tacos och se på film. Fast jag ska plugga först eftersom jag är så dum i huvudet att jag inte går på de tre sista lektionerna i NK innan ett prov och inte räknar matte fast att jag inte förstår någonting. Sen ska jag ut och springa. Fast jag får nog hyra en rollator först. Dessutom måste jag köpa öronproppar, för Carl låter som en traktor när han sover.
Bild från Svenska handbollsförbundet
