Att förlora kollen och vara sansad.
Står nere i valvet där vi bankar våra pengar efter varje arbetsdag, när jag skall slå in koden för att redovisa min summa är det bara blankt. Jag har glömt bort min kod. Prövar ungefär 14 olika innan jag ger upp och ringer min arbetsledare. Han suckar och letar fram den på datorn. Jag har haft samma kod i tre år och hade senast använt den 2 timmar tidigare. Kommer hem och försöker öppna ytterdörren genom att blippa mitt personalkort mot ringklockan. Vi har slått all-time-high och jag önskar inget hellre än att kunna sova och slippa drömma om de flygande elefanterna eller olika glassorter.
Peppad inför Krokstrand på torsdag. Har inte hämtat ut biljett, fixat sovsäck eller packat. Sätter all min tilltro till bra väder och att Maddo kollat bussar och vet hur man liksom gör med allt. Har ännu inte fått bort mitt söndagspass och börjar jobba om 12 timmar igen. Ack denna ungdom. Fick i alla fall sagt hejdå till Rob och Heather som nu återvänder till England. Kanske ses vi igen om några månader. Kanske inte.
Med blommig thermos, plånbok, väska och klänning känner jag mig rustad för ytterligare strid. Allting är så omöjligt att förstå och kontrollera att jag blir alldeles lugn - det spelar ingen roll. Nu kör vi bara.
