Make something good

Handboll ger lika mycket ångest som den tar, fast eftersom jag blir vältränad på köpet så måste det ju ändå läggs på pluskontot. Innan träningen igår började jag tänka på hur jag inte orkade det här, efter fyra dagar med stenhård träning och ben som känns som två cementklumpar är man inte så upplagd för milen i Skatås. Men jag sprang, fort till och med, och även om jag tänkte lägga mig ner och dö på flera ställen så klarade jag det. Undertiden jag sprang förbannade jag mig själv för att jag över huvud taget höll på med sån skit, jag bestämde mig för att lägga av med all form av fysisk träning och bara ligga i soffan resten av mitt liv men eftersom jag sprang med Karin kunde jag ju inte ge mig. Efter 7 km var jag övertygad om att jag inte skulle orka en meter till, efter 8 km hade jag spytt om det inte var så att det kommit en ganska lång nedförsbacke, efter 9 km hade jag definitivt inte fortsatt om jag kommit ihåg uppförsbacken i slutet, efter 10 km skrek vi av glädje över att ha kommit in på 57 minuter och sen la jag mig ner på marken. Och jag dog inte, men nästan.
 
Hampus fyllde 9 år igår, hittade den finaste handdockan jag någonsin sett på designtorget som han fick. Idag ska Carl komma hit och sova hos mig eftersom jag råkade lova det någon gång för länge sedan. Vi ska på sjuårskalas, gå i Slottsskogen, pussla, äta tacos och se på film. Fast jag ska plugga först eftersom jag är så dum i huvudet att jag inte går på de tre sista lektionerna i NK innan ett prov och inte räknar matte fast att jag inte förstår någonting. Sen ska jag ut och springa. Fast jag får nog hyra en rollator först. Dessutom måste jag köpa öronproppar, för Carl låter som en traktor när han sover.

Bild från Svenska handbollsförbundet

Det är kisljus ute, jag har just avslutat ett tre timmar långt filmmaraton av Mäklarna och kan inte bestämma mig för om jag ska gå på träningen i kväll eller är för sjuk. Jag är nog egentligen inte sjuk, det är bara att jag inte kan hålla ögonen öppna och hjärnan kan inte lägga ihop två och två. Det tog mig femton minuter innan jag kunde förmå mig till att lyfta handen, vrida mig åt höger och stänga av radion som stod på för att jag skulle vakna. M ringde från sjukhuset. Folk ringer och vill ha gamla lägenheten och fattar inte att jag inte är ägaren, jag pratade med en överentusiastisk kvinna ifrån Malmö i tio minuter som ville göra upp pris och inflytt med mig på studs.

Tittar på kort ifrån Spanien. Det är nästan ett år sedan nu. Det är roligt att se sådär i efterhand vad det är man tänker på mest ifrån en resa. Ifrån Spanien tänker jag först på den långa vägen vi gick ifrån där vi bodde till stranden med supervarm sand och små runda stenar, alla färgsprakande blommor, cocosglass, Tito och färska fikon i ösregn på en marknad i Benidorm. Jag hoppas att det blir en resa i sommar med. Mitt knark är nya vyer, perspektiv och saker som är viktiga utan att kunna läggas på hög.

Bild tagen av Jenny, flyget på väg till Spanien

Den här dagen började så som jag önskar att alla dagar skulle börja. Jag går upp och inser att jag har bokat in sjukgymnasten fel tid, jag har bokat en timme senare än jag trott. Det innebär att jag kan gå tillbaka till min säng och krypa ner för att ligga och halvsova i nästan en timme till. Sen svänger jag förbi Jenny på Nordstan och gör ett lukttest innan jag hasar mig iväg till matten. Det visar sig att läraren inte är där och att vi haft en vikarie lektionen innan också, så jag slipper tänka på att jag glömt lämna in en ledighetslapp. Det är kallt men mitt i allt ruggigt aprilväder får jag den första riktiga sommarkänslan när den där speciella lukten av regn mot lite varm asfalt helt plötsligt finns där. Dagen är vanlig men sätts på paus strax efter kl. 2 i LM:s stentrapphus som fylldes av röster som letade sig in som ljuset genom fönstret och sicksackade sig fram för att lägga sig som något varmt i magen. Tiden stod precis som alla elever still och det var så vackert att jag hade kunnat gråta.

Och om vi stänger av här en stund. Stället fram stekta bananer och glass istället för franska verb. Om det kan komma någon med stormsteg och lugn och rycka allt ur händerna och säga nämen fy skäms, sånt ska du inte syssla med. Franska verb är ingenting för torsdagar och Sapfo kan vänta till en annan dag, allting kan vänta på oss idag.

Det regnar på ett gratiskort som delas ut i Peking samma dag som du berättar för mig att det nog inte är någon ide att rädda världen. Jag säger utvecklingsstörda barn i Rumänien och du pratar om men för livet, om svarta hål och att sånt inte är något för sjuttonåriga fågelhjärtan. Jag vet som vanligt ingenting. Integritet och dynamit är samma sak för mig, och snart börjar det regna.

Det är så skönt när man överraskar sig själv med oanade talanger, som att få alla rätt på ett datorkunskapsprov i excel till exempel. Skönt att vara kvar efter skolan med Fanny, äta cheeseburgare och vara ineffektiv utan stressklump i magen. Flicka med pärlörhänge kommer nog aldrig blir mer än halvklar, precis som jag.

När du står inne på ett kolsvart badrum, tänder lampan och blinkar till i det knivskarpa lysrörsljuset för att mötas av en zoombi fast i ett super-mini format och efter några sekunder inse att det faktiskt är du som står på andra sidan spegeln också. När du försöker se dig själv med någon annans ögon samtidigt som du hör bråket om disken som hållt på i snart tjugo minuter fram och tilbaka. När du läser någonting som känns så jävla träffande att du bara vill ringa upp personen som skrivit det för att säga att ja, jag med och skrika ut hjärtat. När du vill både gråta och skratta för att du inte riktigt vet om du ska ta dig själv på för stort eller för litet allvar. När det kryper under skinnet och den där låten råkar vara på just då, ja precis just den. När det inte spelar någon roll om det är ekonomiprov i morgon eller att järntorget är fullt av vackra rosa körsbärsträd och melodi club skriker, allting skriker att fever fever leave my heart alone.

O och M har suttit i tio minuter och dragit lines ifrån mäklarna vid kvällsmaten, mamma säger att dem är autister och jag skrattar så jag gråter. Fördelar med storfamilj finns det gott om man bara letar lite. Jobbat och önskat mig ut när jag sett alla människor på uteserveringen sitta i tshirt i säkert 25 gradig värme. Men med tanke på hur mycket jag är inne sjunker ju risken för hudcancer avsevärt. Och det är ju bra.

Runt trädet utanför mitt fönster växet ett annat träd som har börjat få hysteriskt gröna blad som försiktigt börjat veckla ut sig. (Se bilden upp till vänster) Det är nu det är som finast, innan de blivit jättestora, matta och bruna i kanterna. Jag gillar när de fortfarande är på väg framåt. Fast inte för fort framåt. Just nu hade jag velat att saker gick lite långsammare. Våren ska inte upplevas innifrån ett fönster. Jag vill ut. Lördag med fotokurs av R och kvällsbesök av L och plugg på Ekonomi.

Dialogen höll fortfarande på när jag gick ifrån bordet, det sista jag hörde innan jag gick in på rummet var; hallå Nisse pisse päronpung, nu får du ta och packa ihop ditt sågspån och dina lösa skruvar i huvudet. Over and out.

Satt i solen på lejontrappan för andra dagen i rad, igår med Jenny och Erik och åt falafel, idag med tjejerna från klassen och åt sesamkakor och sharonfrukt. Så ovanligt att bara kunna hänga utan att behöva springa till träning eller hem och plugga. Hittade min motsvarighet till Dorothys röda skor (som hon får av den goda fen innan hon börjar följa den gula vägen mot Oz) igår på miss ragtime. Det är lycka och vår. Jag gör alltid så misslyckade skoköp annars.

Hade tänkt att ta tag i min tråkiga-saker-att-göra-lista som växt något bedrövligt de senaste dagarna och inefattar allt ifrån igentagen skolktid och kommande prov till avbokning av saker jag lovat för mycket. Eller så hade jag tänkt göra någonting annat. Som att lyssna på Erykha Badu och dricka the till exempel.

Hade just lutat mig tillbaka och nöjt konstaterat att det faktiskt inte var så himla svårt med datorkunskap när jag upptäckte att jag glömt bort två kapitel. Oh yeah! Så nu känner jag mig med ens mycket mycket sjukare och har bestämt mig för att satsa på bibelkunskapen i stället. Somnade med öppet fönster och vaknade i ett bedrövligt skick i morse, halade mig upp ur sängen och glömde bort att jag hade sovmorgon så jag gick till skolan. Känns som att jag hade kunnat välja en bättre morgon att glömma det på när jag inte haft dunkadunka ont i huvudet och snor överallt. Fast nu är det lite varmt igen ute och små små knoppar sitter på busken utanför vårat köksfönster.

Det kändes helt okay att gå och träna de små eftersom jag vet att det bara är två gånger kvar innan det är slut. Dessutom är det lyx att få träffa Linda bara sådär mitt i veckan då och då. Hon borde få någon form av Nobelpris eller hedersmedalj. Skulle jag ge henne en skulle den vara stor, rosa och ätbar och mitt på den skulle det stå i snirkliga guldbokstäver ?Hallis is the shit?. Sen skulle Linn ha en medalj också, men det är en annan historia.

Eftersom jag hade tänkt att sluta sno mina bilder hela tiden så hoppas jag att ni har märkt att de senaste gångerna har jag tagit korten själv. Den här gången blev det en halvful på en påsklilja. Det var det enda som matchade dagen. Gult är fult.

Eftersom jag numera bor i samma lägenhet som han som är som hämtad ur High fidelity så ska jag bli ett musikgeni. Jag har fått kurs ett i klassisk. Nu väntar kurs två och jag ska nog undvika att nämna för M att jag fortfarande ligger på den nivån att jag inte kommer ihåg vad snubben heter som sitter uppklistrad på våran dörr. Var på stan med Lina och såg som vanligt ut som en påse nötter medans hon gick där och var city-chick. Hittade sötaste skorna på secondhand och eftersom miss ragtime var stängt tillät jag mig själv att gå in på H&M och gå därifrån 270 kr fattigare och ett par jeansshorts och ett linne rikare. Lina som är shopoholic var ett bra stöd idag. Vi gick hem till henne och pluggade och åt gulashsoppa tills pappa ringde hem och grymtade att jag minsan hade varit så stressad i morse över allt jag inte hunnit plugga. Gick hem för att plugga excel. Att plugga excel är som att långsamt suga ur all livsglädje och positiv energi som funnits lagrad sen flera år tillbaka. Datorkunskap är nog det tråkigaste ämne jag någonsin läst under min snart tioåriga tid i skolbänken. I´ve got ants in my pants.

Varje gång jag tar på mig min lillebrors kläder får jag komplimanger, han i sin tur är skiträdd för att någon av hans kompisar ska se att hans syrra lånar hans kläder och förbjuder mig att vistas i närheten av var dem skulle kunna befinna sig. Jag ska göda honom med påskgodis så att han växer ur sina snygga leejeans så jag kan få dem också. Gick hem ifrån jobbet i snöyra och tygjacka. Kändes lite passé med vinter så jag bestämde mig för att skita i snön och sjöng med i alla töntiga poplåtar jag hade knött in på min mp3 för att orka jogga och skuttade över övergångsstället så att en bilist höll på att vrida nacken av sig.

Om jag någon gång har tyckt att det är krångligt att förklara alla borsor och mammor och pappor och hur jag hör ihop med vem så är det ingenting om man jämför med Marika. Så det så. Känns skönt att inte umgås av kristna kärnfamiljer hela tiden utan få lite omväxling också. Ytterst lite folk på fiket idag. Skönt. Tänkte gå raka vägen hem och plugga efter jobbet, men hamnade efter en tramsig följa-John lek med mina småbröder här. Laddar ner Erykha Badu, längtar efter riktigt bra musik. Det var längesedan jag lyssnade på någon och fick den där hisnande wow-känslan man får när man vet att någonting är riktigt riktigt bra. Söker i spegeln efter magiska drag.

Folk säger jag färgar håret för ofta. Jag säger fuck you. Morotsrött var snyggt men jag vill ha omväxling och vi har passerat tiden med hårfärg då alla måste ha en och samma hela tiden. Övergångar är svåra men när jag ska tänka på någonting jag tycker om tänker jag på lukten och känslan man får av att gå barfota på solvarmt trägolv. Orden skriver av sig så fort jag fått ner dem, Loke sjunger och någon gång ska jag tapetsera en hel vägg med låt numer tre.

Påskafton på Donsö med en lillebror som en påklistrad svans, frisk luft och alldeles för mycket godis. Vind och avstängd mobil. Så jävla svårt att sova i går. Och det är nu jag inte ska skriva någonting för att inte lägga upp någonting jag ångrar. Med en ångestklump i magen och inte alls sådär jävla cool som hon som dansar onykter utan mer som hon som ligger vaken en söndagsnatt och undrar vad fan allt ska vara bra för. Det blir alltid natt igen. Och du sover sked med prestationsmonstret som viskar det du inte vill komma ihåg. Och det är tyst, så tyst när alla sover utom du.

Sitter med nerdragna persienner i fulbyxor och ulltofflor, bloggar och lyssnar på Belle and Sebastian i väntan på att någon ska vakna och vilja gå och fika med mig. Bibelkunskapsprovet ligger som en suddig halvmåne strax till höger i mitt synfält och skaver. Gamla testamentet är inte direkt vad jag går igång på en ledig torsdagsmorgon. På tal om ledighet skulle jag vilja ha mindre lov och istället mer överraskningsledigt inklämt lite här och där. När man är ledig en hel vecka blir det en sån press att man ska göra någonting och vara aktiv och träffa aaaalllaa sina kompisar. Det slutar i nio fall av tio med halsfluss eller att jag tillbringar hela lovet själv i ren anti-kampanj mot mina egna krav.

Mamma har köpt snygga rullgardiner till hela lägenheten och fula till mig för att de var slut i min storlek så nu är jag grinig och har inte lust att sätta upp några rullgardiner över huvud taget. I och för sig är det bra, för då kommer jag inte att kunna sova till längre än klockan nio en enda morgon.

Robban har lånat mig sin kamera så jag hade tänkt att någon kunde komma hit och bli fotograferad. Men eftersom alla sover så jäkla länge får jag väl fota sälarna i Slottsskogen och sen traska ner till Haga och sätta mig med min bibel och plugga på något café istället. Ni kan ju komma dit sen istället, jag lär sitta kvar när ni har vaknat med.

Går upp klockan nio eftersom jag tror att klockan är minst elva på grund av solen som lyser hysteriskt igenom mina fönsterrutor med trasiga persienner. Pysslar ihop ett par springvänliga låtar till min mp3 och kliver sedan ut från huset och rakt in i Slottsskogen för en joggingtur. Springer hit och dit men ganska långt bort. Kommer hem och blir liggandes innanför dörren i fem minuter innan jag orkar resa mig upp. Hävdar att det är min kropp som lagt av och inte min kondition som inte räcker till för mamma som lite då och då kollar på mig för att se att jag andas. Varför ska det finnas så jävla många saker man kan bli bättre i? Jag har som vanligt lovat och bundit mig vid 36 saker mer än jag orkar. Jag hatar att göra folk besvikna genom att säga nej, fast jag hatar ännu mer att oavsett hur mycket jag jobbar kan jag ändå inte andas ut eftersom det bara kommer mer, och mer, hela tiden.

Vill träffa alla mina vänner. Men jag kommer inte längre än till köket eller ut en liten bit innan jag bara inte orkar och måste lägga mig ner i min 1,20 säng och stirra i taket i flera minuter innan jag orkar resa mig igen. Vad ska man göra med en ork som inte finns och vad ska man med en 1.20 säng när man inte har någon att dela den med?

Bilden togs igår i trädgården

Ulltofflor gör att man kan sitta på balkongen trots att solen är klädd i ett lätt dis och håller på att gå ner bakom husen, nya hus, fast samma himmel och fåglar istället för betong när man blickar framåt. Helt slut idag, känns som att dagen har runnit ut i sanden till ingenting trots att jag varit uppe sen klockan åtta, handlat mat, klippt mig och haft Eva och Sofia på besök.

Mitt rum har börjat komma i ordning, fast det står fyra banankartonger kvar med saker som jag varken vill kasta eller ha kvar. Dessutom finns det inga förvaringsutrymmen kvar över huvud taget utan bara en längtan om ett iordningställt rum som ser ut ungefär som nu fast städat och utan aprikosfärgade tapeter.