Efter slask och is och snö fanns plötsligt något att leva för..
Dagen startar med ett blygsamt hopp om vidare existens, min hals börjar fungera mer normalt och jag kan vandra omkrig mer än fyra minuter utan att bli snurrig. Jag övervägde inte ens att trava iväg i ösregnet till stan för att kolla på kortegen i går, fick lite pepp av Jenny för det i morse, kändes bra. Nu är det inte ens en månad kvar tills hon, jag och Elin åker till Spanien.När himlen är vit har världen en annan akustik, allting blir ligsom lite mer dämpat, och alla verkar gå in lite längre i sig själva. Ingens ögon kan färgas blåa av himlen och folk kisar upp mot den plats de vet att de alla ska till någon gång.
Kläder ligger utspridda över hela golvet, blandat med diverse prylar som jag ska ha i morgon. Jag är inte så mycket för det här med organiserad packning. I morgon är det resa mot Polen, hoppas att jag inte ska bli sjukare nu, det är tilräckligt jobbigt som det är. Sex dygn med vår klass är nog mer än vad de flesta klarar av.
