Make something good

Jag ska sluta dricka kaffe, jag tror inte min kropp är konstruerad för det, nu går jag tillbaka till thé i stället. Konstig känsla att vara uppe i varv och helt stirrig, trots att jag inte sovit mycket, jobbat en hel dag och är skittrött. Mot alla odds vad det den här söndagen (som jag trodde skulle bli värst) som räddade hela den här katastrofala helgen, tack vare mina underbara arbetskamrater C och L. Även fått klart mitt bildarbete, det var lite taktiskt att ta hem det eftersom jag genom att vara klar med det inte behöver må lika dåligt över att jag inte har öppnat mina franskaböcker (jag som skulle kunna tala flytande efter trean!?)

Min bästaste lillebror har hängt efter mig som en trasslig svans och överröst mig med bra saker och positiv energi hela kvällen. Jag är så fett imponerad av hans sätt att förhålla sig till saker och ting, jag ska bli mer som honom när jag blir stor. Tillsammans med honom är jag hur bra som helst.

Sitter och kollar på mitt bildarbete och undrar varför det inte gör sig självt, har varit totalt avtrubbad ifrån omvärlden hela morgonen. Stukade foten i går efter tio minuters träning och i kombination med att inte ha tränat på flera veckor och få höra att laget antagligen drar sig ur serien plus att ha bangat på geografiprovet blev det bara för mycket. Ingenting har kunnat få mig på bra humör och jag har inte en aning om hur jag ska kunna stå upp och jobba sju timmar i sträck i morgon med min miffofot som bara gör ont. Det hade inte varit så illa om jag inte redan stukat den 32 gånger och dragit ut det jävla ledbandet. Ett halvårs tejpning och vinglandes på en vippbräda ger mig rysningar, jag var liksom färdig med det, det tillhörde ett av mina för evigt avslutade kapitel, trodde jag.

Varför är det alltid dem som redan har drabbats för massor av skit som har otur att råka ut för mer? M fick sitt konto länsat igår. Precis när lönen kommit in så var det någon som gått in och snott rubbet. Varför kan de inte sno ifrån någon rik snubbe som kan bli lite upprörd och sen gå till sitt för-säkerhets-skull-konto och ta ut pengar och fortsätta handla sina märkesprylar. Varför drabbar det dem som har en skitlön och får handla mat på krita? Jag blir så förbannad, för det är så jävla meningslöst och orättvist.

Jag gillar kaos, så länge jag inte är allt för involverad i det själv. Snökaos är ganska lagom. Det är galet att bussarna aldrig lär sig, jamenar det snöar ju minst två gånger om året så varför blir det trafikstockning varenda jäkla gång? Väntade på bussen 40 minuter i morse, det var snorkallt. Men det är lite kul också, för sånt här väder får svenskar som annars är så rädda för att ta kontakt med okända människor att faktiskt prata med varandra. Någon slänger ur sig någonting om vädret och sen är små samtal igång. Ganska betydelselösa men tillräckliga för att man ska få en bra start på dagen. Kom in på bussen, och alla såg lika asförbannade och stelfrusna ut som jag kände mig. Jag kunde inte hålla mig förs skratt utan började fnissa, en tant såg mig och började fnissa hon med. Sånt är roligt, så det blev ändå en sjukt bra start på dagen (fast mina tår har inte riktigt tinat upp än).

Snö är hur fint som helst. Jag får lyckokänslor varje gång. Jag Lyssnade på Belle and Sebastian på väg hem från bussen (som jag fått vänta på i drygt 40 minuter på hemvägen också) och hoppade i alla djupa snödrivor jag såg och fick snö i skorna. Mitt vanliga spring i benen kom tillbaka idag, jag har saknat det i flera veckor och i morgon SKA jag träna!

Mamma har köpt semlor. Jag tycker inte ens om semla, men det var så sött av henne att jag inte kan med att säga nej, att semledagen var igår har mindre betydelse. Fikade med mormor på lunchrasten, första gången jag går en eftermiddag i skolan utan totalt blodsockerfall, mormor borde flytta till Göteborg och gå och fika med mig lite oftare på onsdagar.

Idag hände det som inte fick hända. Jag tappade en bricka med disk. Det sa bomkrachbonk och sen blev det tyst, förfärligt pinsamt tyst eftersom alla slutade äta och kollade på mig i stället. Genom ett under var det bara en av tallrikarna som gick sönder. Jag gick på tå och tog typ pyttelite disk åt gången resten av dagen och tänkte att jag skulle få sparken. Sen berättade Marika om när hon var 14 och tappade en hel back med glas på Columbus. Då kändes det lite bättre. Gjorde hyfsat gott kaffe för första gången idag, kände mig som värsta proffset även om det smakar rävgift jämfört med det andras.

Förutom krasch incidenten var det en bra dag. Jag ångrar bara att jag inte gav min semla till narkomanen på Markland. Hade han inte pratat för sig själv och viftat så frenetiskt med armarna hade jag gått fram. Nu blev jag lite feg och åt upp den själv i stället. Sånt händer.

Jag gick i trean när jag fick skivan av Stefan, han var allt som ingen annan var på skolan och alla tyckte han var knäpp utan jag. Han var bara kvar en termin, men jag blev glad när jag hittade skivan härom dagen. Hela skivan är full av gamla Kentlåtar och om jag inte kunnat prata hade jag nog klarat mig genom att bara skriva ner citat av dem. Ett tag var hela mitt liv en lång omskriven Kentlåt och jag förmedlade allt jag ville genom deras citat.

Jag undrar hur mycket snor en människa egentligen kan producera. Jag tycker att det borde ta slut snart, jag har varit förkyld i två veckor för sjutton. På måndag börjar jag träna oavsett hur jag mår, kan inte hjälpas, jag blir sinnessjuk om jag inte får spela handboll snart. Jag ligger fem sidor efter i matten och har en bildinlämning att göra. När jag tränar har jag lite eld i röven och inser att jag måste plugga nu om det ska bli gjort, nu kan jag skjuta upp det hur länge som helst. Inte bra, någon som vill komma hit och stå och vakta mig med en piska så att jag inte sätter mig och bloggar så fort jag får tid över...

Ikväll kommer lite folk hit. Typ 1/3 av alla jag bjöd, men det är bra för då kan vi äta tre portioner var utan att oroa oss för att det ska räcka. Dessutom är det ju mest synd om dem som inte kommer som missar mina enchiladas, min utsökta tomatsallad, fruktallad (med goda frukter och inte dagismojs med äpple och banan)och vit chokladkaka. C´est la vie!

Jag har bosatt mig i min röda funktionströja, den är klarröd och matchar enligt mig till allting eftersom jag inte vill släppa den ur sikte. Shoppade på H & M igår och känner mig nu ond på grund av att jag vet att jag egentligen inte behövde de där kläderna och hade lovat mig själv att köpa mer second hand. Men Anna, som har tydliga tecken på grovt missbruk av klädinköp, lugnade mig igår för att sedan gå in på någonting om giftig bomull (allt i min kasse var av bomull).

När jag åkte buss in till stan i förmiddags och svängde in på avenyn kom jag att tänka på när vi ritade teckningar i trean med motiv ifrån Göteborg. När jag skulle välja (typ sist på klasslistan) var alla roliga motiv slut. Jag fick som uppgift att måla Poseidon. Jag började kallsvettas och insåg med fasa vilken terror det här skulle bli. Jag skulle måla Poseidon. Poseidon har en snopp. Det var en del tjafs om den här bilden, som jag totalvägrade måla, men det slutade som vanligt med att fröken hade rätt och jag var tvungen att sätta mig och måla den där förbannade bilden. Jag tror jag har kvar den fortfarande. Jag kommer ihåg hur jag försökte göra snoppen så liten som möjligt så att ingen skulle reta mig. Så Poseidon borde plockas bort, för att skona alla stackars lågstadiekladdare från psykisk terror, jag ska skriva till Reinfeldt.

Handlade mat till i morgon efter att ha fikat med Johanna på Wanselius. Jag älskar mataffärer, i alla fall när det inte är jag som betalar maten. Jag gick och drog så länge att jag insåg att jag höll på att missa bussen, så jag ställde mig snabbt i kön. Kön var kort. Jag menar verkligen kort. Men tanten i kassan hade något sorts tix för sig, så hon svingade handen i en flaxig rörelse (på exakt samma sätt) innan hon tryckte in någonting på kassaapparaten eller vägde en grönsak, varje gång. Hade jag inte haft bråttom hade jag fnissat ihjäl mig. Nu blev jag bara purken. Efter en evighet har jag betalat och packat in maten och kutar mot min buss som jag ser glida iväg mitt framför ögonen på mig. Jag är så hungrig att jag inte orkar bli mer arg och plockar i stället upp den vita blockchokladen jag ska ha till efterrätt och smakar lite. Sen smakar jag lite till och inser att jag nog ändå måste köpa en ny eftersom jag ätit så mycket, så jag äter lite till. Vad händer, jag gillar inte ens vit choklad, särskilt inte vit blockchoklad, det är liksom helt emot mina principer. Men jag är inte färdig, mitt totala fall kommer en minut senare utanför pressbyrån när jag hör Mc Donalds reklam som får mig att förstå att jag inte kan klara mig utan deras nya wopper-kräks burger. Mina ben rör sig utan att ha rådfrågat med mig, och innan jag ens hinner fundera över om det jag håller på med är moraliskt försvarbart står jag där med en cheeseburgare i handen. Jag sätter mig vid ett bord och känner mig som en sån man tycker synd om när man går förbi och tittar in, käkar upp fort innan jag träffar någon och skyndar mig mot bussen. Jag slutar aldrig att förundras över mig själv.

---

Fotot är taget av Linda på Askimsbadet en kall och blåsig dag och är en liten del i hennes otroligt fina fotoarbete. Hade velat lägga upp alla 200 bilder jag har på datorn för de är så sjukt snygga, men ni får nöja er med den här så länge.

Kolla på: Little miss sunshine, jag skrattade och grät, och skrattade och grät, hela filmen. Det handlar om en familj som är ungefär lika dysfunktionell som min. Hela familjen åker på roadtrip genom USA för att dottern ska vara med i en skönhetstävling. Finns vissa likheter mellan den resan och vår bilning till Frankrike för två somrar sedan. Ni behöver inte ha varit med där, ni kommer garva ihjäl er ändå!

Att ha fina vänner är lite som att vara kär, fast i mindre doser och hela tiden. Igår förgyllde Linda min eftermiddag. Vi satt ute på gården ett tag, på gungorna och snackade. Efter ett tag började jag må illa och stannade min gunga. Efter en liten stund såg jag Linda göra samma sak. Jag sa "jag känner mig åksjuk", "jag med" stönar Linda.
Vår storhetstid verkar vara förbi, den när vi gungade så högt att vi nästan slog runt och kunde hålla på i timmar med olika hopptävlingar mm. Nu blir vi groggy av några minuters stillsamt gung. Jaja, dags att lämna vidare till nästa generation. Efter kanske en timmes snack sa Linda lite försiktigt "Julia, jag har ingen känsel i mina tår". Vi gick in och drack the istället (fint med rosa hjärtan i jag fått av Linda tillsammans med två inramade bilder).

Jag har varit förkyld i snart två veckor nu. Varje morgon tänker jag "äntligen frisk" för att jag kan andas genom näsan. Sen reser jag mig upp och börjar gå. Och får världens hostattack och snorar och tänker att blir jag frisk till Mars har jag tur. Men nu ska jag inte tänka på sånt, för jag ska träffa Anna och sen min andra familj. Värsta lyxdagen.

Solen trotsar mina nerdragna persienner och lämnar märken på mitt skrivbord, lyser över tulpanerna som i brist på vatten eller av ren vördnad böjer sina kronblad ända ner till skrivbordet, ner över mina högar av kollegieblock, böcker och smågrejer som ligger utspridda (den nya röran) partout.

Trött efter i natt. Kunde inte sova utan låg och hostade och drömde konstiga vakendrömmar. Så nu sitter jag och lyssnar på Lalehs nya skiva i väntan på att Marie Antoinette ska laddas klart. Jag har i desperat uttråkning skaffat ett nerladdningsprogram för att ha någonting att göra emellan hostattackerna. Först trodde jag det var lunginflammation jag fått, sen sa mamma att mina röda utslag på halsen såg ut som de man får när man har scharlakansfeber varefter jag fick panik och hon lugnade mig med att det är skonsammare än lunginflammation. Mitt i all misär finns det några bra saker; för det första har jag tid att baka cookies som jag har fått på recept ifrån Frida och för det andra har jag inte halsfluss vilket är väldigt bra eftersom halsfluss gör det i stort sett omöjligt att kunna äta cookies. Vill ni om möjligt lysa upp min dag ännu mer får ni gärna skicka ett långt mail, jag har ett stort ordförråd men ingen att dela det med eftersom min röst har försvunnit.

Känns på något spännande, förfärligt, underbart sätt som att vägen tar slut här. Eh, jag ska försöka undvika den blödiga och sentimentala biten och bara säga välkommen att strosa bredvid på det som vissa kallar fortsättning. Det som jag kallar början.

Laika kom tillbaka vill jag ropa ibland, för det finns för få vackra sånger och jag vill höra någon berätta om hur det är att omges av totalt mörker. När jag hostar kommer det långt nerifrån och på något sätt ekar det till i pianot varje gång jag hostar vilket gör det hela mycket effektfullt i kombination till de ljust röda och halvutslagna tulpanerna som står på mitt skrivbord. Koop och Ane Brun kompar knattret från tangenterna. Den här dagen känns rätt onödig. Jag var i skolan mellan 08.20 – 15.00 och gick på två lektioner. Resten av tiden var jag i skolcafét hos Frida. Jag tror att lektioner ibland kan vara fett överskattade, man kan få ut på tok mycket mer av andra saker vissa dagar. Ja det var en sån dag idag. Typ vem är jag och vad gör jag här. Host host. Laika kom tillbaka, jag vill diskutera en sak.

Jag kan sympatisera med de flesta olika typer av människors åsikter. Jag kan liksom ändå någonstans ha en förståelse för många saker, även om de ibland är hemska eller skruvade. Faktum är det att de människor jag nog ibland har svårast att förstå är kristna människors åsikter och värderingar. Det känns lite konstigt att jag inte kan plocka fram den sidan av mig själv, när jag kan plocka fram så många andra. Det känns konstigt att jag på få punkter är så otroligt säker på var jag står som vissa värderingar som går emot kristen tro. Jag önskar ibland att det inte var så.

1 % av Sveriges hushåll har en så hög inkomst att de tjänar på att köpa subventionerande hushållsnära tjänster istället för att göra jobbet själva. Beräkningen är gjord enligt den borgerliga alliansens förslag om avdrag för hushållsnära tjänster som ska införas den 1 juli 2007. Det spännande är att man måste ha en månadslön på 46 tusen kronor för att tjäna på att köpa subventionerande hushållstjänster istället för att göra jobbet själv. Kommunals medlemmar, där Hemfrids personal ingår, måste jobba i 2 timmar och 27 minuter för att kunna betala för en timmes tjänst. Sånt spännande lär man sig om man läser Ordfront som jag fick ett års prenumeration på när jag fyllde år och jag är närmast lyrisk över att ha hittat någonting mellan Kamratposten och VI som tilltalar mig.

Vi pratar miljöproblem på geografin. Som att alla människor helt plötsligt bestämt sig för att kliva ur den kollektiva förträngningsmaskinen vi varit placerade i under flera år. Varför måste folk börja prata om alla dessa jävla problem så fort jag blivit stor nog att börja fatta vidden av dem. Kan man inte sätta upp konkreta mål för hur man ska agera, för hur lite bil vi ska åka eller vilka klädföretag som har värst miljöutsläpp så man vet hur man ska agera. Nu bara alla klagar och ger oss unga ett tryck över bröstet eftersom vi bara kan kolla på hur allt förfaller eftersom alla vill ha kvar sin enorma feta gräddtårta och äta upp den på samma gång. Ingen vill skära ner på sina lyxprylar, ingen orkar bry sig så länge det inte är deras stad som drabbas av värme/torka/översvämningar (Mölndalsån räknas inte). Folk kommer att börja bry sig när luften inte går att andas längre. Då kommer alla att stå där med sina jävla stadsjeepar, 12000 kronorsjeans, elektriska prylar upp i halsen och undra varför ingen gjorde någonting när det fortfarande gick.

Till termen miljöproblem är det lätt att koppla överbefolkning vilket jag snabbt associerar till min familj vilket i sin tur leder in mina tankar på ämnet flytt som just nu är högst aktuellt. I maj flyttar jag till Majorna. Två familjer blir en och jag får en Marcus och en Oscar på köpet. Spännande. En till sak som är spännande är att jag får röd färg under naglarna när jag kliar mig i hårbotten. Är det bra eller är jag en allmän hälsorisk igen?

Vill bara tacka maffialigan som skickat utpressningskortet till mig, det värmde hjärtat.

---

Läs: Jennys blogg www.dennyaroran.blogg.se , för hon är i Uganda och är så jävla bra.
Bild: Tagen från www.theaoi.com och är redigerad av Sarah Howell som är duuuktig.

Synd att jag avinstallerade works när jag installerat word så att alla mina dokument skriver om sig till dataspråk och inte går att öppna längre. Synd att jag alltid envisas med att göra saker direkt istället för när det passar sig och totalvägrar lyssna på att andra säger till mig att datorinstallationer kanske inte ska påbörjas klockan tio på kvällen utan sparas till morgondagen när man har hjärnan med sig. Jaja, nu kan ingen tjuvläsa någonting jag eventuellt ångrat att jag skrivit. Och det är ju rät bra.

Avslutning på mysveckan idag, delades ut kramlappar på geografilektionen. Frikyrkligt eller inte, jag är grymt nyfiken på vem min hemliga beundrare är. Trots handstilsanalysion är jag inte säker. Bara kanske (och visst håller jag dig sällskap när du tappat bort din nalle Madeleine). Efter att ha genomlidit en lektion i ekonomi med myror i baken (och resten av kroppen med för den delen) i kombination med ögonlock som snudd på behövdes tejpas fast för att inte åka igen käner jag att mitt val var otroligt rätt när jag valde samhällsinriktningen.

Fikade med mamma på Wanselius efter skolan, och det var första gången på jag vet inte hur många år vi gjorde det tillsammans. Wanselius är det perfekta fiket när man har en mamma med sig eftersom man inte behöver tänka på att man inte har råd med deras dyra mackor utan kan äta utan ångest för en gångs skull. Vi gick sen till Miss Ragtime och jag hittade ett par oanvända Levis jeans som jag letat efter, i min storlek dessutom. Så istället för att betala 1200 kr på Solo betalade jag 490 kr på Ragtime. Det tycker jag passar perfekt när man är nyrik med 600 kr födelsedagspengar på fickan. La in en växel till och stack direkt till träningen, det funkade tills jag kom hem och försökte plugga matte. Då la min hjärna. Av.

Måste tacka alla ni fina människor som gjorde min födelsedag helt grym trots att jag hade en huvudvärksdag. Hembakade muffins och kaxiga tjejers guide till att få vad de vill ha till lunch och världens finaste fotoalbum, snack och prinsesstårta på kvällen. Jag säger som findus, man borde minsann fylla år lite oftare, mins tre gånger om året.

---

Bild: Jag snor inspiration (vilket jag tror är halva meningen med livet) och tipsar om Sally Mann som är hon som har fotat bilden här ovan. Gå in här och kolla om ni är intresserade: http://www.art-forum.org/z_Mann/gallery.htm.