Make something good

Sitter henna hos Elin. Har just kommti fram till att den här familjen är aldeles för lik min egen för att jag inte ska kunna trivas. Om 1,5 timmar åker vi till tåget som ska ta oss till Kastrup, därifrån flyger vi vidare till Madrid och byter plan till ett som går till Benidorm (eller en flygplats där i närheten som jag inte kommer på namnet på. Fattar fortfaradne inte att jag ska slippa Sverige, slippa 11 grader och isvindar, slippa skola, tidiga mornar, veckarklockor och vardag. Känns inte det minsta tråkigt att lämna detta avlånga land, känns bara tråkigt att vi itne ska vara borta längre. Har inte så mycket mer att skrivá. Puss

Eftersom Anna ändå skriver vad jag tänker så kan ni ju lika gärna gå in och läsa hennes blogg, eller välja att stanna kvar, och stå ut med dubbleringar (trots att de för det mesta aldrig blir omformade til ord ifrå min sida). Våra ord studsar trots ett ihållande vaakum, dagen pulserar icke obemärkt förbi och jag har lärt min mobil sjunga "always look on the bright side of life". Årsboksbidraget är klart och Spanienresan har smugit sig så nära att jag börjat inse att det faktiskt är på riktigt. Ska bli så grymt kul att få träffa Elin igen.

Skolan är jobbigare än någonsin, igår unnade vi oss ledigt i från b-språket och gick och köpte glass på Mc donalds istället. Börjat tvivla på om jag verkligen kommer att klara den där språklinjen egentligen. Var ute och sprang i det lagom Svenska vädret igår, fick vrida ur tröjan när jag kom hem och duscha varmt innan köldförlamningen släppte. Pepp till Spanien när Sverige håller på och tramsar på det här sättet.

Tiden har börjat existera som någonting man måste fylla. Jag har själv drabbats av det syndromet och undrar om det egentligen är särskilt sunt i mitt fall. Brukar inte vara så bra på at hitta balans, det brukar bli mer extremt åt det ena eller andra hållet. Någonting att jobba på i sommar. Hade i och för sig tänkt börja tjuvträna redan nu.. Hejdå.

Skrapsår, blåmärken, gräsfläckar. Omänskligt tidigt uppstigna och blåfrusna har vi tillbringat dagen på Kungsbackas stora gräsmatta. Just det, jag talar om Aranäs Open. Regnet började en millisekund efter att vi påbörjat vår uppvärmning. Jag orkar inte skriva om hur det gick, jag orkar inte med folk som skrattar åt mig just nu, alltså tar vi det en annan dag.

Jag läste en saga om en lindanserska, en lindanserska med skostorlek 34 som tillslut föll genom luften och landade bland sågspånen med en trasig paljettkjol och en passerad karriär. Historien tog slut ungefär samtidigt som det dolda spåret på coldplays skiva började spela, ungefär samtidigt som Christina slängde in väskan på mitt rum och sa åt mig att packa upp den. Antar att Carola sjunger snart, antar att jag borde vara intresserad, antar att jag återigen ägnat kvällen åt saker som bara tar mig längre bort ifrån det som redan är ljusår härifrån..

Jag har blivit hundra år äldre och era ord vill inte riktigt försvinna, i början var det uthärdligt. Inte längre. Förlåt att jag inte passar in, men det har blivit svårare att laga allt ni förstört.

Människor slår ut och lyser bredvid maskrosorna på marken, några försvinner, några kommer tillbaka. Hon har lärt sig passera gränser, hon har lärt sig att man måste leva i det yttersta för att kunna lära sig något och gå vidare med en erfarenhet i bagaget. Hon har lärt sig att falla en liten bit utan att ramla.
Någons skelande ögon har återigen räddat min vecka, det räcker med ett par minuter och sen tycks världen så enkel. Ni kanske inte ser, men jag ser och dina ordlösa konversationer tar död på det där oroliga innuti lillebror (jag älskar dig).


Det är drygt två veckor (inte ens två veckor!!) kvar tills jag åker till Spanien nu. Pappa har lugnat ner sig och alla är glada. Han nöjde sig med en halvtimmes moralisering och jag försökte att inte vara allt för ärlig med vad jag egentligen tyckte. Haft en lugn dag med lite jobb och en cykeltur med Carl, det räcker på en söndag. Jag har dessutom massor av smarriga bilder ifrån Polen som ligger fastklämda i mammas dator, utan chans att kunna ta sig därifrån på ett tag. Håll ut mina vänner de kommer snart, precis som sommaren.

Hon har kommit tillbaka gånger fyra. Polen var toppen och allt hade varit det fortfarande om inte min käre far fått spel och hotat med att inte låta mig åka till Spanien på grund av en incident. Värde vad vissa människor tar hårt på vissa saker. Krakow var en underbar stad, och koncentrationslägren var en upplevelse jag önskar att alla fick chansen att få. Kan berätta mer om resan när vi träffas. Solen kallar på mig.

Jag får inte plats här längre, staden har blivit för liten och sandalerna för trånga. Allt och alla går mig på nerverna. Min rastlöshet har växt sig högre än kaknästornet och jag tänker klättra upp på förtsta bästa stege som räcks ner för att ta mig över den här förbannade muren som stänger den riktiga världen ute.

Dagen startar med ett blygsamt hopp om vidare existens, min hals börjar fungera mer normalt och jag kan vandra omkrig mer än fyra minuter utan att bli snurrig. Jag övervägde inte ens att trava iväg i ösregnet till stan för att kolla på kortegen i går, fick lite pepp av Jenny för det i morse, kändes bra. Nu är det inte ens en månad kvar tills hon, jag och Elin åker till Spanien.

När himlen är vit har världen en annan akustik, allting blir ligsom lite mer dämpat, och alla verkar gå in lite längre i sig själva. Ingens ögon kan färgas blåa av himlen och folk kisar upp mot den plats de vet att de alla ska till någon gång.

Kläder ligger utspridda över hela golvet, blandat med diverse prylar som jag ska ha i morgon. Jag är inte så mycket för det här med organiserad packning. I morgon är det resa mot Polen, hoppas att jag inte ska bli sjukare nu, det är tilräckligt jobbigt som det är. Sex dygn med vår klass är nog mer än vad de flesta klarar av.